Kakretur?

Fråga: Vi hade grannar på besök som kom med en tallrik hembakade kakor. Min fru påstår att man inte kan lämna tillbaka en tom, diskad tallrik, utan bör baka något själv och lämna tillbaka tallriken med det hembakade.

Det har jag aldrig hört talas om. Stämmer det?

Svar: Nej nej, lämna tillbaka den diskade tallriken tom och tacka för kakorna! Om den återlämnades fylld med något skulle det förta den generösa gesten från givaren.

En gåva kräver inte en gengåva, i alla fall inte omgående.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Mörkerseende?

Fråga: Ofta ser man på TV att t ex idrottsmän blir intervjuade med solglasögon på sig när de talar med intervjuaren. Är inte det ganska oartigt? Intervjuaren kan ju då inte se sin samtalspartner i ögonen och det brukar man ju göra när två personer talar med varandra.

Svar: Det är faktiskt ohövligt att prata med någon och dölja sina ögon, ögonkontakten är en viktig del av människors gemenskap. Till och med så betydelsefull att det i en del kulturer inte är tillåtet att se exempelvis en kejsare eller liknande rätt i ögonen; undersåtarna ska titta nedåt för att visa sin underdånighet. En gång i tiden var det också fel att en ogift kvinna hade direkt ögonkontakt med en man, hon skulle blygt slå ner ögonen.

Så är det absolut inte i nutid i den här delen av världen, här och sedan länge är ögonkontakten grundläggande. Därför är det fel att gömma sin blick bakom solglas när man samtalar med någon. Men det är vanligt att så sker – och varje gång jag svarar på den frågan kommer motargumenten från ett antal människor som påpekar att de inte tål solljus och inte kan ta av sina solglasögon.

Kanske är det så. Och det kan inte kritiseras. Men: ofta kan den som har solglasögon lyfta av dem någon sekund då och då, åtminstone när samtalet inleds. Eller vända sig bort från solen just då.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Resrättighet?

Fråga: Jag och min man åkte hem från Mallorca i veckan. Maken skulle fälla bak stolen men mannen som satt bakom sa att han inte fick det för han hade en laptop som inte fick plats då. Han satt och såg på en film.
Har man rätt att göra så?

PS. Hade det gällt att han ätit mat så hade vi förstått.

Svar: Att samsas med obekanta (och ibland bekanta) som man delar resandet med med är svårt. Nu börjar den stora resesäsongen vilket ger mig anledning att reda ut några begrepp. Alltså: alla som färdas med ett allmänt transportmedel som tåg, båt flyg har rätt till samma slags utrymme, fysiskt och ljudmässigt. Det betyder att ingen kan kräva att den framför ska avstå från att fälla ryggstödet på flygplansstolen bakåt, men ingen kan heller kräva att den som sitter bakom ska avstå från att titta på sin laptop. Man måste samsas, helt enkelt.

Din man borde ha sagt till den bakomsittande att stolsryggen kunde fällas halvvägs, och han som tittade på sin laptop borde ha svarat att okej, då skulle han flytta sin laptop närmare sig. Inte ultimat för din man som antagligen ville fälla stolsryggen helt bakåt, men inte heller det mest bekväma läget för laptop-mannen – båda hade behövt ge efter litegrann för den andra personens skull och säkert hade resan då fungerat uthärdligt både för din man och laptop-mannen.

Samma sak är det med armstöden som en del resenärer tror är till enbart för deras skull, de anser sig ha så kallad rätt till armstöden på båda sidorna. Varför de tror så kan man undra – hur tänker de? Eller tänker de alls? Dessa armstödsbekvämligheter ska användas av båda de resenärer som sitter närmast dem. Råkar man ut för en egocentrerad medresenär som parkerar sina armar på båda stöden säger man vänligt ”vill du ha stödet till höger så tar jag det till vänster” eller vad det nu blir. Om man bara vänligt påpekar för den som gör ett uppenbart obetänksamt fel att det går att rätta till gör man förmodligen vederbörande en tjänst – istället för att att sitta ilsken under resan skapar man en hygglig stämning.

Ljud på resor är likaså ett irritationsmoment, någon har läckande hörlurar, någon skruvar upp ljudet på sin laptop, och detta kan man också milt säga till; ungefär ”ursäkta men din musik hör alldeles för tydligt, kan du skruva ner tack.” Egentligen ska kabin- eller tågpersonalen säga ifrån men alltför många i den staben gör ingenting åt de svårt självupptagna resenärerna utan hoppas säkert att problemet ska lösa sig av sig självt.

Det gör det inte.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Blöjbytesbehov?

Fråga: Nyligen besökte jag en restaurang som har mycket god mat och en vidunderlig utsikt. Vi satt vid ett bord med ansiktena riktade mot utsikten och åt vår mat, när bordet alldeles framför blev ledigt. Till bordet, beläget en meter framför vårt och i vårt direkta blickfång med tanke på utsikten och hur vi satt, kom ett par med ett litet barn, cirka 1 1/2 år gammalt. Ena föräldern lyfter barnet ur vagnen, lyfter upp och luktar på barnets bak och tittar in i blöjan, greppar skötväskan och försvinner ut från restaurangen. Det påverkade min aptit och min ståndpunkt är att det är en ganska egocentrerad handling som kunde undvikits om föräldern hade gått åt sidan och undersökt blöjans skick, alternativt bara bytt blöjan innan restaurangbesöket. Lätt gjort om en har i sin tanke att visa hänsyn till andra.

I en diskussion om denna händelse har två olika ståndpunkter utkristalliserat sig. Den ena är att detta är ett föräldrabeteende som inte är något att fästa sig vid, en kan titta bort etc och därför ska andra besökare förstå och visa hänsyn etc. Det andra är det motsatta, att föräldrarna kunde och borde visat hänsyn till övriga gäster och skött blöjkoll annorstädes och att det är förvånande att det inte är så.

Hur är det?

Svar: Det du beskriver är mycket vanligt förekommande hos småbarnsföräldrar, som antagligen inte ens tänker på vad de gör: en rutinmässig koll av blöjbytesbehov.

Den här föräldern låter lite extra noggrann, men jag har hört om det som är än värre: blöjor som har bytts vid eller alldeles intill krogbordet – och detta har inte hejdats av krogpersonalen. Jag tror att du får försöka ha överseende med denna incident. Men jag håller fullkomligt med dig om att det hänsynsfulla och välartade hade varit att utföra all blöjbyteskoll utanför matsalen. Det har mindre med utsikten att göra än att den som förmår se utanför sin egen lilla cirkel besparar människor vid ett matbord all insyn i blöjkontroll.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Karlkunskap?

Fråga: Som kvinna på snart 30 år har jag under årens lopp ofta mött män som tror sig veta lite bättre, till exempel i fråga om träning (jag tränar regelbundet), juridik (jag är utbildad jurist), politik (är intresserad av och har läst statsvetenskap) eller journalistik (jag jobbar som journalist), för att nämna några exempel. Om en professor i juridik eller statsvetenskap vill ge ett gott råd så tar jag förstås gärna emot det, men när kafégästen bredvid eller för den delen kollegan, oinbjudet vill tala om hur landet ligger inom något av det som skulle kunna kallas mina expertområden så misstänker jag att jag utsätts för vad som brukar kallas mansplaining.

Oftast blir jag förvånad och villrådig i stunden och tror jag inte att det speciellt ofta är illa ment från den andres sida. Men tillrättavisandet/rådgivningen (oftast från män) lämnar ändå en lite bitter eftersmak och tacksamheten infinner sig så gott som aldrig.

Har Magdalena Ribbing någon strategi att dela med sig av för oss som upplever detta fenomen?

Svar: Det du beskriver är onödigt, inte särskilt ovanligt och alltid lika trist, ett uttryck för en del mäns behov av att få visa sig duktiga. Man kan säga att det är barnsligt, omoget, självupptaget – men det hjälper ju inte mot den irritation som man naturligtvis känner inför denna mansplaining. Ordet är en sammanfogning av engelskans man och explain, och brukar beskrivas som ett sätt av (vanligen) män att i översittande ton förklara för kvinnor vad dessa redan vet. En amerikansk författare, Rebecca Solnit, skriver om detta att det är en kombination av övertro och okunskap. Vem vill ha det?

Mitt förslag är att du som hövlig medmänniska lyssnar en kort stund på den mansplainande mannens utläggning, men ganska snart avbryter och säger ”det är snällt av dig att vilja undervisa mig, men jag har som jurist/journalist gedigen kunskap om detta, vi pratar om något annat föreslår jag.”

Eller något åt det hållet, alltså artigt påpeka att du besitter egna kunskaper och inte behöver mannens information. Han kämpar för att få ett övertag vilket är något som ingen kvinna behöver finna sig i. Men det är oftast bäst taktik att vara vänlig och bestämd, sämre blir det med bitska tonfall och syrliga kommentarer. Sådana kan i värsta fall få mannen att känna sig kallad att ge en tillrättavisning (”du behöver väl inte bli sur för att jag berättar det här?”) En del män och kvinnor som uppfattar sig själva som en himmelsk gåva till mänskligheten, i detta fall män till kvinnor. De kan med fördel tas ur den villfarelsen.

Tacksam ska du förstås inte vara även om det detta fantasilösa mansplainande är vänligt avsett.

Nu kan man förstås säga att hur ska karl’n veta att kvinnan han förmedlar sin klokhet till har mer kunskap än vad han har? Men det kan en vettig man lätt ta reda på genom en vanlig fråga. Så gör man i normala sammanhang när man inte känner ett trängande behov av att vara överlägsen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Onyanserat?

Fråga: Jag och min fru, som kommer från en annan kontinent, har nyligen fått en välskapt liten gosse och vi undrar hur vi ska hantera vissa kommentarer om barnets hudfärg.

Kommentarerna görs såklart i välvilja men vi undrar lite varför folk känner sig så nödgade att påpeka att barnet inte är en hälften-hälftenmix av sina föräldrar, som om det på något sätt förväntades av den lille stackaren.

Hur kan man tydligt markera att detta är onödigt utan att fördenskull skapa dålig stämning? (Vi är som sagt medvetna om att det inte handlar om illvilja på något sätt utan bara är ett – av många – exempel på att många människor av någon anledning gör helt uppenbara och helt onödiga konstateranden om andra människors utseende.)

Svar: Det är sorgligt att människor inte förstår att kommentarer om andras utseende kan bli helt fel. Hud, kropp, hår bör i dessa tider av ytliga värden kommenteras endast undantagsvis. Givetvis kan man säga att man finner någon vacker, men också det kan bli fel om man preciserar sin komplimang, exempelvis ”snyggt att du har gått ner i vikt” och den det gäller är anorektiker, eller ”du har verkligen slät hy” och den man berömmer för detta har en utseendefixering. Eller något annat patologiskt. Det man ofta kan säga är efter en kort eftertanke ”du ser så fin ut” eller ”vilken stilig person du är” – alltså utan att specificera detaljer som kroppsbyggnad, rynkstatus, hudfärg.

När andra säger något om din baby och hans hudfärg kan du motsäga med ett enkelt: ”Och?” vilket i de flesta fall får den som sagt något att hålla tyst.

Eller om du vill ta yttrandet som den vänlighet det sannolikt är, säga ”visst är han perfekt och underbar” och så byter du samtalsämne.

Säger du det som kanske ligger närmast till hands, nämligen något ironiskt som ”vilken intressant upptäckt du gör!” eller ”nähä, det har vi inte sett!” så skapar du en annan sorts skuldkänsla hos den obetänksamt kommenterande personen, och det vill du nog inte om vederbörande är en vän.

Men oavsett vilket lönar det sig förmodligen inte att gå in i en diskussion utan bäst är att ignorera de förmodligen välmenande men oändligt fantasilösa kommentarerna. Någon gång upphör de förhoppningsvis.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Sorgtack?

Fråga: Det senaste året har några kollegor och vänner gått bort. Jag har skickat bidrag till deras minne genom BRIS och Läkare utan Gränser… via begravningsbyråerna. Förväntade mig tack, men det har helt uteblivit.

Är det inte brukligt att skicka tack längre?

Svar: Jo, du borde få ett tack, men det är inte alltid som denna gamla sed är känd av de anhöriga. Kanske inte heller begravningsbyråerna informerar om detta?
Sorgehuset sade man förr i tiden om de närmast sörjande. De som hörde till sorgehuset skrev tack för släktens, vänners, arbetskamraters och andras närvaro vid begravningen – denna närvaro innebär ett hedrande av den som begravs och för detta tackar sorgehuset. Man skrev också ett tack för kondoleanser, blommor, bidrag till välgörenhet. Tacken var ofta personliga. Ofta använde sorgehuset vita korrespondenskort med smala svarta kanter. Kondoleanser och blommor skulle skickas innan begravningen ägde rum och tackkorten för detta skulle skickas inom en månad efter begravningen.

Men det var då det, när människor inte bara tog emot andras omtänksamhet och vänlighet utan också tackade för den. Nu kommer sällan dessa förr så viktiga tack. Man kan förstå det, människor har mycket att göra, den som sörjer en anhörig förmår inte skriva tack till många människor, det känns oöverkomligt och då låter man helt enkelt bli. Men de som skickat blommor, brev, bidrag vill veta att detta har kommit fram. Skriver man som sörjande inte inom den gammaldags månaden så kan man ändå försöka få iväg ett aldrig så kortfattat tack när man orkar och hinner, inom två månader, eller tre. Att helt låta bli att tacka är inte bra. En annons med ett allmänt tack ersätter inte heller fullt ut den personliga raden ”tack för din tröstande omtänksamhet” som visserligen tar en minut tid att skriva men blir så mycket mer betydelsefullt för de personer som ansträngt sig att visa sin medkänsla.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Flaggrätt

Om svenska flaggan

Nationaldagen, oftast kallad som förr Svenska flaggans dag, den 6 juni blev fastställd nationaldag först år 1983 och helgdag år 2005. Datumet är valt därför att den dagen år 1809 undertecknade Karl XIII den nya regeringsformen som ersatte det gustavianska enväldet med maktfördelningsprincipen. Och den 6 juni år 1523 valdes Gustav Eriksson av Vasaätten till Sveriges kung.

Svenska flaggan i sig är ännu äldre, kanske fanns den redan på 1100-talet men ungefär så som den ser ut nu är den från 1500-talet. Den har av justitiedepartementet bestämda färger och inbördes mått och är en symbol för nationen Sverige. Som sådan ska flaggan hanteras med respekt. En urblekt eller trasig flagga ska inte användas. Att bruka svenska flaggan som sport- eller badhandduk, servett eller klädesplagg är inte vad som menas med respektfullt, antingen den är hel och brukbar eller utsliten.

Det var och är ytterst olämpligt att använda en utnött svensk flagga till kläder, mattrasor eller annat – den bör förstöras.

Däremot kan man mycket väl ha blått och gult tillsammans i kläder, inredning, dukning, bara det inte ser ut som en regelrätt flagga. Att välja sin nations färger i klädseln är inte ovanligt för nationens representanter när dessa syns i offentliga sammanhang.

Svenska flaggan fanns alltid med i de gamla krigen som en signal till trupperna: här finns de svenska krigarna och kanske även kungen. Fiendens nationsflagga var en av de mest betydelsefulla erövringarna i krig; den som tog flaggan hade vunnit striden.

En flagga hissas och halas på en fast stång. En fana är flaggduken fäst på en mindre stång som kan bäras. En vimpel är långsträckt med ett blått och ett gult fält avsmalnande mot spetsen; även vimpeln fästs på en fast stång. Den tretungade flaggan används bara av kungahuset och försvarsmakten. Banér kallas den fyrkantiga flaggduk som fästs på en kort stång och är ett militärt fälttecken.

När flaggan hissas ska flaggduken bäras och inte röra vid marken, när den halas ska den vikas så att det gula korset döljs av det blåa i flaggan – och inte heller då får man låta flaggduken falla på marken.

Numera är det inte lika viktigt med tidpunkterna för hissande och halade av svenska flaggan som förr, då gällde principen att det skulle vara dagsljus när flaggan var hissad, vid det klockslag då mörket ansågs falla måste flaggan halas. Nu kan man ha flaggan uppe även nattetid, men då ska den rätteligen vara belyst.

Det är inte tillåtet att ha svenska flaggan på samma flaggstång som en annan flagga. Inte heller får man skriva något på flaggan.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Näsvist?

Fråga: Jag skulle på en ganska fin bjudning i goda vänners lag. När jag möter upp en av väninnorna märker jag att hon har en liten kråka som sticker ut ur hennes näsa (ursäkta språket). Om det var jag som hade en kråka, och inte upptäckte det förrän efter det att bjudningen väl var över, så hade jag blivit väldigt generad av tanken att jag suttit igenom en hel bjudning med en kråka för alla att beskåda. Den tanken fick mig att vilja uppmärksamma min väninna om det som stack ut ur hennes näsa, men jag kom inte på hur jag skulle kunna påpeka det fint utan att göra henne generad. Hur kan man agera i en sådan situation? Jag valde att inte säga något, samtidigt var det ju något man såg varje gång hon pratade och man tittade på henne.

Svar: Knepigt problem, inte helt ovanligt och som du skriver, vore man själv den med en olämplighet som stack ut ur näsan eller kläderna skulle man verkligen vilja bli uppmärksammad på den. Vissa saker kan man mycket diskret säga, som ”du har inte knäppt skjortan/blusen” eller ”du har tandkräm på hakan” – men en så pass oönskad sak som din väninnas näsolägenhet är svår att påpeka om det finns minsta risk att någon annan hör det.

Så gör så här: ta snabbt upp en pappersnäsduk, fånga din väninnas blick, ge henne näsduken och säg mycket milt: ”gör så här” samtidigt som du gör en snytgest mot din egen näsa.

Det är effektivt och jag har aldrig varit med om att det inte har fungerat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Grannstörning?

Fråga: Jag har märkt att det nu på sista tiden verkar vara människor som flyttat in till städerna som inte riktigt vet hur man beter sig i bostadsområden i Stockholm.

Oftast finns det närliggande fastigheter vilket vissa inte bryr sig om. De slänger ut sina barn gärna tidigt på morgonen – söndagar verkar populärt för att de inte orkar med sina egna barn.

De skriker så högt så alla närliggande fastigheter berörs och människor väcks. Avsaknad av empati verkar vara ett problem i samhället.

Finns det inte platser där barn kan leka nuförtiden?

Kan Magdalena skriva om hyfs & etikett i fastigheter i Stockholm, att man hälsar när man möter människor i trappen, att man inte låter sina cyklar stå överallt i trapphuset, att man inte har hög musik med mera.

Dessutom verkar det vara ett spring nu av alla hantverkare, uthyrningar, inneboende och man vet inte riktigt vem ens granne är eller vem som bor var.
Problemet verkar öka, varför förstår jag inte.

Svar: Spalten har fått ett antal frågor om det du beskriver, med ungefär samma innehåll. Bakom några av frågorna, kanske inte din, anar jag en irritation över att människor från andra kulturer beter sig på ett annat sätt än vad man själv gör. Men jag kan försäkra att det inte är något nytt att grannar blir störda av varandra. Långt innan flerfamiljehusens tid fanns människor som var självupptagna och ointresserade av om deras beteende kunde besvära andra. Så är det fortfarande, som du har noterat. I dag vill många spela musik högt även om andra störs, ha cykeln innanför porten för säkerhets skull och tycker att barnen kan hålla till någon annan stans än hemma på söndagsmorgonen.

Visst borde grannar alltid hälsa på varandra, det är god sed, men alla vet inte detta, och då måste du, som säkert hälsar på alla dina grannar, fortsätta att föregå med gott exempel och fortsätta säga ”hej” även om du inte genast får ett hej tillbaka. Ombyggnader och andrahandsuthyrningar som gör att du inte vet vilka grannar du har är tråkigt, det håller jag med om, men i ett flerfamiljshus är sådant vanligt och omöjligt att förhindra.

Inte något av detta har specifikt med utsocknes personer att göra. Det man som granne kan göra är att vänligt förklara för störande personer just detta faktum genom att vänligt säga ungefär ”tyvärr är det jobbigt för grannsämjan med ditt musikspelande, din cykel, dina barns söndagsmorgonlek.” Ta kontakt med dessa grannar, berätta hur du och förmodligen fler än du, uppfattar deras sätt. Du möter dem säkert i trapphuset och kan säga ”har du tid för en kopp kaffe hos mig?” och kanske blir det ett nej först men nästa gång kanske ett ja tack. Det är inte så enkelt att göra detta med personer som man inte känner, men det går, tror jag, om man verkligen vill förbättra situationen.

En annan möjlighet att få bukt med det som blivit ett stort problem för dig vore ett slags hushyfs för fastigheterna med innebörden att viss hänsyn måste iakttas för allas trevnad, alltså ingen barnlek utomhus före kl 08 på söndagarna, inga cyklar i trapphuset osv. Ett sådant hushyfs måste utfärdas av hyresvärden/fastighetsägaren, eller bostadsrättsföreningens styrelse, och det är inte säkert att dessa instanser vill göra detta.
Så bäst är trots allt att försöka skapa en vänlig kontakt med de störande personerna och förklara vad som gör det trevligt att bo där ni bor – för alla. Att gräla hjälper inte, arga anonyma lappar inte heller.

Och så måste man som boende i ett flerfamiljshus inse att det finns andra människor som har samma rätt som man själv att bo där. Man kan inte kräva tystnad och ordning av alla andra på exakt det sätt man själv vill ha. Det betyder inte att man ska stå ut med för stor oordning och för höga ljud, men det blir enklare att trivas med andra om man är tolerant – och gärna snäll.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Visa fler