”Min mans samlande har gjort hela huset till en sopstation”

Hennes man har alltid haft svårt för att slänga saker, men sedan han gick i pension har det blivit värre. Saker ligger överallt, och det är omöjligt att prata med honom om det. När hon försöker röja blir det bråk. Vad ska hon göra?

Fråga:

Jag lever i en sopstation! Vad gör jag? Min mans samlande har under senaste åren förvandlat hela övervåningen och källaren till veritabla sopstationer. Hela huset har blivit belamrat. Allting ligger huller om buller. I byråer, i garderober, och sedan en tid även på golven och på allt fler möbler. Detta hus som egentligen är ett fint gammalt femtiotalshus. Jag försöker hålla i ordning och städa, men blir då anklagad för att ha städmani. Inte en pinal i hans samlingar får röras.

Min man har alltid haft svårt att slänga saker, men efter att han gick i pension, som var svårt för honom, har allt samlande bara eskalerat.

Ibland bara röjer jag, trots allt bråk som det leder till, men det blir bara en tillfällig lättnad för efter bara några veckor är det lika överfullt med saker igen!

Jag skäms för mitt hem. Jag bjuder inte hem någon. Det gör att jag aldrig blir hembjuden till någon och får jag väl en inbjudan slätar jag över den för jag vet ju att jag inte kan bjuda igen.

Det är totalt omöjligt att ta upp detta med min man. Ingen av mina förmaningar eller böner tar han på allvar. Jag är helt slut. Så vad kan jag göra? Kan man få hjälp av någon? Bör min man få psykologisk hjälp? Fungerar det?

Jag älskar honom men situationen sliter oerhört på oss båda!
E

Svar:

Hej! Det kan vara så att din man har utvecklat ett tillstånd som kallas för samlarsyndrom. Det är förstås inte möjligt att diagnostisera din mans beteende utifrån ditt brev, och det är inte heller vad vi psykologer erbjuder här på Insidan. Men det skulle underlätta för din man om han kunde tänka sig att träffa en läkare eller psykolog för att berätta om det som pågår, och få utrett om han kanske har diagnosen samlarsyndrom – och i så fall utifrån det få den hjälp som kan erbjudas honom. Både i form av psykologisk behandling och hjälp från socialtjänsten.

Men jag anar av ditt brev att din man inte är så självklart intresserad av det. Jag ska strax ge dig några råd om hur du kanske ändå kan motivera din man att vilja träffa en läkare eller en psykolog.

Samlarsyndrom beskrivs som ett överdrivet (patologiskt) samlande av saker, och svårigheter att göra sig med sakerna på grund av ett upplevt starkt behov att behålla dem, och uttalat obehag förknippat med att göra sig av med sakerna. Detta resulterar i det som du beskriver; att hemmet blir allt mer stökigt och överhopat. Och det är inte ett ovanligt problem, omkring 150.000 svenskar har problem med överdrivet samlande.

Samtidigt ska sägas att detta med att samla på saker är något vi människor gärna gör. Studier visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har någon samling. Ur evolutionsbiologiskt perspektiv är det troligen så att det har haft ett överlevnadsvärde att spara på mat och verktyg för att öka chanserna till överlevnad. Men det finns en avgörande skillnad mellan en samlares samling och samlandet hos en person som har ett samlarsyndrom. Samlaren har ordning och reda på sin samling, medan den med ett samlarsyndrom har det hopsamlade helt eller delvis i en stor oordning, och samlandet fortgår även när hemmet blir allt svårare att leva i på grund av detta.

Samlingarna består ofta av kläder, tidningar, böcker, kvitton, och förpackningar som utifrån sett framstår som ganska värdelösa och onyttiga. En del personer med ett överdrivet samlande berättar trots det om en ”kick” när de skaffar nya saker.

Samlarens dilemma tycks vara att hen har påtagliga svårigheter med att besluta sig för om sakerna ska slängas eller behållas, och inte så sällan en stark känslomässig anknytning till sakerna. Vilket sammantaget leder till ett undvikande beteende, överväganden då och då om att trots allt kanske kasta saker skjuts på framtiden. Konsekvenserna när beteendet har pågått en längre tid och blir allt mer gränslöst är ofta ganska allvarliga. Social isolering och konflikter i familjen, som du berättar om, och ibland även vräkningar.

Ibland kan överdrivet samlande både utlösas och förstärkas av en depression, eller av en debuterande demens. Det är tyvärr ovanligt att överdrivna eller patologiska samlare självmant söker hjälp. Oftast är det så att andra i familjen ber om hjälp när situationen blir allt mer besvärlig. Eller att det är en hyresvärd eller hemtjänsten som upptäcker problemet och agerar.

Men vad kan du då göra? Det första problem som du har att hantera är att motivera din man att söka hjälp. Det verkar som om din man under alla de här åren inte har övervägt det. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för honom att göra det.

Vad kan du då göra för att få honom intresserad av det? Det du inte ska göra är att försöka övertala honom. Det skulle troligen bara få honom att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att han börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer. Den vägen har du också provat flera gånger utan framgång.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din man kanske ändå upplever som besvärligt med sitt samlande: Att relationen mellan er blir sämre? Att han ser att du blir olyckligare? Att vänner inte kommer hem till er längre? Annat som du tycker kan vara motiverande för honom? Och att fråga om han kanske skulle vilja kunna kontrollera sitt samlande bättre.

Hjälp honom att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din man nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att han uppfattar din omsorg. Då kan det bli möjligare för honom att berätta om det som är svårt, och som han kanske vill ha hjälp med.

Ett tips är att närma sig frågan genom att resonera utifrån att det i första hand handlar om att få en säkrare och bekvämare hemmiljö för er än att enbart rensa bort saker. Kanske du också ska undra lite försiktigt om din man efter sin pension känner sig nedstämd och orolig, och om han själv tror att det spelar in.

Väck också din mans hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få. Det finns numera en psykologisk behandling, kognitiv beteendeterapi (kbt ), som utvärderats på ett vetenskapligt sätt och som gett lovande resultat vid samlarsyndrom. En majoritet av personerna blev förbättrade av behandlingen (70 procent), och 24 procent blev mycket förbättrade. Mitt råd är att du tar reda på vilka legitimerade psykologer eller legitimerade psykoterapeuter med kbt-inriktning som finns där ni bor, och som har erfarenhet av att utreda och behandla samlarsyndrom. Kontaktuppgifter finns på www.kbt.nu och på www.sfkbt.se.

Ta reda på mer om samlar­syndrom, kanske du ska träffa en psykolog och informera dig och sedan berätta för din man, och väcka hans hopp om att hjälp finns om han vill?

Om din man så småningom vill börja sortera och rensa ut saker, så kan socialtjänsten ofta också erbjuda boendestöd för hjälp med sortering och borttransport av saker.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Fråga här!

 Tidigare inlägg

Senare inlägg