Författar arkiv: liria-ortiz

”Jag grubblar över om livet skulle vara bättre någon annanstans”

Ska familjen stanna i stor­staden eller flytta till en mindre­ ort? Blir livet bättre för barnen om de flyttar, eller är det kanske tvärtom? Ständiga grubblerier över vilket beslut de ska fatta tar mycket kraft.

Fråga:

Hej! Jag skriver för att få råd om hur jag ska förhålla mig till vad som för mig är en existentiell fråga, som tar mycket kraft och tid i anspråk. Det handlar om var vi i vår familj har vår framtid, var vi vill bo och se våra barn växa upp: i storstaden eller närmare naturen (i en stad i Norrland i vårt fall). Jag grubblar mycket över detta och känner mig ibland skamsen över att se det som ”jobbigt” i en tid när så många tvingas på flykt från hus och hem – de har knappast ett val.

Vi bor för närvarande i lägenhet i en stor stad och lever fullt tillfredsställande liv med arbete, vänner och familj på nära håll. Sedan vi fick tre barn i rask takt har dock våra prioriteringar och syn på framtiden ändrats. Vill vi att de ska växa upp med den ökade stress och press det innebär att leva i en stor stad, bo (förhållandevis) trångt, vara inomhus en stor del av året och se på tv, kanske inte få uppleva friluftsliv och natur som vi gjorde när vi var små?

Detsamma gäller oss vuxna. Vad för slags liv vill vi se tillbaka på om fyrtio år – ett liv närmare naturen i ett lägre tempo, kanske med större materiell välfärd (vi har råd att bo större utanför stan)? Eller en chans att förverkliga oss själva i våra karriärer, leva med ett stort utbud av kultur och mångfald, ­gemenskapen i det stora kontaktnät vi redan har här i stan?

Om vi flyttar kommer vi att få närhet till delar av familjen, medan de flesta (som är barnvakter nu) inte kommer att finnas tillgängliga. Vi har en handfull vänner i den stad vi funderar på att flytta till, men inte mycket mer. Vi skulle behöva bygga upp nya kontaktnät och hoppas på att få bli insläppta i nya umgängeskretsar. Jag, som är väldigt social, är rädd att jag skulle bli uttråkad av att inte känna tillräckligt mycket folk.

Våra farhågor kring att flytta kretsar även kring frågor som trygghet och gemenskap. Kommer vi, som är normbrytare på vissa sätt, att kunna finna oss till rätta på en mindre ort? Fördomen är ju att det är svårare att ”sticka ut” på mindre orter. Kommer detta att drabba våra barn, som där vi bor nu inte upplever sig annorlunda? Här finns det många andra som också avviker från ”den vita hetero-kärn­familjsnormen med biologiska barn” i samma kvarter. Vi skulle helst av allt vilja fatta ett beslut som vi kan leva med en tid och slippa den här ständiga frågan som gnager i huvudet: skulle mitt liv vara bättre någon annanstans?

Jag önskar att jag kunde fatta ett beslut och nöja mig med det och slippa den här ambivalensen. Har du några råd kring hur vi kan komma närmare svaren på våra frågor? Vi har prövat att göra plus- och minuslistor och det gav vissa nya insikter. Vad finns det för andra metoder eller förhållningssätt som kan hjälpa oss?
”Gräset grönare på andra sidan?”

Svar:

Hej! Det är helt rimligt att fråga sig emellanåt om det kanske trots allt är ”grönare på andra sidan”. Vi människor strävar nästan alltid efter att få det bättre. Inom evolutionspsykologin beskrivs det som ett grundläggande karaktärsdrag hos oss människor, som förklarar våra framsteg. Och ett sätt att få det bättre är ibland att vi flyttar på oss.

Statistiska centralbyrån beskriver att det finns några typiska flyttmönster för oss svenskar, som just handlar om denna strävan att få det bättre. I åldrarna 19 till 23 år flyttar många ungdomar till en universitets- eller högskoleort för att studera. I åldrarna 24 till 28 år går flyttströmmen från universitets- och högskoleorten till stor­städerna, och i åldrarna strax över 30 år flyttar många barnfamiljer ut till förortskommunerna. Och precis som för er verkar ett viktigt skäl i den åldern vara att hitta en bra boendemiljö för barnen.

Det var faktiskt bara under den så kallade ”gröna vågen” under 1970-talet som befolkningen minskade i storstäderna. Sedan några år ökar den igen. Trots att vi flyttar allt mer så bor de flesta, omkring 75 procent, kvar i det län där de är födda, eller återvänder dit.

Du frågar om jag har något råd om ett ”förhållningssätt” som kan vara till hjälp för er. Jag tolkar det som att du frågar om det finns andra sätt att tänka, än på att flytta, för att bli mer nöjda mer era liv. Jag tror det. Jag ska strax resonera med dig om vad psykologin säger om vad som gör oss tillfreds med våra liv utifrån den så kallade lyckoforskningen.

Men låt mig först svara på din fråga om ni som ”normbrytare” kan få svårigheter på en mindre ort. Du nämner inte på vilka sätt som ni är normbrytare, men generellt sett är min erfarenhet att det tyvärr kan bli så. Även om det förstås finns undantag. Er oro för att ”sticka ut” och hur det kan påverka barnen bör ni ta på allvar. Kanske en lösning kan vara att ni testar under en tid att bo i den stad som ni överväger att flytta till. Och får erfarenheter som visar om er oro är berättigad eller inte, innan ni tar ett beslut.

Möjligen kan ni också fundera på uttrycket ”gräv där du står” när det gäller er ambition att barnen ska få uppleva friluftsliv och natur på det sätt som ni gjorde som barn. Exempel på att ”gräva där ni står” kan vara att ni hyr eller lånar ett fritidshus, eller hittar olika friluftsaktiviteter som erbjuds barn på ett organiserat sätt där ni bor, allt ifrån scouterna till sommarkollo.

Och så till frågan om det finns ett annat sätt att förhålla sig till dilemmat om huruvida det är ”grönare på andra sidan” än att överväga att flytta dit. I lyckoforskningen kan man se vilka faktorer som rent statistiskt gör oss lyckliga, och det finns faktiskt ingenting som tyder på att bättre materiell välfärd eller högre grad av personligt självförverkligande gör oss lyckligare. Visst känner man till en början en lyckokänsla när sådana förändringar inträffar. Men ganska snart är upplevelsen av ”lycka” tillbaka på samma nivå som innan.

Detta förklaras av ett fenomen som kallas för habitueringseffekten, det vill säga att man helt enkelt vänjer sig vid det som man har uppnått. När vi tänker över hur vi ska leva våra liv är detta viktigt att ta hänsyn till, säger lyckoforskningen. Annars är risken att vi ständigt längtar efter något annat än det vi har, och jagar efter en lycka som vi aldrig når fram till.

Det stämmer att vi mår bra av kärlek, vänskap, arbete och en aktiv fritid. Men lyckoforskningen utmanar faktiskt begreppet lycka. Och säger, lite drastiskt uttryckt, att livet egentligen inte går ut på att vara lycklig utan på att det ska vara meningsfullt. Det verkar som om vi först då upplever en genuin livskvalitet.

Vad är då meningsfullhet? Utöver kärlek, vänskap och arbete är det att vara en del i ett större sammanhang. Att höja blicken och inte vara så upptagen med att få det bra för egen räkning, att lägga tid och pengar på att hjälpa andra eller vara engagerad i en fråga som inte handlar om eget intresse, verkar ha särskilt positiva lyckoeffekter på oss människor.

Fundera gärna på om ett bättre liv för er kanske inte handlar så mycket om var ni bor utan om hur vardagen ser ut. Du nämnde rotlöshet som en känsla du har. Det finns tyvärr inga garantier för att den känslan försvinner av att byta bostadsort. Det låter för mig som om du längtar efter något som ger dig en känsla av tillhörighet. Om det är så kan den känslan guida dig till ett meningsfullt liv för dig. Ett lästips, om detta väckt ditt intresse, är boken ”Lyckofällan” av den australiensiska läkaren och psykoterapeuten Russ Harris.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

”Jag sörjer så mycket över att jag aldrig kommer att få barnbarn”

Alla i hennes omgivning har barnbarn, och pratar jämt om dem. Hon själv kommer inte att få några. Hur ska hon hantera sin växande och svårstyrda längtan, utan att bli bitter och orättvis mot omgivningen?

Fråga:
Mitt enda barn, min son, är drygt 40 år nu och har bara haft till- och frånförhållanden med kvinnor. Och de senaste tre åren har han levt ensam. Mina syskon säger att han är på väg att bli en typisk ungkarl för resten av sitt liv.

Men jag vill få barnbarn. Jag är 63 år och alla i min omgivning har barnbarn, mina syskon och våra vänner. Många har redan ett andra eller ett tredje barnbarn. Det finns faktiskt ingen omkring min man och mig som är i vår ålder som inte har barnbarn, och jag sörjer verkligen över att vi inte har barnbarn att glädjas åt och engagera oss i.

Vi arbetar båda fortfarande, och har på många sätt en bra vardag, men tomrummet efter barnbarn finns där och blir allt svårare att hantera. Jag oroar mig också för den situation som väntar om ett par år när vi båda är pensionärer, för hur trist det kan bli då utan att ha barnbarn att vara till hands för.

Man har tagit för givet att när man kommit upp i 60-årsåldern ska barnbarn vara nästa spännande och självklara steg i livet, och ge det en guldkant, men nu verkar det inte bli så. Och det är så svårt att behöva inse!

Mina känslor är starka kring detta. Min man är mer behärskad och säger att det kanske mest kan vara skönt att få slippa ansvaret, och berättar om pensionerade ­arbetskamrater som jäktar runt och som han tycker närmast utnyttjas som barnvakter av sina barn.

Men jag har bara en växande och svårstyrd längtan efter barnbarn. Jag skäms ibland över hur jag känner och reagerar. Jag är så avundsjuk på mina syskon och vänner som har barnbarn, och blir nästan arg när de pratar oupphörligen om vad de gör med sina barnbarn och hur fantastiska de är.

Jag förstår att de inte menar något illa, men ibland tycker jag att de kunde visa mer hänsyn, de vet att vi inte har några barnbarn och förmodligen aldrig kommer att få. Ett par väninnor som nyligen fick barnbarn har jag slutat träffa, det är olidligt när det enda samtal­sämnet blir deras barnbarn.

Vi har aldrig kritiserat vår son för att han inte bildat familj. Vi inser att det här är vårt, eller i varje fall mitt, problem och inte hans. Bara vid något tillfälle har det slunkit ur mig någon fråga om hur han ser på att skaffa barn, men han har undvikit att svara.

Jag är tacksam för råd om hur jag ska kunna sluta att vara så upp­tagen med min barnbarns­löshet för det tär en del på mig, och jag vill inte bli bitter och orättvis mot vår omgivning. Jag skulle till exempel kunna glädja mig mer över mina syskonbarnbarn än vad jag kan i dag.
Mamma till en ungkarl

Svar:
Hej! Du resonerar så eftertänksamt och nyanserat om din saknad efter barnbarn. Och du nämner i ditt brev, nästan i förbigående, ett sätt att hantera din saknad: att engagera dig ännu mer i dina syskonbarnbarn.

Jag ska strax ge dig några råd kring hur du kan komma förbi det som verkar besvära dig mest, att du har blivit så ”upptagen med din barnbarnslöshet”. Råd som i mycket knyter an till din egen ­reflektion att du också ser möjligheter i den situation som du är i, som att få tid för dina syskonbarnbarn. Och kanske även för andra barn är min tanke. Men jag återkommer som sagt strax till det.

Låt mig först resonera med dig om att det långt ifrån är självklart att man får barnbarn. En del beskriver det som den osynliga sorgen; att inte få barnbarn är inte en fråga som det så ofta pratas om, varken i offentligheten eller i det privata livet. Hur ser det då ut, i vilken omfattning har man barnbarn eller inte? Statistiska centralbyrån fann i en kartläggning 2014 att de flesta som är 60 år har tre barnbarn, och de som är 70 år har fyra barnbarn.

Samtidigt finns en stor grupp bland äldre som inte har barnbarn. Bland män och kvinnor över 70 år har var femte inget barnbarn, endera för att de inte har några egna barn, eller för att det inte har blivit några barnbarn. Så föreställningen att det är en självklar del av livscykeln att bli farförälder eller morförälder stämmer inte riktigt.

Oavsett detta så har du din saknad efter barnbarn, och det tror jag du delar med många andra i din ålder som är i samma situation. Men det är skillnad förstås på att känna ett vemod över detta, och en saknad ibland, och den upptagenhet av att inte ha barnbarn som du berättar om.

Mitt första råd till dig utgår från det psykologiska förhållningssätt som heter acceptans. Det vill säga att acceptera det som ändå är ofrånkomligt, som är som det är, och som är något som man inte styr över. Och inte gå i fällan att känna och bete sig utifrån hur det ”borde vara”.

När vi har uppnått acceptans inför något som vi inte kan påverka så uppstår ofta en känsla av lättnad, vi slutar att vara så insnärjda i våra känslor och tankar kring det som oroar eller stör oss. En del beskriver det som att de blev känslomässigt frikopplade från det som hittills varit så påträngande och svårt att förhålla sig till.

Läs gärna mer om acceptans i boken: ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans” av Anna Kåver, jag tror att det är ett sätt att förhålla sig som kan vara till stor hjälp för dig.

En del i acceptans är att det också frigör både energi och tid för att göra andra saker som ligger i ens intresse, saker som roar en att göra, som man mår bra av, eller som känns rätta och riktiga att göra. Som din idé att ge tid och uppmärksamhet åt dina syskonbarnbarn. Bra för dem och kul för dig! Och detta kan du göra ännu mer av om du vill.

Som sagt, många har inte barnbarn. Och det finns flera möjligheter i dag för dem som ändå vill träffa barn, och kunna erbjuda sin livsklokhet och tillgång till andra barn än biologiska barnbarn.

En sådan möjlighet är extramormor.se, en ideell verksamhet som blivit mycket uppskattad av småbarnsföräldrar som har behov av en extramormor eller extrafarfar. Det är många barn­familjer i dag som har sina farföräldrar och morföräldrar på långt geografiskt avstånd.

Ett annat alternativ är att bli ”klassmormor”. Där finns bland annat verksamheten klassmorfar.se som har funnits i flera år, och som erbjuder äldre att vara en extra resurs och stöd för barn i grundskolan, på lektioner, raster och i matsalen.

Jag har också ett annat lästips till dig. Journalisten Erik Sidenbladh har gett ut boken ”Hjälp, vi har fått barnbarn”. Trots titeln har boken även det andra perspektivet, att man inte fått barnbarn. Där finns kloka resonemang och tips kring detta i kapitel som ”När det inte blir några barnbarn”, ”Adoptiv­farmor” och ”Bli farfar på låtsas?”. En varm och livsklok bok om svåra ämnen, läs den gärna.

Och så ett sista råd, som delvis knyter an till acceptans:

Jag tror att det skulle underlätta för dig att ibland själv ta upp att du inte har barnbarn när omgivningen pratar om sina barnbarn som om alla i samtalet har det. Inte för att tillrättavisa de andra utan för att helt enkelt bli delaktig i samtalet, och normalisera dina erfarenheter av att inte har barnbarn, både inför dem och inför dig själv.

Jag tror faktiskt, även om du kanske förvånas när du läser det här, att det kommer att göra att du kommer att känna dig mycket mindre utanför.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Mina vänner sprider hat på nätet – hur kan jag bäst påverka dem?

Hon har en vän och en släkting som sprider hatiska inlägg i sociala medier, mot exempelvis andra folkgrupper. Om hon bara klipper kontakten kan de här personerna bli än mer isolerade och hatiska, resonerar hon. Vad kan hon göra i stället?

Fråga: Jag har ett problem som jag kanske delar med andra, min vän är ett nättroll. Egentligen är det min mans barndomsvän, som jag inte känner särskilt väl, men är vän med på Facebook, som skriver de mest hemska saker på sin Facebooksida. Mest är det hat mot flyktingpolitiken och muslimer generellt, men också politiker och polisen. Han verkar väldigt arg. Ingen ”gillar” dessa inlägg, men när han någon gång ibland lägger ut något annat, som en bild på en hund, brukar jag trycka ”gilla” så att han ska bli uppmuntrad att dela sådant i stället.

När jag har träffat honom vid ett fåtal tillfällen är han väldigt trevlig och deltar på ett balanserat och trevligt sätt i diskussioner.

Jag vet att han är lite av en enstöring som lever ensam och har kämpat med sociala relationer, och jag är väldigt rädd att en ”offentlig” konfrontation eller konflikt kan göra så att han blir ännu argare, eller drar sig undan och bara umgås med folk på nätet med samma åsikter.

Jag ser att han ”gillar” och delar artiklar från extrema eller hatfulla gruppers hemsidor. Hade vi bott i samma stad hade jag nog försökt träffa honom och umgås med honom utan att diskutera politik och religion, för att uppmuntra positiv social kontakt och kanske prata om det som är jobbigt i hans liv. Min man och hans vänner verkar mest tycka att han är komisk och en kuf som det är bäst att undvika.

En släkting till mig gör samma saker. Delar de mest absurda artiklar om andra folkgrupper. När någon konfronterat honom i kommentarsfältet går han ut med långa haranger och får medhåll från en massa likasinnade. Andra i min familj har kort och gott klippt kontakten på Facebook. När man möter honom är han social och trevlig. Under ytan tror jag att han har dåligt självförtroende.

Jag tror att det måste finnas någonting positivt jag kan göra, för om dessa människor isoleras därför att de beter sig konstigt så kanske de till slut gör något dumt?
Tusen tack för svar

Svar: Hej! Du berättar om dina erfarenheter av det som är ett växande samhällsproblem, näthatet och nätmobbingen. Något som berör allt fler av oss, både som drabbade och som åskådare.

Jag kanske utmanar dig nu, men jag vill snarare beskriva personer som dem du berättar om som näthatare och nätmobbare än som nättroll. Ordet nättroll tycker jag är alltför överslätande, och avser också ursprungligen personer som på internetforum vill provocera fram känslomässiga inlägg och desinformera.

Låt mig på en gång säga att mitt råd till dig är att du säger att du vet att de ägnar sig åt näthat och nätmobbning, och att du finner det förkastligt. Om du gör detta innebär det möjligen att du utsätter dig för en del obehag, och för risken att de inte vill träffa dig. Du skriver att du oroar dig för att din mans vän och din släkting ska bli ännu mer isolerade om du säger ifrån, och göra något dumt. Men är det inte egentligen så att det du oroar dig för redan har hänt?

Oavsett om det är så ser jag det som en tankefälla att tänka på det sättet. Och som ett exempel på det som Stefan Einhorn benämner som ”falsk snällhet” i sin bok ”Konsten att vara snäll”, i den meningen att det handlar om en ovilja att säga ifrån. Äkta snällhet är att ha modet att stå upp för det som är rätt, hävdar han, och att säga emot vid orättvisa och ondska. Som näthat och nätmobbing faktiskt är exempel på.

Du har säkert läst om tragedin med den 32-åriga Tiziana Cantone, som tog livet av sig efter att hon blev trakasserad på internetforum efter att en privat sexvideo med henne lagts ut på nätet. DN:s ledarskribent Erik Helmerson skrev ett inlägg om den händelsen, där han resonerar om några av drivkrafterna bakom mobbningen av Tiziana Cantone, som njutningen i att se någon förnedras och självrättfärdigheten som egenskap.

Erik Helmersons slutsats är att vi alla bör ta moralisk ställning till vilket beteende vi ska ha på nätet, och jag vill lägga till: Hur vi ska förhålla oss till folk i vår omgivning som vi förstår hatar och mobbar på internet och sociala medier.

Jag ska strax fortsätta att resonera med dig ännu mer om varför det kan vara bra och till och med nödvändigt att i vissa lägen stå upp för det som är rätt. Men jag vill först nämna ett par saker som jag tycker hör till sammanhanget. En del hävdar att yttrandefriheten innebär att alla medborgare har rätt att fritt uttrycka sig, bland annat på nätet. Det stämmer inte. En laglig gräns dras vid hets mot folkgrupp, man får inte hota människor med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etiskt ursprung, trosbekännelse, eller sexuell läggning.

Ibland blir ett beteende tydligare om man sätter det i ett moraliskt och etiskt perspektiv. I Stefan Einhorns senare bok ”De nya dödssynderna” beskrivs en brett upplagd svensk attitydundersökning i vilken man fann att de klassiska dödssynderna verkar ha ersatts av nya dödssynder som de flesta av oss fördömer och vill ta ställning emot. De var i stigande ordning girighet, främlingsfientlighet, trångsynthet, översitteri, hänsynslöshet, hat, och som den allra sämsta egenskapen, falskhet. Det vill säga beteenden som ryms inom det som kallas näthat och nätmobbning.

Vad innebär det då att säga ifrån när man möter hat och mobbning? Att inte agera och säga ifrån, påpekar Einhorn, kan vantolkas som en form av snällhet. Men verklig snällhet är snarare att göra det som vi tror är långsiktigt bra för en person. Som till exempel att säga till utifrån tanken att det kan få personen att tänka efter, och kanske ändra beteende. Även om det i det korta perspektivet kan te sig hjärtlöst. Ibland får vi helt enkelt vara övertygade om att det vi gör till slut ändå får goda konsekvenser. Men visst kräver det en viss grad av mod.

En annan fälla kan vara det som Einhorn benämner ”nånannanismen”. Det innebär att vi säger oss att det inte är mitt ansvar, det är någon annans ansvar att påpeka och säga till. Den hållningen innebär en risk för att ingen till slut tar ansvar för att hävda vissa grundläggande principer i möten med ondska. Å andra sidan vet vi, att när det görs, kan det få människor att tänka efter, och ändra sina beteenden.
Det sägs ibland att det enda som vi har möjlighet att ändra på är oss själva. Det stämmer inte alltid. Vi människor lär oss av goda föredömen. Ju fler av oss som säger ifrån – i det sociala livet, i skolan, på arbetsplatser, och på nätet – desto fler goda ringar uppstår på vattnet.

Visst är det så att ytterst är det din mans vän och din släkting som måste vilja ändra på sitt beteende, och vara villiga att lägga ner det arbete som krävs. Men ett nödvändigt första steg är att de börjar bli bekymrade över det beteende som de har. Vår förmåga att bagatellisera och rationalisera kring våra egna beteenden, som vi ändå anar är felaktiga, är stor. Vändpunkten är ofta att någon helt enkelt säger ifrån. Särskilt om det är någon som man uppskattar och har förtroende för.

Mitt råd till dig är därför att fundera på att du kanske ska ta på dig den rollen, trots att det känns obehagligt, utifrån dina värderingar om vad som är rätt och rimligt. Och faktiskt även av omsorg om din mans vän och släkting, och om andra som kan drabbas.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Sviker jag mina barn om min flickvän får del i lägenheten?

Han är arbetslös och utan besparingar. Hans flickvän har mycket god ekonomi. Nu vill hon sälja sin villa, stå med på hans hyreskontrakt och skriva samboavtal. Är det rätt mot hans tonårsbarn, som inte går bra ihop med flickvännen?

Fråga:

Som arbetslös och frånskild man utan utbildning, utan egendom och utan besparingar, lyckades jag träffa en välutbildad välbeställd kvinna. Mina unga tonårsdöttrar går alls inte ihop med min nya livskamrat men vi delar bostad,­ min stora hyresrätt,­ sedan ett par år. Döttrarna bor hos oss varannan vecka. Det går ganska bra på det hela, även om alla flickornas svartsjuka är tärande. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig, vilket förstås gnager.

Min flickvän vill sälja sin villa och flytta in för gott, men jag är tveksam till hur relationen till mina döttrar ska utvecklas. Och mitt livs investering i hyresrätten blir i ett slag halverad eftersom flickvännen kräver att få stå på kontraktet. Att hon dels har mycket god ekonomi från början men också kommer att bli mångmiljonär vid husförsäljningen anser hon inte hör till saken alls, ­hon är mycket tydlig med att vi ska skriva samboavtal. Då hon efterhand bytt ut i stort sett alla mina gamla möbler och inventarier och äger även dessa, undrar jag om jag är för naiv och dessutom sviker mina barn med tanke på deras möjligheter att få del i lägenheten i ett framtida byte.

Goda vänner har rått mig att ”sälja in” halva min hyresrätt åtminstone, vilket kan tyckas rättvist. Dock är det ju formellt olagligt. Andra vänner anser jag borde lämnat henne för länge sedan. Fast vi älskar varandra.
Rådvill

Svar:

Visst är det ett dilemma som du hamnat i. Du har olika intressen att väga in, och att ta hänsyn till – som också verkar till synes ganska oförenliga. För det första ditt eget. För det är så att en bostad är så mycket än bara platsen där man bor. Den representerar även trygghet och kontinuitet, och ganska ofta är den en del av ens identitet.

Att hamna i ett läge där det finns risk att kanske förlora sin bostad är något som förstås väcker stark oro, och som man vill undvika. För det andra dina döttrars; många föräldrar bekymrar sig i dag över hur deras barn ska kunna få ett rimligt boende i ett läge där det nästan överallt i Sverige är bostadsbrist och höga bopriser. Din hyresrätt kan vara ditt sätt att kunna hjälpa dem. Så det är förstås ett viktigt intresse för dig att inte förlora den möjligheten.

Samtidigt finns din kärlek till din flickvän, och även om ni bor ihop i din hyresrätt blir det något annat om ni gör din hyresrätt till er gemensamma bostad även i formell mening, särskilt om hon också säljer sin villa. En vanlig föreställning är ett sådant steg är ganska avgörande i en kärleksrelation; det är att visa att man både vill och tror att relationen ska vara länge, kanske för alltid.

Det är ungefär så här jag uppfattar ditt dilemma. Mitt första råd till dig är att du vänder dig till en jurist som kan ge dig besked om vad du riskerar ur ditt och dina döttrars perspektiv om du skriver på ett samboavtal. En jurist som du också kan resonera med om vad som är rätt och rimligt att göra och inte göra i din situation, utifrån juristens erfarenheter och kunskaper.

Med andra ord, gör det som är klokt i ett läge av motstridiga känslor, bli mycket saklig och ta reda på vilka de faktiska omständigheterna är.

Inom många förhållanden råder tystnad kring det som vi i vid mening kan kalla för plånboksfrågorna. Forskning av sociologen Charlott Nyman vid Umeå universitet visar att få par diskuterar ordentligt hur pengar och andra tillgångar ska fördelas på ett rättvist sätt, utan uppdelningen sker ganska oreflekterat. Omkring 70 procent av paren som Charlott Nyman intervjuade hade gemensam ekonomi, men nästan inga kunde förklara varför de valt den lösningen. Det fanns en ovilja att prata om ”ditt och mitt”. Eftersom det ansågs krocka med starka föreställningar i parförhållanden om kärlek och gemenskap.

Så här har du nog en utmaning. Om du väljer att ifrågasätta din fästmös önskan om samboavtal för hyressätten, och vill ha en annan, som du tycker rättvisare, lösning så kan du bli anklagad för att du väljer ”ekonomin framför kärleken”. Detta har sin grund i en av de stora myterna om kärleken – att den övervinner allt, att ekonomin är sekundär när man älskar varandra.

En annan snarlik myt är att om man pratar om ekonomin och ”dina och mina intressen” är det ett tecken på att man inte litar på den andra, och kanske till och med har tänkt tanken att skilja sig, inte nu, men i framtiden. Underförstått, att inte bry sig om sådana frågor är ett bevis på ”riktig” kärlek. Detta är en stor myt!

Min erfarenhet är att om villkoren för den gemensamma ekonomin av någon i paret upplevs som orättvis, så blir det förr eller senare ett påtagligt hinder i relationen. Och riskerar att göra slut på kärleken. Så mitt råd är att du tar ett steg tillbaka och tänker efter noga vilka av dina intressen kring hyresrätten som du inte vill släppa taget om, och som sagt, gärna efter att du fått rådgivning av en jurist. För att i nästa steg faktiskt se på din fästmö som en motpart, och bjuda in till ett förhandlade om hur ni ska hantera dina och dina döttrars gemensamma intressen, dina egna respektive hennes – och era gemensamma intressen som par. För de finns ju också!

Blir detta allt mer knepigt och att ni känner att ni inte kommer vidare, så kan ett alternativ vara att ni vänder er till familjerådgivarna i den kommun där ni bor.

Ungefär hälften av alla par bråkar om ekonomin ganska ofta, enligt en studie från 2015 av SBAB, den statliga bolånebanken. Ofta handlar det om vardagsekonomiska frågor, som fördelning av kostnader, särskilt om paren har ojämlika ekonomiska förutsättningar.

Hur man förhåller sig till pengar, och den andras och ens egna intressen, i en relation handlar inte bara om just det; det har lika mycket att göra med hur mycket vi bryr oss om den andra och om vår egen självrespekt. Vi måste inse att hur vi och vår partner hanterar den gemensamma ekonomin återspeglar hur kärleksfull relationen är.

Att hjälpa vår partner att kunna ha en hygglig ekonomi och bli ekonomiskt oberoende av oss är en tydlig kärlekshandling. Att vi själva i vår tur tar hand om vår egen ekonomi och värnar om vår ekonomiska handlingsfrihet är ett tecken på självrespekt. Här närmar vi oss ett annat problem som kan ställa till det i parrelationer. Vi tenderar att lita alltför mycket på vad vår partner säger. När vi borde vara lika uppmärksamma på vad vår partner gör på beteendenivå. Ett exempel: om en person säger att hen älskar oss men ber oss att ta stora lån och härigenom riskera vår ekonomiska framtid finns det anledning att undra om personen genuint älskar oss.

Jag har tyvärr sett många gånger i parrelationer att någon i paret inte lyssnar på de varningssignaler som hen trots allt ser och upplever. Jag uppfattar att du tycker att något inte stämmer längre i din fästmös beteende kring din hyreslägenhet. Jag vet inte om du håller med mig, men jag får intrycket att det är något som gör dig orolig kring det som pågår, kanske är du också besviken och arg.

Så bör ni gå skilda vägar? Nej, men bestäm dig för vilka villkor som är rätta och rimliga när det gäller din hyresrätt, och som du inte kan kompromissa om. Var tydlig och ärlig med detta. Försök sedan att hitta lösningar som kan ge plats både för dina och dina barns intressen och er kärleksrelation.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

”Min vuxna dotter verkar tycka att allt jag gör och säger är fel”

Hon älskar sin dotter, men känner att hon aldrig duger i dotterns ögon. Ibland känns det nästan som att de är rivaler. Hur ska hon göra för att de ska få en bättre relation?

Fråga:

Jag skulle så gärna vilja vara en tillräckligt bra mamma, men jag känner att jag aldrig räcker till för min äldsta, nu vuxna, dotter. Hon är en fantastisk yrkeskvinna, vacker, en vänlig själ, fixar allt och ställer upp och jag älskar henne men allt jag gör och säger verkar vara fel. Jag duger helt enkelt inte. Och ändå känner jag att det är ju jag som fostrat henne till att bli kritisk och granskande. Ibland känns det nästan som om vi vore rivaler. Men vad har vi att vara rivaler om?

Skulle vilja tala ut med henne, men känner mig för feg för en konfrontation. Har alltid varit rädd för konflikter. Jag skulle så gärna vilja ha en varm och innerlig relation med henne. Vad gör jag för att komma dit? Undrar en mamma som gjort så gott hon kunnat!
”Otillräcklig”

Svar:

Hej! Det är svårt för dig som det är nu i relationen till din dotter. Att känna att man inte duger i en nära och kär relation är mycket smärtsamt. Min första reflektion när jag läste ditt brev var att när ditt brev kommer att läsas i DN kommer så många mammor och döttrar att känna igen sig! Mamma- och dotterrelationen är speciell till sin karaktär. Den kan rymma närmast unika känslor av närhet och värme, av solidaritet och förståelse kvinnor emellan. Men även svårhanterliga rivalitetskonflikter och starka känslor av besvikelse och ilska.

Du undrar vad du kan göra för att få ”varm och innerlig relation” till din dotter. Jag ska strax ge dig några råd utifrån det som inom psykologin kallas för kommunikationsfärdigheter – något som kan låta ganska tekniskt, men som lite mer vardagligt uttryckt handlar om att använda annorlunda sätt att förhålla oss till varandra och samtala än de gängse. Sätt som gör att vi kan undvika de kommunikationsfällor som ställer till det för oss.
Men låt mig först resonera om varför ingen annan relation än den mellan dotter och mamma verkar kunna röra sig så mellan djup kärlek och stor ilska.

Det är en myt att mammor och döttrar inte är rivaler. Snarare är det tvärtom. En psykologisk iakttagelse är att det i relationen mellan mammor och döttrar ofta finns inbyggt en maktdimension, som kretsar kring att få varandras godkännande. För dottern handlar det om att få veta att hon duger. För mamman att hon är en god mamma.

Den amerikanska professorn i sociolingvistisk, Deborah Tannen, har analyserat samtal mellan mammor och döttrar och hittat flera särdrag hos dem. Hon har bland annat skrivit boken ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar”. Hennes slutsats är att inga andra samtalar som mor och dotter. Hon använder sig av begreppet metabudskap för att förklara varför det kan bli så komplicerade och laddade samtal. Hon menar att ett samtal mellan en mamma och hennes dotter inte bara är de ord som sägs just då, utan att det är summan av flera olika samtal, varav vissa ligger långt tillbaka i tiden, och av det som uppfattas finnas mellan orden.

Här är ett exempel: ”Men skulle det inte passa bättre med en enkel grönsallad till den här varmrätten?” Det kan verka som en oskyldig replik, men dottern eller mamman (beroende på vem som sagt repliken) kan uppfatta det som att hon får återigen får veta att ”jag vet bättre”. Och en oproportionerlig ilska eller ledsenhet uppstår, som för den andra framstår som både orättvis och förbryllande. En del mammor beskriver det i Deborah Tannens studier som att de känner att de balanserar som på en knivsegg i samtalen med sina döttrar.

Jag föreslår att du frågar dig om din dotter är en kritisk och felsökande person enbart i relation till dig. Om svaret är ja är det möjligen så att du och din dotter är indragna i ett maktspel.

Ett första steg kan då vara att du accepterar att det finns ett granskande av varandra i era möten, en rivalitet er emellan. Från din sida kretsar det kanske kring ”avvisa mig inte”, och från din dotter ”kritisera mig inte” eller vice versa. Titta lite närmare på det som händer. Hur ser rivaliteten ut? Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men enligt min erfarenhet finns mellan mammor och döttrar närmast en upptagenhet kring frågan om likheter och olikheter dem emellan som kan utlösa känslor av rivalitet.

Det är som bekant så att det enda vi kan förändra är oss själva. Så, om vill du gå vidare i den här riktningen, fundera på vad din rivalitet och konkurrens med din dotter kanske består av för känslor och tankar. Vad du vill du rätta till hos din dotter; livsstil, värderingar, tycke och smak och annat kanske? Var ärlig mot dig själv, och tillåt dig att ge plats även för det som känns olustigt att behöva upptäcka.

Nästa steg kan vara att du aktivt väljer att ha acceptans för era olikheter, och härigenom slutar att säga och göra det som kanske triggar din dotter att känna att hon behöver försvara sig genom att vara kritisk till dig.

Det kan också vara så att din dotter mer överlag är en kritisk person, och att det provocerar dig. En färdighet du kanske kan ha nytta av i era samtal i sådana lägen är SOAL, ”stanna upp, observera, acceptera och låt gå” för att förebygga att det blir ett ställningskrig. Här är ett exempel på hur det kan låta när något den andra säger triggar en stark känsla:

Stanna upp: Vilken känsla har du, arg, ledsen, rädd eller vad, och hur känns det i kroppen?

Observera: Var kvar i känslan ett tag, och agera inte på den. Lär i stället känna den.

Acceptera: Tillåt dig att känna det du känner, men trassla inte in dig i känslan, säg dig att känslor bara är känslor, och påminn dig om att den kommer att minska ganska snart om du låter den vara.

Låt gå: Släpp känslan, låt den glida iväg, som ett moln på himlen, eller ett löv på vattnet, och rikta istället uppmärksamheten fullt ut på den andre och det hon pratar om.

Det som kan ge dig kraft och styrka att tillämpa SOAL är att du påminner dig om att du gör det här för att relationen är viktig för dig. Att detta kan leda till att du låter bli att gå i försvar när hon kritiserar dig, eller att du låter bli att kritisera henne. Detta kan leda till att ni närmar er varandra eftersom motsatsen till att känna sig kritiserad är att känna sig accepterad och detta är något vi alla behöver.

Du skriver att du skulle vilja ”tala ut” med din dotter, men att du är ”för feg för en konfrontation”. Ett sätt att kunna kommunicera utan att det behöver leda dit är att använda korfattade jag-budskap.

Det skulle kunna låta så här från dig: ”Jag blir bekymrad och lite ledsen när du kritiserar mig” (sätt ord på dina känslor). ”Jag förstår att det jag sa gjorde dig ledsen” (visa att du kan förstå och ta ditt ansvar för det som hände). ”Jag vill så gärna att våra samtal kan bli bättre” (var positiv). ”Vad kan jag göra för att lyckas med det?” (använd öppna frågor för att tillsammans kunna hitta lösningar).

Och ett sista förslag, varför inte prova att vara ännu mer bekräftande i förhållande till din dotter? Visa med ord och handlingar din uppskattning av henne, ge henne din odelade uppmärksamhet när hon efterfrågar den, ge henne glada överraskningar, och erbjud din hjälp utan att hon efterfrågat den. Eller med andra ord, öka trevlighetskvoten i era möten.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

”Kan jag kräva att svägerskan bor på hotell i stället för hos oss?”

Svägerskan hälsar gärna på, men anpassar sig inte efter värdfolkets vanor som gäster brukar göra. Även om hon inte menar något illa känns hennes beteende sårande, skriver veckans frågeställare som undrar hur hon ska handskas med problemet.

Fråga: Jag har ett problem som jag inte vet hur jag ska lösa och som tar en del kraft trots att det kan verka futtigt. Det gäller min relation med min svägerska. Min svägerska är ensamstående och barnlös (själv har jag två barn med hennes bror). Hon är en mycket självständig person och har enligt egen uppgift valt att leva ensam och barnlös för att ha hundraprocentig frihet. Hon bor nära oss och kommer gärna förbi och hälsar på, medan jag, under de dryga tio år som jag har levt med hennes bror, bara varit hemma hos henne vid ett tillfälle.

Hennes hem är hennes borg och hon vill inte ha besväret med att ordna kaffe eller lite mat för gäster. Jag har haft synpunkter på detta under åren, men har, på uppmaning av min man, kommit att acceptera henne som hon är. Jag motsätter mig aldrig att hon besöker oss i vårt gemensamma hem, vilket hon gör relativt ofta, utan försöker vara välkomnande.

Jag uppfattar henne dock som en besvärlig gäst eftersom hon aldrig vill säga innan hon kommer om hon ska äta med oss eller ej, utan bestämmer sig på plats. Det gör det svårt att planera måltiderna. Jag försöker laga sådant som jag vet att hon gillar och äter (hon sportar mycket och är noga med maten), men det händer ofta att hon inget vill ha eller bara äter vissa delar av måltiden. Eller ber om en tallrik cornflakes. Trots att jag vet att hon inte menar något illa sårar hennes beteende, som jag uppfattar som oförskämt, mig. Men jag accepterar det.

Nu till problemet. Jag har ett hus i mitt hemland som vi åker till varje höst. När vi är där vill min svägerska gärna komma på besök några dagar och bo hos oss. När hon är där anpassar hon sig emeller­tid inte till våra vanor, utan kör sin vanliga stil. Jag upplever att hon vill ha fördelarna med att bos hemma hos någon (gratis boende och mat), men också den frihet som man har när man bor på hotell. Jag vantrivs när hon är där. Jag skulle vilja att hon tar in på hotell i stället. Det finns flera på orten och min svägerska har god ekonomi.

Kan jag kräva detta? Och hur ska jag argumentera inför min man? Kanske kan det att jag har accepterat hennes önskan om att jag (vi) inte ska komma hem till henne, göra att hon (och min man) skulle kunna acceptera min önskan om att hon inte ska bo hos oss?
Svägerskan

Svar: Hej! Du berättar om ett dilemma som jag tror många kan identifiera sig med: Hur vi ska förhålla oss till, och emellanåt närmast stå ut med, den besvärliga familjemedlemmen – som är så nära att det ändå inte känns rimligt att bryta relationen. Att man inte vill bryta kan ha olika skäl; konvention, hänsyn, och inte sällan av en upplevelse av att personen ändå tillhör vår historia och vår berättelse. Familjen och släkten kan vara irriterande emellan­åt, men de fyller funktionen att vara sammanhangsskapande, säger socialpsykologerna. Så vi härdar oftast ut, trots allt.

Dessa ”besvärliga” personer finns i olika varianter. Från dem som mest är oförargliga men trist skrytsamma och självupptaget pratsamma, till dem som är elaka och egoistiska. En vanlig hållning, närmast normen, är vi ska tillämpa acceptans för släktingar av detta slag, och fortsätta att träffa dem på deras villkor utifrån tankemodellen att ”hon är som hon är, och hon är vår släkting ändå”.

Låt mig säga på en gång att jag tycker att det är en missuppfattning av begreppet acceptans. Mitt svar på din fråga är att du visst kan kräva att din svägerska bor på hotell i stället för hemma hos er i höst. Varför ska man acceptera att vissa familjemedlemmar är oförskämda och behandlar sina släktingar hänsynslöst när de är väluppfostrade inför främmande människor?

Du har förstås rätt att sätta gränser för ditt välbefinnandes skull. Du måste faktiskt inte släppa in besvärliga personer i ditt hem. Även om det ”bara” är för några dagar. Med det som utgångspunkt ska jag strax ge dig några råd om hur du kan gå tillväga för att hävda gränserna för vad du vill utsätta dig för, och lika viktigt är nog att du och din man är överens om att han ska vara din allierade i detta.

Men först några ord om begreppet acceptans i det här sammanhanget. Med några få undantag, som vid demens eller andra sjukdomar, kan vi faktiskt välja att vara mer eller mindre empatiska och hänsynsfulla i förhållande till vår omgivning. Och detta gäller förstås även för en ”enbart” egocentrisk person som din svägerska.

Så visst är det rimligt att förvänta sig att hon ska kunna anpassa sig, vara generös och visa hänsyn när hon träffar er, och uppträda som den gäst i ert hem som hon är. Du skriver att hon inte ”menar något illa”, och så är det kanske, men hon gör det mycket bekvämt för sig.

Ibland leder föreställningen om att ”hon är som hon är” till att en besvärlig person beter sig som hon gör för att hon tillåts göra det, och för att ingen sätter gränser för henne. Visst skulle man vilja att det ska komma ”naturligt” från hennes sida, men då får man kanske vänta hela livet.

Hur ska du då förbereda dig? Förslagsvis börjar du med att prata med din man om hur besvärad du är över din svägerskas beteende och den olust som du känner inför att hon återigen ska bo hos er i höst.

Innan du gör detta kan det kanske vara en poäng att du har gjort en lista över vad du störs av, och sorterat listan i en ordning utifrån vad du kan stå ut med och vad du inte längre kan acceptera. Till exempel, att du kan stå ut med att din svägerska kommer på till­fälliga besök ibland, och ratar din mat, men att du inte längre vill att hon bor hos er. Eller med andra ord, välj en avgörande sak som du vill förändra. Det känns ofta mer hanterligt på det sättet och mer möjligt att lyckas med det man vill.

Berätta för din man vad du upplever, hur olustigt det är för dig. Kritisera honom inte, välj i stället att be om hans solidaritet med dig, och bjud in honom att hitta lösningar tillsamman med dig. Men var samtidigt tydlig med ditt fokus, att du vill att din svägerska inte bor hos er i höst. Och att vad hon väljer att göra, att bo på hotell, eller inte komma, är upp till henne. Om han ändå insisterar på att hon ska bo hos er kräv då att han ska ta hand om sin syster, laga hennes mat, bädda hennes säng …

Vilka argument ska ni ge henne om du och din man kommer överens om detta? Mitt råd är att ni berättar att ni vill förändra och hur. Att ni gärna fortsätter att träffas som hittills, om det är det ni vill, men att ni vill att hon ska bo på hotell. Vit lögn eller inte om varför? Gör det som passar er men uteslut inte att det faktiskt kan vara nyttigt för din svägerska att få en ärlig återkoppling på hur hon uppfattas av andra! Som sagt, hon väljer hur hon ska bete sig som den vuxna och kapabla person hon är.

Hur ska ni då berätta om ert möjliga beslut i den här riktningen för henne? En lösning kan vara att skriva ett brev till henne. Det känns ofta mindre utsatt att framföra beslut och skäl av det här slaget i ett brev än att göra det i telefon eller i ett personligt möte. En del tycker att det är mindre respektfullt att skriva brev. Jag tror att det ibland är precis tvärtom. Vi ska vara varsamma med människor, och att få veta saker som överraskar och utmanar en i ett brev är att få läsa om det på egen hand, och inte behöva uppleva att man tappar ansiktet inför andra. Och det ger tid för eftertanke.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

”Egentligen har jag ett bra liv – varför är jag så sällan nöjd?”

Hon har på det stora hela ett bra liv, men ändå är hon oftast missnöjd. Samtidigt får hon skuldkänslor för att hon inte är nöjd. Hur ska hon hitta mer ro och stabilitet i sitt liv? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Jag är en 35-årig kvinna som på många sätt lever ett bra liv. Jag har en fin familj, vänner, ett bra jobb och god ekonomi. Visst skulle vissa saker kunna vara bättre – jag lever till exempel som ensamstående men skulle gärna ha en partner, och alla mina vänskapsförhållanden är inte okomplicerade – men på det stora hela har jag det bra. Ändå är jag sällan nöjd.

Jag har exempelvis haft flera längre relationer som jag nu, många år senare, tycker att jag avslutade lite väl lättvindigt. Jag kan också se att jag nästan aldrig varit helt nöjd i mitt yrkesliv, trots att det utifrån sett hittills har varit relativt framgångsrikt. Jag tror att jag på sätt och vis har för höga förväntningar.

Nu har jag ett nytt jobb där jag först trivdes mycket bra, men där jag på sistone har börjat känna mig missnöjd. Det finns skäl till det, eftersom arbetsuppgifterna är mindre kvalificerade än vad jag blivit utlovad. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en trötthet – om jag skulle byta jobb, skulle jag verkligen bli mer nöjd då?

Jag tror att det delvis var samma känsla som bidrog till att jag stannade lite för länge i min senaste relation. Å ena sidan har jag lätt att bli missnöjd, å andra sidan leder det till att jag skuldbelägger och tvivlar på mig själv. Jag kan se att denna egenskap är en del av den jag är och också något som bidragit till att jag har upplevt mer än jag annars skulle ha gjort. Samtidigt skulle jag gärna hitta ett sätt att hantera den så att jag kunde uppleva lite mer ro och stabilitet i mitt liv.
Missnöjd

Svar:
Hej! Ditt brev väcker många tankar hos mig. Ditt dilemma, och ditt sätt att resonera, tycker jag i hög grad knyter an till en växande uppmärksamhet inom psykologin på frågor som handlar om hur vi kan lära oss att vara lyckligare, och ha mer av medkänsla med oss själva.

Det här till stor del nya och spännande området inom psykologin kallas för positiv psykologi. Och rör även något så grundläggande som hur vi kan få uppleva en känsla av mening i tillvaron.

Jag kommer att berätta om några tankar från positiv psykologi, som jag tror kan vara till hjälp för dig. Om vår benägenhet att fastna i missnöje med oss själva och skuldbelägga oss, och hur vi kan förebygga detta genom att lära oss att uppfatta det som händer på ett annorlunda sätt. Men också om vår benägenhet att inte uppskatta, eller ens uppfatta, de ögonblick av lycka som vardagen rymmer. Vi får se vad som väcker genklang hos dig, och som du kanske vill lära dig mer om. Jag kommer därför att ge dig flera lästips.

Du kommer också att få olika verktyg inom positiv psykologi, som du kan använda på egen hand. Positiv psykologi med dess olika grenar är numera en väl beprövad och beforskad psykoterapeutisk metod.

Låt oss börja med begreppet självmedkänsla. Det är ett relativt nytt begrepp. På engelska heter det ”self-compassion”. Kristin Neff, professor i psykologi vid University of Texas och forskare inom området, påpekar att människor tenderar att döma sig själva hårdare än de dömer sin omgivning. Vilket riskerar att leda till att man återkommande har självkritiska tankar och sällan får möjlighet att känna sig riktigt nöjd med sig själv – trots att omgivningen betraktar en som duktig, kanske till och med som framgångsrik. Ungefär som jag uppfattar att det är för dig.

Självmedkänsla, betonar Kristin Neff, handlar inte om att tycka synd om sig själv, utan om att kunna bemöta sig själv med empati, och det är något som vi kan lära oss.

Psykoterapimetoden utifrån begreppet ”self-compassion” heter Compassion focused therapy, cft, och helt nyligen kom en bok på svenska om metoden av psykoterapeuterna Petra Söderholm och Helena Fogelberg: ”Compassion. Medkänsla med dig själv och andra.” Ett tema i boken är bland annat att vi måste hitta sätt att kunna stå på vår egen sida när vi utmanas, att veta var våra gränser går och att kunna säga nej till överkrav, från andra och oss själva.

Här en övning som du kan prova, som kommer från Kristin Neff för att öka självmedkänslan: Tänk dig att något har hänt som väcker dina självkritiska tankar. 1. Påminn dig själv om att detta är så mänskligt. 2. Visa dig själv vänlighet.

Säg till dig själv: Det som hänt är en del av livet. Alla gör vi misstag. Alla känner sig missnöjda med sig själva då och då. Jag är inte ensam om att känna mig otillräcklig. Alla kämpar med sitt. Fråga dig: Hur brukar jag bemöta en nära person eller en uppskattad kollega som anklagar sig själv för ett tillkortakommande, och närmast ältar det? Ha samma stöttande inställning till dig själv. Lägg händerna på bröstet, och säg till dig själv: ”Må jag vara vänlig mot mig själv, och ha tålamod med mig själv.”

Och så lite om att kunna känna sig lycklig, som i mer vardagsnära ord kan beskrivas som att vara tillfreds, eller som du uttrycker det; att känna ro. Här har under senare tid skett en omfattande forskning, ett ledande namn inom området är den amerikanska psykologen Sonja Lyubomirsky.

Hennes definition av lycka är ett ”förnöjsamt liv”. Hon konstaterar att de flesta tänker att sådant som yrkesframgångar, gott om pengar och att vara kär, är viktiga för lycka. Men studier visar tydligt att så är det faktiskt inte. Visst blir vi lyckliga av allt detta, men bara för stunden. Någon långvarig lycka skapar de inte.

Förklaringen är ett fenomen som kallas hedonistisk adaption. Vi människor har en tydlig tendens att överraskande snabbt vänja oss vid nya saker i våra liv; när man väl vant sig får man inte längre ut lika mycket lycka av det längre.

En bättre strategi, enligt Sonja Lyubomirsky, är att uppmärksamma och ta vara på de korta ögonblick av förnöjsamhet som vardagen nästan alltid ändå erbjuder, och hålla kvar de ögonblicken ett tag. Det är frekvensen av ögonblick av lycka som får oss att må bra, inte styrkan på dem. Och lycka i den här meningen upplever vi också när vi gör saker för andra; visar uppskattning, uttrycker tacksamhet, gör snälla saker och förlåter. Vill du läsa mer om detta så rekommenderar jag boken ”Lyckans verktyg” av Sonja Lyubomirsky, en av de mest sålda handböckerna i positiv psykologi.

Något annat som jag också vill uppmärksamma dig på är att mycket tyder på att det som har störst inverkan på vårt subjektiva välbefinnande är när vi upplever en känsla av mening i tillvaron, vad den grundar sig i på är inte lika viktigt. Inom metoden act, Acceptance and commitment therapy, fokuseras på vad som är meningsskapande för oss, och på att vi upplever meningsfullhet när vi känner att vi ingår i ett större sammanhang och bidrar till något som vi uppfattar som rätt och riktigt utifrån våra värderingar. Det hjälper oss också att kunna acceptera det negativa som ibland ofrånkomligen händer oss.

Kanske skulle du känna mer av ”ro och stabilitet” om du hittade något utanför dig själv, som du vill bidra till och ägna dig åt. Läkaren och psykoterapeuten Russ Harris har skrivit en bok om detta, ”Lyckofällan”, som beskriver ett nytt sätt att se på lycka, på tankar och känslor, samt hur man kan uppnå tillfredsställelse med sitt liv genom att lära sig att leva mer meningsfullt.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

”Är jag självisk som inte vill vara så länge i min mans hemland?”

Hennes man drömmer om att de ska flytta till hans hemland. Men hon har aldrig velat det. Nu ska familjen snart tillbringa en längre tid där, men hon vill egentligen inte vara borta hemifrån så länge. Hur kan hon säga det utan att såra honom?

Fråga:

Jag är gift med en underbar man från ett annat land. Han flyttade till Sverige för min skull, men han har trots snart sju år här ändå hemlängtan. Han drömmer om att flytta till sitt hemland och pratar ofta om det. Jag vill inte bo där och har aldrig sagt att jag vill flytta dit med honom.

Innan barnen kom åkte jag till honom och bodde där ett tag, jag lärde mig språket och kulturen. Vi har varit där med våra barn under föräldraledigheter också. Innan barnen kom var det okej att vara där. Men det var jobbigt för mig de gånger vi varit där med barnen. Första gången mådde jag väldigt dåligt på grund av att man lever mycket mer instängt och begränsat i hans hemland. Även om jag älskar hans familj, landet och folk där så vill jag inte vara där mer än kortare perioder, helst en till två månader. Men jag skulle kunna tänka mig sex månader också för hans och barnens skull.

Snart ska vi åka dit för en väldigt lång period. Jag har lyckats ta tjänstledigt från jobbet och vi har sagt upp barnens förskoleplatser. Jag vill egentligen inte vara borta så länge, men jag vågar inte säga det till honom för jag vill inte såra hans känslor. Dessutom känner jag det som om han ”offrat” sig, gett upp familj, karriär och så vidare för att flytta till mitt land, och då är den period vi ska vara borta ingenting i jämförelse.

Jag oroar mig för att han ska få svårt att komma tillbaka in på arbetsmarknaden när vi kommer tillbaka till Sverige. Han har nyligen lyckats få in en fot på arbetsmarknaden och då åker vi bort. Det är ett ganska tufft ansvar som vilar på mina axlar, att vara den som har fast jobb och inkomst. Så har det varit under hela småbarnsperioden och det sliter på mig. Det har varit bättre det senaste året då han haft jobb. Han har mått bättre när han har jobbat och samtidigt är det skönt att han har haft en fast inkomst.

Han har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden trots att han är både smart, social och högutbildad, men nu när det äntligen lossnat ska vi åka bort en lång period och då kommer han kanske att vara tvungen att starta om från början när vi kommer hem.

Jag försöker vara positiv till resan. Men jag får ont i magen när jag tänker på hur länge vi ska vara borta. Det är svårt att kontrollera mina känslor. Jag är väldigt hemkär. Samtidigt vill jag gå honom till mötes, och dessutom ge våra barn en chans att lära känna sin andra kultur och sitt andra språk helt och fullt. Men för mig skulle det räcka att vara borta ett halvår.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns inte bra att dölja mina känslor för min livskamrat. Vi brukar prata om det mesta, men jag tror att han kommer att bli sårad och ledsen om jag säger nu att jag inte vill åka. Jag har ju varit med på den här planen i flera år. Men nu när det närmar sig så känner jag ett motstånd mot att vara borta så länge och jag vet inte hur jag ska komma över det.

Jag visste ju när vi gifte oss och skaffade barn att det inte skulle bli helt enkelt. Men vårt liv är ändå så fint ihop och jag vill inte förstöra det vi har genom att vara självisk och säga att jag vill stanna hemma. Jag vill hellre försöka se möjligheterna med resan. Men samtidigt har jag lärt mig att man inte ska gå emot sina känslor alltför mycket. Jag vet inte hur jag ska tänka.

Svar:

Hej! Du har förstås rätt i att det är fullt rimligt att du berättar för din man om din oro inför resan. För din egen skull – du måste känna dig mycket ensam med din oro – och för din mans skull. Det går ju inte att utesluta att han kan tänka om, bara han får veta hur du tänker och känner.

Jag vill inte heller utesluta att även din man kanske känner en viss tveksamhet. I en situation när man uppfattas som den som tagit initiativet till något, och är den som har störst intresse av det som ska ske, kan det vara svårt att berätta om en växande tveksamhet. Du berättar ju om en hel del omständigheter som borde kunna göra även din man oroad inför vad er långa vistelse i hans hemland kan innebära.

När saker och ting verkligen ska ske, och inte ”bara är drömmar”, så brukar en verklighetsförankrad osäkerhet ofta dyka upp även hos den mest målinriktade. Jag får en bild av er som två hyggliga och kärleksfulla personer där ingen hittills vågat ta initiativet till att prata om er möjligen ömsesidiga tveksamhet inför hur rimlig resan är. Du av oro för att såra din man, och han möjligen för att det känns svårt att backa.

Oavsett vilket är det förstås din fulla rätt att berätta att du inte vill vara borta så länge, och att bli lyssnad till. Det kan låta som en plattityd, men sanningen är ju att ett äktenskap handlar om ett ömsesidigt givande och tagande. Du har dessutom flera sakliga skäl till din oro. Om det var svårt för honom att få arbete i Sverige kommer det inte att bli lättare med långa perioder utomlands. Det är du som måste ta initiativet till ett uppriktigt samtal, och det ganska raskt, när det fortfarande finns tid att ordna till saker och ting.

Första steget bör vara att du gör tydligt för dig själv vad du faktiskt vill, vad du kan kompromissa om, och vad som inte är förhandlingsbart. Du ger ett exempel på en möjlig kompromiss i ditt brev, att det för dig ”skulle räcka med att vara borta ett halvår”. Sätt dig gärna med papper och penna. Skriv ned dina tankar om detta. Och varför inte skaffa dig ett ”bollplank” när du gör detta? En klok vän, eller en annan person i din krets som du litar på.

Nästa steg kan vara att du säger till din man att du vill samtala om er resa. Gör det enkelt, utgå från dig själv, berätta om din oro. Kritisera inte, och säg att du vill att din man lyssnar på dina skäl till att du blivit allt mer tveksam till att vara borta så länge, och att du vill hitta en lösning som ni helst båda kan acceptera.

Erbjud sedan din man att ni tillsammans tittar närmare på både fördelar och nackdelar med att vara borta länge. Du börjar, och din man bara lyssnar. Låt din man fortsätta, och nu lyssnar du.

Sista steget, som är början till att försöka komma till en gemensam lösning, är att ni ställer er frågan: Vad innebär det här för oss?

Berätta vad du kan kompromissa om. Fråga din man vad han kan kompromissa om. Börja problem­lösa kring det som dykt upp som nackdelar. Sträva efter att bli ett team som jobbar ihop för att komma fram till något bra för er båda.

Om ni bestämmer er för att vara långa perioder i din mans hemland, ta reda på vilka lagar gäller där för dig som kvinna och vilken rätt du har till dina barn. Utrikesdepartementet erbjuder information på sin hemsida.

Jag är optimistisk när det gäller era möjligheter att komma överens. Men skulle det inte bli så måste du ta ställning till var din gräns går för vad du vill delta i. I det läget är mitt råd att ni vänder er till familje­rådgivningen i kommunen där ni bor.

Den kritiska frågan för andra i din situation har varit om man kan fortsätta att vara tillsammans när man vill olika saker.

Det kan finnas ett annat, och för tillfället vilande, bekymmer er emellan som ni förr eller senare måste hantera. Och det är att du inte vill bo permanent i din mans hemland, men din man ”drömmer om det” och pratar ofta om det. Även det här måste ni ganska snart reda ut med varandra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

”Varför tar min mamma alltid parti för andra och inte för mig?”

Hon är vuxen och har flyttat hemifrån, men känner sig fortfarande sårad av sin mammas sätt att alltid ta andras parti och göra sin dotter till ”syndabock”. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Hej! Jag har ett problem som besvärar mig. Så länge jag kan minnas har min mor vänt sig emot mig i alla meningsskiljaktigheter som kommit i min väg. Om en kompis behandlat mig orätt och vi blir osams tar min mor kompisens parti, trots att det är mig hon borde försvara. Hon kan exempelvis säga att jag ska finna mig i kompisens krav och inte bråka utan i stället vara en bra kompis.

Nyligen, när min lärare gav mig underkänt på ett prov och det senare visade sig att jag fått underkänt på otillräckliga grunder, tog min mor lärarens parti och sa att jag borde skriva bättre och längre svar på frågorna, så att läraren blir nöjd. Dessutom sa hon att jag inte skulle framföra klagomål till högre instans för att ”du ska inte göra läraren arg”.

Jag gjorde det ändå och rektorn i skolan sa att läraren agerat fel och skulle ta tag i saken, men min mor tycker fortfarande att läraren hade skäl att ge mig underkänt trots att hon inte ens sett mitt prov.

När mina syskon varit osams med sina kompisar eller om en lärare behandlat dem orätt (vilket har hänt) har min mor inte tvekat att försvara dem. Jag vågar inte berätta något för min mor, inte ens något riktigt litet, ty jag vet att hon alltid hittar på sätt att skylla på mig eller på annat sätt se negativt på saken så att jag blir ledsen.

Jag har upprepade gånger sagt till henne att det inte är trevligt att hon alltid gör mig till syndabock i allting, men hon tar inte åt sig utan fortsätter bara. Jag har sagt förlåt till henne för alla gånger jag har brusat upp mot henne, men hon säger aldrig förlåt för att hon skyllt på mig utan giltig orsak.

Jag är inget litet barn längre. Jag är 21 år och bor i eget hem (min familj bor i ett annat land och jag själv studerar i Sverige), men ändå kommer jag inte ifrån det här. Jag vet inte vad jag ska göra, ty min mors sätt är väldigt sårande och bidrar inte till att bygga upp mitt raserade självförtroende det minsta.

Förutom att hon alltid tar andras parti i konflikter, har hon ett ständigt behov av att kontrollera vad jag gör. Om jag någon gång försummar att genast svara på hennes meddelanden så skickar hon nya meddelanden hela tiden tills jag har en hög olästa meddelanden.

Jag kan inte vara ifrån telefonen ens en kort stund om det råkar sig så att hon ringer just då. Hur ska jag hantera detta och vad är det som fått min mor att vända sig mot mig och göra mig till syndabock i allting?

Svar:

Hej! Du berättar om något som många kvinnor känner igen: den komplicerade relationen mellan mor och dotter, och hur den rymmer starka känslor. På gott och ont. Dilemmat är ofta de motstridiga känslor som finns i dotter- mamma relationen.

För samtidigt som en dotter kan vara urtrött på relationen, upplevs den som viktig och är fylld av förväntningar och lojaliteter. Så mycket att det inte känns möjligt att släppa taget om relationen och ”bara gå”. Relationsproblem mellan mamma och dotter är nästan alltid en utdragen historia, en energitjuv, och något som man lätt blir insnärjd i och upptagen med.

För att ge dig en bakgrund till det jag kommer att föreslå för dig kommer jag att berätta om en undersökning som jag gjort om vuxna barns relation till sina mammor. Jag bjöd in vuxna, både män och kvinnor, att berätta anonymt. Svaren finns återgivna i den bok som jag skrev efteråt, ”Jag och min mamma – att hantera en viktig relation”.

En viktig orsak till ilska och besvikelse från de vuxna barnen i relationen till deras mammor visade sig vara handla om myter om hur en mamma borde vara, och om hur relationen borde fungera! Myter som säger att en mamma alltid älskar sitt barn, inte ljuger, alltid sätter sitt barn först, är att lita på, och alltid tröstar.

De flesta mammor lever hyggligt upp till de föreställningarna, om än inte varje dag. Men sanningen är också att en del klarar det sämre, vissa nästan inte alls. Du har säkert läst eller hört om de vuxna barn till kända mammor som under de senaste åren skrivit om hur deras mammor inte alls levt upp till myten om den goda mamman.

Du frågar vad det är som får din mamma att bete sig som hon gör. För det klart att det sårar dig; det är smärtsamt när en förälder inte försvarar en, och inte är stödjande, generös eller ger trygghet.

Det finns en del erfarenhet om säger att mammor uppträder olika i förhållande till sina olika barn, utifrån hur lik eller olik barnet som mamman känner sig, eller utifrån i vilken ordning i syskonskaran som barnet är fött. Äldsta barnet behandlas till exempel ofta ganska olika än sina yngre syskon.

Möjligen spelar något av detta roll för att dina syskon behandlas annorlunda än du. Men troligast är det att du inte kommer att få veta hur det kommer sig att din mamma beter sig som hon gör, eftersom hon inte vill förklara sig.

Jag tror att det kan vara till större hjälp för dig att acceptera att din mamma kommer att förbli som hon är, och inte fundera så mycket över varför hon beter sig som hon gör. Din mammas sätt att vara mot dig har pågått så länge, så jag tror inte att du ska förvänta dig att hon kommer att ändra sig på något avgörande sätt. Och dina försök att få henne att lyssna på dig har ju tyvärr inte fungerat, du skriver att ”hon tar inte åt sig utan fortsätter bara”.

Mitt råd till dig blir därför att acceptera att din mamma ”är som hon är”, även om förstås är smärtsamt. Men också att du ska påminna dig om att det som händer inte är ditt fel. Det behöver inte heller handla om elakhet från din mamma utan snarare oförmåga.

När vi kan acceptera saker som inte går att ändra på känner vi ofta en stor lättnad. Vi slutar att älta hur det borde vara, och slutar att vara så insnärjda i det som irriterar eller gör oss ledsna. Jag tror att om du kan tillämpa acceptans på detta sätt kan du ”komma ifrån det här” som upptar dig så mycket trots att du bor i ett eget hem och i ett annat land.

Det handlar inte om att du behöver bryta med din mamma. Utan om att få en saklig distans till henne, att frikoppla dig från henne: utifrån att du accepterat att ”hon är som hon är”. Och fokusera på det du har nu, det som gör dig glad och nöjd med dig själv, i det vuxna liv som du börjat. En bok som kan vara till hjälp är: ”Sluta grubbla, börja leva” av Steven Hayes och Spencer Smith.

När det gäller din mammas kontrollbeteende med ”meddelanden hela tiden”, när du inte svarar omedelbart, är mitt råd det här. Besluta dig för en regel för hur du vill kommunicera med henne. Till exempel att du svarar när det passar dig, men inom 24 timmar.

Viktigt är att du konsekvent håller dig till din regel. I början kommer din mamma förmodligen att fortsätta sitt gamla beteende, och kanske intensivare än vanligt, men all erfarenhet säger att efter ett tag så kommer hon, när du är uthållig och konsekvent, att anpassa sig.

Du skriver att din mammas sätt har raserat ditt självförtroende. En väg att hjälpa dig att må bättre är att du påminner dig om vad du har uppnått, nu som vuxen, och vad hos dig som dina vänner (och du själv) uppskattar som goda egenskaper och bra sätt att bete sig på. Med andra ord, egenvårda ditt självförtroende!

Liria Ortiz

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

”Hur ska jag göra för att sluta skuldbelägga min partner?”

Egentligen är förhållandet bra. Men hon har börjat skuldbelägga sin partner och hacka på honom, fast hon egentligen inte vill. Det sker framför allt när hon känner sig nere. Hon har också ett stort bekräftelsebehov och blir lätt svartsjuk. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Jag har varit tillsammans med min partner i drygt två år och han är femton år äldre än jag. Vi har i grunden en väldigt stabil relation med djup vänskap, mycket passion och få, kortvariga bråk.

Däremot har jag blivit bitter och börjar ofta skuldbelägga min partner. Det hela började med att mitt dåliga självförtroende fick törnar när jag fick kommentarer av gemensamma vänner om hur lycklig jag borde vara som har fått just honom, han är ju så trevlig och stilig och alla vill ha honom, ”han är för bra för dig”.

Tiden gick och jag blev lite sämre psykiskt och hamnade i en depression med återkommande panikattacker. De få gånger vi verkligen bråkat ordentligt så har jag fått panikattacker när jag insett att jag löper risk att förlora honom, vilket såklart skrämmer upp honom också! Jag har däremellan ett enormt bekräftelsebehov och blir ofta svartsjuk om han nämner ett ex (han är min första seriösa relation och nej, jag är inte hans första relation direkt).

Jag mår bättre psykiskt nu men när jag är nere så hamnar jag lätt i mönster där jag hackar på ­honom, överdriver och får honom att känna sig som en dålig människa (vilket han absolut inte är!)

När jag skriver detta så inser jag ju att det låter som om jag trycker ned honom för att må bättre själv – så att vi hamnar på samma nivå … Men jag vill verkligen inte behandla honom så! Hur ska jag göra för att sluta bete mig så? Hur ska jag stärka mig själv och lita på att han älskar mig lika mycket som han visar och säger att han gör?

Jag vill inte vara den partnern som gnäller och är elak, jag är ju i grunden en lättsam, varm och glad människa! Jag känner helt enkelt inte igen mig själv längre … Och hur gör jag för att inte få en attack så fort vi skriker på varandra?

Mitt missnöje förstör förhållandet

Svar:

Hej! Det är besvärligt för dig nu, och det verkar ha varit så under en ganska lång tid och det på flera olika sätt. Jag ska ge dig råd kring de olika svårigheter som du berättar om. Även om det möjligen är så att det som händer dig till del hänger ihop. Som du själv var inne på när du skrev signaturen i ditt brev till mig; om din benägenhet att vara missnöjd.

Men jag vill börja med något annat. Skälet är att du skriver att du ”helt enkelt inte känner igen (dig) själv längre”, och att du väljer ordet depression för att beskriva hur du mår. Även om du mår något bättre nu, så tror jag att det är klokt om du träffar en psykolog eller psykoterapeut för några utredande samtal om din psykiska hälsa. Det kan vara så att du har utvecklat det som kallas för en egentlig depression. Jag vill betona att det bara är en hypotes som jag har, men kanske ändå rimligt att titta närmare på.

Att i perioder vara i obalans, och känna sig ledsen och missnöjd, hör till livet. Men om det pågår under en längre period och är kopplat till känslor av missmod och uttalad självkritik kan det handla om en depression i genuin mening. Det vill säga något mer än vad vi menar när vi vardagligt säger att vi är deprimerade.

Vanligt vid depression är att man sällan känner sig glad, inte ens när man gör saker som man tidigare brukade gilla. Och att man inte bara är missnöjd med sig själv utan även med andra. Något som inte är så känt är att ett ganska framträdande symtom kan vara att man är mycket lättirriterad och kritisk till människor i sin omgivning. Du skriver att du lätt hamnar i ett mönster, där du hackar på din sambo. Trots att han är en bra människa.

Vi är olika sårbara för att bli deprimerade. En erfarenhet är att en person som funderar mycket över sina brister och på risken att bli lämnad, och har en dålig självkänsla, har en påtagligt större sårbarhet än en som har god självkänsla och är mer optimistisk.

Jag påstår inte att det som händer dig enbart behöver vara tecken på att du är deprimerad. Men jag tror som sagt att det vore värt att ta reda på om det är så, eftersom det då möjligen kan bidra till en del av dina andra bekymmer. Som din lättväckta ilska och ditt stora bekräftelsebehov. En depression kan göra att man allt mer tvivlar på sitt värde, och sin tillit till andra.

Du skriver också om att du på senaste tiden har återkommande ”panikattacker”. Sådana är vanliga vid depression, och är ett uttryck för den ångest som ofta finns som ett samtidigt inslag utöver nedstämdheten. Så illa som du har det nu ska du inte behöva ha det! För det finns lätt tillgänglig och effektiv behandling att få för depressiva besvär om det är det som hänt dig!

Om du vill gå vidare med detta så är det enklaste att du vänder dig till din vårdcentral; allmänläkare har stor erfarenhet av att utreda och behandla depression. Vill du på egen hand ta reda på mer om depression, besök gärna 1177 Vårdguiden.se.

Och så till din fråga om hur du kan ”stärka dig själv”, och bli mer av den ”lättsamma och glada människa”, som du i grunden är.

Det finns en hel del som du kan göra som egenvård, inte minst för att på sikt börja bli något lyckligare. Jag använder medvetet ordet lycklig, vilket kanske överraskar. Inom psykologin har vi länge varit fokuserade på negativa känslor och på hur de ska försvinna, eller hanteras. Men under de senaste åren har det skett en omfattande internationell forskning också om psykisk hälsa utifrån perspektivet om hur vi kan uppnå lycka som mänsklig upplevelse. Eller om man så vill, hur vi kan slippa att vara så missnöjda.

Ett ledande namn inom området är den amerikanska forskaren och psykologen Sonja Lyubomirsky. Hon har påvisat några verktyg i en självhjälpsmodell för att uppleva lycka. I mycket handlar det om att leta efter lyckan, kunna glädjas åt den när den finns där, men också kunna acceptera att den ofta är kort och inte underskatta den på grund av det.

Så här menar hon: lycka är ögonblickliga känslor av till exempel glädje, förtjusning, förnöjsamhet, frid, nyfikenhet, entusiasm, energi och stolthet. De är kortlivade, men därför inte betydelselösa. Och det är ofta det som vi inte inser. Föreställningen att lycka är ett stabilt tillstånd med frånvaro av olust är det som leder oss fel. Det är korta stunder av lycka som vi får, visar den internationella forskningen om lycka.

Poängen är att vara uppmärksam på de positiva känslor som vi upplever då och då under våra vanliga dagar; de tillfällen då vi har en känsla av att livet är generöst, och av att allt är möjligt. Det är när vi blir allt bättre på det som vi börjar få en växande tillit och energi, och blir mer motståndskraftiga mot negativa tankar.

Det är alltså en fråga om att lära sig både ett förhållningssätt och en färdighet. Mitt råd är att du prövar den självhjälpsmodell för lycka som Lyubomirsky utvecklat. Som ett sätt att ”stärka dig själv”. Du kan läsa om den i hennes bok ”Lyckans verktyg. En vetenskaplig guide till lycka”. I den beskrivs handfasta sätt som du kan prova, som att leva i nuet, hitta sina viktigaste mål, ta hand om kroppen, undvika grubblerier, och sluta jämföra sig med andra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Visa fler