Nej, nu får det räcka

Italy Rome 2024 Bid

Foto: TT

Den rätt krassa finans- och politikbloggaren Lars Wilderäng (”Cornucopia”) kallade en gång den här lilla konkurrenten för ”strutsbloggen”. Frågan är om den inte snart förtjänar ett annat fågelepitet, ”papegojbloggen”. Men tiderna är ju sådana. Det är svårt att fokusera på något annat än den politiska, eller snarare samhälleliga, dysterhet som breder ut sig i den massiva majoritet av befolkningen som den gränsivrande minoriteten med medvind brukar kalla ”det liberala etablissemanget”. Personer som vanligen lyser av tillförsikt har liksom slocknat. Vissa dagar har även mitt ljus flackat, ska erkännas.

Men nu får det vara nog, ärligt talat. Det vi uppvisar för tillfället kan vara historiens största kollektiva prov på hur extremt väl utrustat människans psyke är för att vädra fara och uruselt på att uppfatta goda signaler. (Händer det en bra och en dålig sak samtidigt, med ungefär likvärdiga konsekvenser, vinner den dåliga saken kampen om vår uppmärksamhet åtta dagar i veckan.)

Nu får vi lugna ner oss några hekto, vi som tror på demokrati, mänskliga rättigheter och globalisering i dess sanna och vida bemärkelse.

Vad är det som faktiskt har hänt, konkret?

Har du blivit mer främlingsfientlig än tidigare? Ivrar du mer för slutna gränser, är du mer benägen att vilja bromsa och kanske rulla tillbaka framstegen för jämställdhet och homosexuellas rättigheter? Har dina vänner det? Din familj? Dina kolleger?

En stor del av befolkningen är konservativ. Det syns inte sällan i länder som ofta tillämpar direktdemokrati. Det är inget nytt. Det är alltså heller inget nytt att en signifikant andel av befolkningen oroas över snabba förändringar, över att normer förskjuts och det man vant sig vid inte längre gäller. (Det låter banalt i förhållande till alla myndiga socioekonomiska analyser, men jag lutar mer och mer åt att det till inte ringa del handlar om läggning. Anekdotiska bevis återfinns vid varje släktmiddag.) Det nya är att dessa människor, som är lika informerade och utbildade som ”det liberala etablissemanget”, precis som alla andra är mindre auktoritetsbundna än tidigare och numera förstår att de kan uttrycka sitt missnöje på nätet och i valurnan.

Av alla USA:s röstberättigade gick 56 procent till valurnorna i höstas.  Av dem röstade nästan tre miljoner fler på Clinton än på Trump, trots att hon inte var särskilt populär ens bland demokrater. Några procent valde fristående kandidater. I slutänden satsade en dryg fjärdedel av väljarna på pampen med det brandgula håret.

Man ska inte förringa att klyftan mellan stad och land och mellan superrika och working poor är ett problem, inte heller att Trumps personlighet är oroväckande i sig. Däremot är det verkligen inte säkert att det vi såg i november var ett bevis för en kraftig förskjutning av värderingarna i det amerikanska samhället. Det är troligare att valet uttryckte oro, och i den mån det uttryckte värderingar var de sådana som alltid funnits, och rent av mindre i dag än förr. Mätningar visar exempelvis att inställningen till invandring och till homosexuellas rättigheter sakta men säkert blir mer positiv, medan acceptansen för könsdiskriminering stadigt sjunker. Som statsvetaren Elaine Kamarck beskrev saken i en DN-intervju är det inte orimligt att beskriva Trumps (och andra populisters) framgångar för de sista krampryckningarna av ett förgånget samhälle.

Oron vi känner är också väldigt Europa- och USA-fixerad. En miljard afrikaner och två tre gånger så många asiater, de som inte redan är del av den globala medelklassen, hoppar av otålighet över att äntligen få ta del av välfärd, frihet och rättigheter. De kan alla läsa och skriva, de har mobiltelefoner och de nöjer sig inte med korrumperade diktatorer mer än vi gör. Från Latinamerika är det tyst, eftersom mycket där går rätt väg. Efter uppgörelsen i Colombia har hela västra hemisfären fred.

Världen fortsätter att utvecklas. För varje chockerande steg bakåt är det två anonyma steg framåt. (Se vidare exempelvis här, här och här.)

Den verkligt stora förändringen i väst 2016 var rädslan och det tappade hoppet. Det var i första hand denna negativa känslokaskad som nådde nya krisartade nivåer, inte förhållandena i sak för människorna här på planeten. Hur upplyst är det?

Förhoppningsvis leder den väldiga uppmärksamheten på de senaste politiska bakslagen åtminstone till att de där två stegen fram kan tas lite raskare. För tänk på följande: Om de självutnämnda ”underdogs” som klagat på ”eliten” nu får mer makt, hur mycket lättare blir det inte att mobilisera de frihetliga motkrafterna? Det är kanske exakt vad den lite liknöjda liberala världsordningen behöver 27 år efter murens fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Framstegsbloggen Nyheten är till sin natur negativ. Mellan larm och kriser kan det vara svårt att se hur världen förbättras. DN.se-medarbetaren och författaren Anders Bolling vaskar fram de ljusare kornen ur rubrikflödet. Ibland ligger det oväntade just där.

 Tidigare inlägg

Senare inlägg