Med ett excelark i ena handen och människokärlek i den andra

HELA SVERIGE SKRAMLAR

Foto: TT

Trots blodbad i Mellanöstern, trots finanskriser som får länder att vackla på randen till bankrutt, trots Trump, Brexit och alla andra återkommande bakslag vet vi väl alla att världen i ojämn men stadig takt blir bättre hela tiden. Folk som Pinker och Roser, Ridley och Norberg, Fogel och Lomborg, Berg och Bolling har ju tjatat hål i huvudet på sina läsare om detta i tjugo år, och Ben J Wattenberg redan 1984.

Eller är det kanske inte självklart? Nej, det är det inte. Det krävs lite mer än att några debattörer utgjuter sig i spalter och böcker.

Hans Roslings storhet låg inte så mycket i att han visste mer än andra insatta experter och opinionsbildare. Den låg snarare i hans på samma gång analytiska och intuitiva förmåga att förstå vad folk inte förstår. Han insåg att vissa fakta, som många av oss andra dussinberättare kände till, var helt centrala för förståelsen av världen och därför behövde berättas på ett slagkraftigt och enkelt sätt.

När han googlade fram billiga flygbiljetter från Beirut till Stockholm för att visa de absurda inslagen i EU:s asylpolitik (regler som tvingar flyktingar att lägga alla sina besparingar på livsfarliga båtfärder), eller när han visade hur falsk ”rik-fattig”-föreställningen är genom att dela in världens miljarder i sandal-, cykel-, moped-, bil- och flygkategorier hajade även vi till som redan läst diagrammen, för det var så genialt: ”Ja! Så kan man naturligtvis lägga fram det.”

Och precis så borde vi ha lagt fram det. Och vi borde inte ha låtit den akademiska oron över att framstå som banala eller över att slå in öppna dörrar hindra oss.

Jag upplevde att jag i en hel del avseenden var lik Hans. Jag har åtminstone en liten eld som brinner därinne, och jag har också en lärarådra. Vi hade båda en viss intellektuell fåfänga – om jag var avundsjuk på hans tonträff och smarta påhittighet var han avundsjuk på att jag kunde skriva. Men han drevs allra mest av ivern att lära ut och en genuin upprördhet över att grundläggande fakta om världen inte nådde ut och att detta är till skada för beslutsfattandet.

Att den driften ledde till att hans lektioner till slut spreds så massivt hade inte så lite att göra med stor och frejdig självsäkerhet och hög svansföring. Det ska inte underskattas. Kombinationen hög svansföring och genuint goda avsikter är alltför sällsynt.

Lika upprörd som han var över ignorans var han över fortsatt onödigt lidande och orättvisor. Han hade ett hjärta av guld, men han var inget helgon, vilket han själv var den första att framhålla. När vi arbetade tillsammans i olika skrivprojekt var vi oeniga på en del punkter. Det kunde handla om livsåskådning eller vissa utrikespolitiska skeenden. En gång i en hotellobby grälade vi. Han hade förmodligen rätt i sak, men jag tyckte han var för rigid. Han ville inte kalla sig optimist utan ”possibilist”, och han hade goda förklaringar till det, men jag har närt en misstanke om att ett skäl var rädslan att stämplas som blåögd i ett samhälle där pessimisten ses som mer seriös.

Man ska inte glömma att Hans Rosling vandrade en lång väg innan hans envisa arbete, på senare år ihop med sonen och svärdottern, gav resultat (och han själv misströstade ganska ofta om huruvida det faktiskt hade gjort det). Före programvaran med den rörliga grafiken och innan Google köpte den och frigjorde resurser var Rosling delvis uppmärksammad i akademiska kretsar men inte alls hos den breda allmänheten. Han sökte bidrag, men fick inte alltid ja. I början av 2000-talet trodde han att han skulle bli tvungen att släppa projektet och gå tillbaka till en vanlig tjänst. Men uthållighetens konst är framgångens konst.

En av Roslings viktigaste insatser är för övrigt underskattad: hans energiska, nötande kamp för att få de stora internationella institutionerna och organisationerna att släppa sin statistik. Det är den som är själva guldet i den kunskapens guldgruva han öppnade.

Hans tidiga bortgång var ett sorgligt undantag, för han hade till syvende och sist rätt, förstås: Medellivslängden fortsätter att stiga, sjukdomar knäcks, och medan vi bekymrar oss över bakslag utvecklas världen därute, ofta snabbare än vi anar.

Hela stommen i Roslings uppdrag kommer att bestå och förädlas genom hans familj och medarbetare och deras idoga arbete med att föra ut grundläggande sanningar om världen. Samtidigt kan man inte undgå att notera att faktafrämjandets modigaste riddare gick ur tiden knappt tre veckor efter det att faktaresistensens överstepräst hamnat på världens högsta maktposition. Man kan bli deppig för mindre.

Så Hans Roslings verk behövs mer än någonsin, och vi måste alla hjälpas åt att föra hans filantropiska fackla vidare. Jag lovar att göra det, och jag ska försöka göra det på samma sätt som Hans: med ett excelark i ena handen och människokärlek i den andra. Bara så kan vi både förstå världen och göra den ännu bättre.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Framstegsbloggen Nyheten är till sin natur negativ. Mellan larm och kriser kan det vara svårt att se hur världen förbättras. DN.se-medarbetaren och författaren Anders Bolling vaskar fram de ljusare kornen ur rubrikflödet. Ibland ligger det oväntade just där.

 Tidigare inlägg

Senare inlägg