Bra och dåligt grupptänkande

MALMÖSKOTT

Polispresskonferens i Malmö: ”En 38-årig man misstänks för ett mord och sju mordförsök.”   Foto: TT

De traditionella medierna, eller ”fejkmedierna” som Trump och valfri europeisk nostalgipopulist kallar oss, brukar anklagas för att lida av ett grupptänkande som hindrar oss från att berätta ”sanningen”, så som den egentligen ser ut bortom grupptryckets förblindande barriärer. Oftast gäller det ”sanningen” om invandringen och brottsligheten, inte sanningen om ekonomin eller miljön eller säkerhetsläget eller någon annan marginell samhällsföreteelse.

Det är ju helt riktigt att det går att anlägga olika perspektiv på allt som händer i världen. I själva verket är det oundvikligt. Fakta är vad de är, men man väljer att bortse från det man inte anser är relevant eller intressant och lyfter fram det man menar är kärnan eller det för tillfället intressantaste i saken. Så gör alla som förmedlar information. Att påstå något annat är hyckleri. Även om det då och då förekommer direkta lögner i informationsflödet (nästan uteslutande från dem som bestämt sig för att det är de traditionella medierna som ljuger) bör vi därför inte ägna det mesta av vår uppmärksamhet åt att dissekera sakligheten i vad som sagts utan i stället åt att bedöma relevansen och rimligheten i det sagda, och i rimlighet ingår humanism.

Begreppet grupptänkande stämplas ofta pejorativt, men man glömmer lätt att det finns ett godartat grupptänkande, på vilket en god del av vår civilisation baseras. I ett samhälle där individens autonomi och rätt är basen måste vi hela tiden gå en svår balansgång, för basen riskerar att raseras om inte alla individer tillsammans respekterar gränserna för denna rätt. Vi måste både skydda individen från gruppens potentiella tyranni och skydda kollektivet från ohämmad individuell frihet. Det kallas ”mänskliga rättigheter” och inte ”individuella rättigheter” av ett klokt skäl. Vi kan bara leva tillsammans.

Chauvinistiska bakåtsträvare saknar den tid då man ostraffat kunde trakassera kvinnor, homosexuella, funktionsnedsatta, mörkhyade, judar, katoliker, muslimer och andra grupper som såg ut och uppförde sig på ett sätt som uppfattades som annorlunda. Den tiden är allt tydligare på väg att försvinna in i historiens slukhål, vilket stressar chauvinisterna.

Ett grupptänkande som yttrar sig i att man buntar samman alla personer med en viss etnisk, religiös eller sexuell tillhörighet och misstänkliggör alla individer i denna grupp är ungefär så människofientligt det kan bli.

Ett grupptänkande som får folk att avhålla sig från att dra lumpna sexistiska eller rasistiska skämt i styrelserum och omklädningsrum kan däremot inte ses som något annat än ett civilisatoriskt framsteg. Det är samma typ av godartat grupptänkande – baserat på de mänskliga rättigheterna och förädlat till etiska riktlinjer – som ligger bakom det faktum att medierna (”fejkmedierna”, alltså) inte oreflekterat anger etnicitet, religion, kön eller sexuell läggning när exempelvis brottsfall refereras.

Det är nämligen så att unga män (och en del unga kvinnor) som haft motiga uppväxtförhållanden i miljöer med hög arbetslöshet, resurssvaga skolor och andra sociala problem alltid har begått fler brott och varit mer benägna än andra grupper att hamna i konflikt med ordningsmakten. Det gällde när tusentals ”arbetarungar” drabbade samman med kravallpolis på Medborgarplatsen 1948, i Berzelii park 1951 och på Hötorget 1965, och det gäller i Rinkeby 2017. I dag är områdena med de största socioekonomiska bekymren också de som har störst andel invånare med utländsk bakgrund. Därför är ”bättre integration” i princip hela svaret när vi frågar oss vad vi ska göra åt gängvåldet och stenkastningen.

Det händer förstås att det är relevant att i en artikel eller ett inslag nämna etnicitet, exempelvis om ett våldsbrott uppenbart är en del av en konflikt mellan två etniska grupper, och då gör vi det.

I den allmänna hetsen från medvetet eller omedvetet bruna krafter mot medierna och de rättsvårdande instanserna att offentliggöra etnisk och religiös tillhörighet i tid och otid är det lätt att tappa den där kompassen. Det må låta svulstigt, men i grund och botten hänger civilisationen på den typen av principer.

Det enda skälet att rutinmässigt i varje läge ange exempelvis etnicitet hos personer som misstänks för brott vore att man var säker på att just det beteendet följde av just den etniciteten. Det kan inte gärna finnas något annat stabilt skäl. Mindre stabilt men besläktat vore att man tror att vi är inbegripna i ett slags civilisationernas krig. Den nygamla nationalchauvinismen i Putins, Erdogans och Bannons tappning har förstås en annan definition av civilisation, där man föreställer sig att ”nationen” eller ”kulturen” är sammanhängande enheter vars rätt är överordnad individen.

För den som inte betraktar något av ovanstående skäl som giltigt är återhållsamhet den enda civiliserade hållningen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Framstegsbloggen Nyheten är till sin natur negativ. Mellan larm och kriser kan det vara svårt att se hur världen förbättras. DN.se-medarbetaren och författaren Anders Bolling vaskar fram de ljusare kornen ur rubrikflödet. Ibland ligger det oväntade just där.

 Tidigare inlägg

Senare inlägg