Framstegstro: Kunskap räcker inte

Progress concept.

 

Some will be skeptical, however.

Ni kanske har hört historien om människan som faller från ett tjugovåningshus, och som när hon passerar den tionde våningen förnöjt konstaterar: ”Ja, hittills har det ju gått bra, det här”.

Så ser en vanlig nidbild ut av oss som tror på framsteg. Ändå bygger vi vår världsbild på hur läget faktiskt är och hur världen faktiskt har utvecklats. Det borde räcka, kan man tycka, men trots att människor i dag är högre utbildade och bättre informerade än någonsin råder ingen brist på dem som gärna lyfter både ett och två varningens fingrar när någon hävdar att all erfarenhet talar för fortsatta framsteg.

De som varnar vet ofta att demokrati och mänskliga rättigheter stärkts i världen, de vet att hälsan förbättrats dramatiskt, de vet att fattigdomen och hungern fallit lika dramatiskt, och de vet att antalet döda i krig och mordfrekvensen över tid sjunkit tydligt. Men det är ju hittills. För nu ser det faktiskt ut som om allt detta kan ta slut på riktigt. Eller hur?

Det är en hållning som aldrig kan avfärdas förrän i efterhand och därför alltid kan intas. Det riktigt kniviga och kontraintuitiva för den stridsberedda reptilhjärnan är att våga lita på all erfarenhet och alla underliggande trender och bestämma sig för att rädslan för att allt ska gå åt helvete just denna gång, i just min tid, egentligen är ganska självupptagen. Kronocentrisk, om man vill vara pretentiös.

Är inte framstegstro naiv? Så här: Om inte diverse opinionsbildare, från vidlyftiga visionärer till grå tjänstemän, trott på människorna hade vi inte haft det samhälle vi nu tar för givet och många är rädda att förlora. Någon trodde på att bönderna skulle kunna hantera ett lika stort politiskt inflytande som adeln, någon trodde på att kvinnorna skulle kunna det, någon trodde på att homosexuella hade samma rätt till kärleksliv som heterosexuella, någon trodde på att Europas länder skulle kunna binda sig samman så att krig blev otänkbart. Att tro på allt detta var från början naivt.

Naturligtvis kan saker och ting på vissa områden och i vissa delar av världen på kort sikt gå väldigt illa, vilket de alltid har gjort och alltid kommer att göra. Vi tar två steg fram och ett tillbaka, det måste även den mest inbitna framstegsoptimist acceptera. Men det är inte denna partiella oro jag syftar på här utan en mer existentiell ångest.

Rädslan för att något farligt håller på att hända med vårt samhälle kan ta sig uttryck i att lägga sin röst på främlingsfientliga, nationalistiska och allmänt bakåtsträvande partier. Detta uppmärksammas i dag. Men de rädda finns inte bara i det lägret. Den som förkunnar att världen är bättre än vi tror får räkna med pekpinnar från alla politiska håll. Olika slags pekpinnar.

För tillfället är det högerpopulister som mest högljutt torgför tesen att det var bättre förr, vilket tycks orsaka lite förvirring hos de vänsterpopulister som för inte länge sedan var de som tydligast hördes ropa just detta, fast naturligtvis av helt andra skäl. Vänstersympatisörer brukar slå larm om miljöhot och fattigdom, högersympatisörer om krigshot och brottslighet.

Efter många års arbete i framstegsbranschen blir jag alltmer övertygad om att kunskap knappast spelar en avgörande roll för måttet av tro på mänskligheten. Diverse politiska filter är förmodligen viktigare, men i förvånansvärt hög grad handlar det faktiskt om något så psykologiskt grundläggande som läggning.

Många människor är helt enkelt mer benägna än andra att se faror bakom vartenda hörn. Inför nya rön om mindre våld, lägre fattigdom och bättre miljö reagerar de likt örebroaren som svarar ”ja, i dag ja” på glada utrop om hur fint väder det är. Det var förmodligen en vinnande egenskap i hungersnöd bland vilddjur på stenåldern. Andra har ett svagare varningssystem och behandlar samma information utan att se järtecknen. Det var förmodligen de som svalt ihjäl och blev mat åt gamar för tio tusen år sedan. Kanske inte i dag.

Oro för framtiden är inte nödvändigtvis exakt samma sak som ovilja till förändring, men egenskaperna är bra nära släkt. Jag tänker mig att vår olika läggning grovt räknat är fördelad i följande mått: En fjärdedel är förändringsobenägen och upplever med stigande oro hur vi lämnar bakom oss ett gyllene förflutet, en fjärdedel kan inte fort nog nå framtidens skimrande rike, och resten tar förändringarna med jämnmod och accepterar dem efter hand.

Är inte vissa förändringar uppenbara försämringar? Självklart. Det här handlar inte om att Sverige avskaffar allmän rösträtt eller startar anfallskrig mot Finland. De flesta förändringar är omöjliga att utvärdera på förhand.

Föga förvånande känner jag mig själv mest hemma i den andra fjärdedelen i uppräkningen ovan. Jag har dock allt mer ansträngt mig för att förstå hur den första fjärdedelen resonerar, och jag tror att min respekt för dem som vill bromsa har stigit i takt med att jag analyserat vad som hänt i den västerländska valmanskåren. Bromsklossar behövs verkligen. Det är bara sorgligt att så många av dem duperats av nationalromantiker och xenofober.

Om jag nu ändå då ska tala i egen sak finns som jag ser det en fördel för utvecklingsivrarna, och det är empiri. Världen har ju faktiskt aldrig stannat, och den lär inte göra det nu heller. Men vi gör klokt i att med jämna mellanrum stanna upp på ett eller annat backkrön, skaffa oss lite retroblick och justera kursen.

Om jag samtidigt ska våga mig på att ge de bakåtblickande ett råd, så är det att tänka på något som kanske kan lindra utvecklingens obehag, nämligen att allt som gjorts och sagts finns kvar för alltid, någonstans. Erfarenheter och gamla kunskaper dör inte, de ligger bara skymda under tidens bråte, och vi kan närhelst vi behöver plocka fram dem. Som Jorge Drexler sjunger: nada es más simple, no hay otra norma; nada se pierde, todo se transforma – ingenting är enklare, det finns ingen annan regel; inget går förlorat, men allt förvandlas.

 

Detta var min sista post i Framstegsbloggen efter fem och ett halvt år och nästan 200 inlägg. Jag vill ödmjukast tacka alla läsare som följt bloggen, troget eller mer i lösvikt, och som ofta gett mig värdefull feedback. Världen rullar vidare, och våra världsbilder med den. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Framstegsbloggen Nyheten är till sin natur negativ. Mellan larm och kriser kan det vara svårt att se hur världen förbättras. DN.se-medarbetaren och författaren Anders Bolling vaskar fram de ljusare kornen ur rubrikflödet. Ibland ligger det oväntade just där.

 Tidigare inlägg