Författar arkiv: anders-bolling

Framstegstro: Kunskap räcker inte

Progress concept.

 

Some will be skeptical, however.

Ni kanske har hört historien om människan som faller från ett tjugovåningshus, och som när hon passerar den tionde våningen förnöjt konstaterar: ”Ja, hittills har det ju gått bra, det här”.

Så ser en vanlig nidbild ut av oss som tror på framsteg. Ändå bygger vi vår världsbild på hur läget faktiskt är och hur världen faktiskt har utvecklats. Det borde räcka, kan man tycka, men trots att människor i dag är högre utbildade och bättre informerade än någonsin råder ingen brist på dem som gärna lyfter både ett och två varningens fingrar när någon hävdar att all erfarenhet talar för fortsatta framsteg.

De som varnar vet ofta att demokrati och mänskliga rättigheter stärkts i världen, de vet att hälsan förbättrats dramatiskt, de vet att fattigdomen och hungern fallit lika dramatiskt, och de vet att antalet döda i krig och mordfrekvensen över tid sjunkit tydligt. Men det är ju hittills. För nu ser det faktiskt ut som om allt detta kan ta slut på riktigt. Eller hur?

Det är en hållning som aldrig kan avfärdas förrän i efterhand och därför alltid kan intas. Det riktigt kniviga och kontraintuitiva för den stridsberedda reptilhjärnan är att våga lita på all erfarenhet och alla underliggande trender och bestämma sig för att rädslan för att allt ska gå åt helvete just denna gång, i just min tid, egentligen är ganska självupptagen. Kronocentrisk, om man vill vara pretentiös.

Är inte framstegstro naiv? Så här: Om inte diverse opinionsbildare, från vidlyftiga visionärer till grå tjänstemän, trott på människorna hade vi inte haft det samhälle vi nu tar för givet och många är rädda att förlora. Någon trodde på att bönderna skulle kunna hantera ett lika stort politiskt inflytande som adeln, någon trodde på att kvinnorna skulle kunna det, någon trodde på att homosexuella hade samma rätt till kärleksliv som heterosexuella, någon trodde på att Europas länder skulle kunna binda sig samman så att krig blev otänkbart. Att tro på allt detta var från början naivt.

Naturligtvis kan saker och ting på vissa områden och i vissa delar av världen på kort sikt gå väldigt illa, vilket de alltid har gjort och alltid kommer att göra. Vi tar två steg fram och ett tillbaka, det måste även den mest inbitna framstegsoptimist acceptera. Men det är inte denna partiella oro jag syftar på här utan en mer existentiell ångest.

Rädslan för att något farligt håller på att hända med vårt samhälle kan ta sig uttryck i att lägga sin röst på främlingsfientliga, nationalistiska och allmänt bakåtsträvande partier. Detta uppmärksammas i dag. Men de rädda finns inte bara i det lägret. Den som förkunnar att världen är bättre än vi tror får räkna med pekpinnar från alla politiska håll. Olika slags pekpinnar.

För tillfället är det högerpopulister som mest högljutt torgför tesen att det var bättre förr, vilket tycks orsaka lite förvirring hos de vänsterpopulister som för inte länge sedan var de som tydligast hördes ropa just detta, fast naturligtvis av helt andra skäl. Vänstersympatisörer brukar slå larm om miljöhot och fattigdom, högersympatisörer om krigshot och brottslighet.

Efter många års arbete i framstegsbranschen blir jag alltmer övertygad om att kunskap knappast spelar en avgörande roll för måttet av tro på mänskligheten. Diverse politiska filter är förmodligen viktigare, men i förvånansvärt hög grad handlar det faktiskt om något så psykologiskt grundläggande som läggning.

Många människor är helt enkelt mer benägna än andra att se faror bakom vartenda hörn. Inför nya rön om mindre våld, lägre fattigdom och bättre miljö reagerar de likt örebroaren som svarar ”ja, i dag ja” på glada utrop om hur fint väder det är. Det var förmodligen en vinnande egenskap i hungersnöd bland vilddjur på stenåldern. Andra har ett svagare varningssystem och behandlar samma information utan att se järtecknen. Det var förmodligen de som svalt ihjäl och blev mat åt gamar för tio tusen år sedan. Kanske inte i dag.

Oro för framtiden är inte nödvändigtvis exakt samma sak som ovilja till förändring, men egenskaperna är bra nära släkt. Jag tänker mig att vår olika läggning grovt räknat är fördelad i följande mått: En fjärdedel är förändringsobenägen och upplever med stigande oro hur vi lämnar bakom oss ett gyllene förflutet, en fjärdedel kan inte fort nog nå framtidens skimrande rike, och resten tar förändringarna med jämnmod och accepterar dem efter hand.

Är inte vissa förändringar uppenbara försämringar? Självklart. Det här handlar inte om att Sverige avskaffar allmän rösträtt eller startar anfallskrig mot Finland. De flesta förändringar är omöjliga att utvärdera på förhand.

Föga förvånande känner jag mig själv mest hemma i den andra fjärdedelen i uppräkningen ovan. Jag har dock allt mer ansträngt mig för att förstå hur den första fjärdedelen resonerar, och jag tror att min respekt för dem som vill bromsa har stigit i takt med att jag analyserat vad som hänt i den västerländska valmanskåren. Bromsklossar behövs verkligen. Det är bara sorgligt att så många av dem duperats av nationalromantiker och xenofober.

Om jag nu ändå då ska tala i egen sak finns som jag ser det en fördel för utvecklingsivrarna, och det är empiri. Världen har ju faktiskt aldrig stannat, och den lär inte göra det nu heller. Men vi gör klokt i att med jämna mellanrum stanna upp på ett eller annat backkrön, skaffa oss lite retroblick och justera kursen.

Om jag samtidigt ska våga mig på att ge de bakåtblickande ett råd, så är det att tänka på något som kanske kan lindra utvecklingens obehag, nämligen att allt som gjorts och sagts finns kvar för alltid, någonstans. Erfarenheter och gamla kunskaper dör inte, de ligger bara skymda under tidens bråte, och vi kan närhelst vi behöver plocka fram dem. Som Jorge Drexler sjunger: nada es más simple, no hay otra norma; nada se pierde, todo se transforma – ingenting är enklare, det finns ingen annan regel; inget går förlorat, men allt förvandlas.

 

Detta var min sista post i Framstegsbloggen efter fem och ett halvt år och nästan 200 inlägg. Jag vill ödmjukast tacka alla läsare som följt bloggen, troget eller mer i lösvikt, och som ofta gett mig värdefull feedback. Världen rullar vidare, och våra världsbilder med den. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Bra och dåligt grupptänkande

MALMÖSKOTT

Polispresskonferens i Malmö: ”En 38-årig man misstänks för ett mord och sju mordförsök.”   Foto: TT

De traditionella medierna, eller ”fejkmedierna” som Trump och valfri europeisk nostalgipopulist kallar oss, brukar anklagas för att lida av ett grupptänkande som hindrar oss från att berätta ”sanningen”, så som den egentligen ser ut bortom grupptryckets förblindande barriärer. Oftast gäller det ”sanningen” om invandringen och brottsligheten, inte sanningen om ekonomin eller miljön eller säkerhetsläget eller någon annan marginell samhällsföreteelse.

Det är ju helt riktigt att det går att anlägga olika perspektiv på allt som händer i världen. I själva verket är det oundvikligt. Fakta är vad de är, men man väljer att bortse från det man inte anser är relevant eller intressant och lyfter fram det man menar är kärnan eller det för tillfället intressantaste i saken. Så gör alla som förmedlar information. Att påstå något annat är hyckleri. Även om det då och då förekommer direkta lögner i informationsflödet (nästan uteslutande från dem som bestämt sig för att det är de traditionella medierna som ljuger) bör vi därför inte ägna det mesta av vår uppmärksamhet åt att dissekera sakligheten i vad som sagts utan i stället åt att bedöma relevansen och rimligheten i det sagda, och i rimlighet ingår humanism.

Begreppet grupptänkande stämplas ofta pejorativt, men man glömmer lätt att det finns ett godartat grupptänkande, på vilket en god del av vår civilisation baseras. I ett samhälle där individens autonomi och rätt är basen måste vi hela tiden gå en svår balansgång, för basen riskerar att raseras om inte alla individer tillsammans respekterar gränserna för denna rätt. Vi måste både skydda individen från gruppens potentiella tyranni och skydda kollektivet från ohämmad individuell frihet. Det kallas ”mänskliga rättigheter” och inte ”individuella rättigheter” av ett klokt skäl. Vi kan bara leva tillsammans.

Chauvinistiska bakåtsträvare saknar den tid då man ostraffat kunde trakassera kvinnor, homosexuella, funktionsnedsatta, mörkhyade, judar, katoliker, muslimer och andra grupper som såg ut och uppförde sig på ett sätt som uppfattades som annorlunda. Den tiden är allt tydligare på väg att försvinna in i historiens slukhål, vilket stressar chauvinisterna.

Ett grupptänkande som yttrar sig i att man buntar samman alla personer med en viss etnisk, religiös eller sexuell tillhörighet och misstänkliggör alla individer i denna grupp är ungefär så människofientligt det kan bli.

Ett grupptänkande som får folk att avhålla sig från att dra lumpna sexistiska eller rasistiska skämt i styrelserum och omklädningsrum kan däremot inte ses som något annat än ett civilisatoriskt framsteg. Det är samma typ av godartat grupptänkande – baserat på de mänskliga rättigheterna och förädlat till etiska riktlinjer – som ligger bakom det faktum att medierna (”fejkmedierna”, alltså) inte oreflekterat anger etnicitet, religion, kön eller sexuell läggning när exempelvis brottsfall refereras.

Det är nämligen så att unga män (och en del unga kvinnor) som haft motiga uppväxtförhållanden i miljöer med hög arbetslöshet, resurssvaga skolor och andra sociala problem alltid har begått fler brott och varit mer benägna än andra grupper att hamna i konflikt med ordningsmakten. Det gällde när tusentals ”arbetarungar” drabbade samman med kravallpolis på Medborgarplatsen 1948, i Berzelii park 1951 och på Hötorget 1965, och det gäller i Rinkeby 2017. I dag är områdena med de största socioekonomiska bekymren också de som har störst andel invånare med utländsk bakgrund. Därför är ”bättre integration” i princip hela svaret när vi frågar oss vad vi ska göra åt gängvåldet och stenkastningen.

Det händer förstås att det är relevant att i en artikel eller ett inslag nämna etnicitet, exempelvis om ett våldsbrott uppenbart är en del av en konflikt mellan två etniska grupper, och då gör vi det.

I den allmänna hetsen från medvetet eller omedvetet bruna krafter mot medierna och de rättsvårdande instanserna att offentliggöra etnisk och religiös tillhörighet i tid och otid är det lätt att tappa den där kompassen. Det må låta svulstigt, men i grund och botten hänger civilisationen på den typen av principer.

Det enda skälet att rutinmässigt i varje läge ange exempelvis etnicitet hos personer som misstänks för brott vore att man var säker på att just det beteendet följde av just den etniciteten. Det kan inte gärna finnas något annat stabilt skäl. Mindre stabilt men besläktat vore att man tror att vi är inbegripna i ett slags civilisationernas krig. Den nygamla nationalchauvinismen i Putins, Erdogans och Bannons tappning har förstås en annan definition av civilisation, där man föreställer sig att ”nationen” eller ”kulturen” är sammanhängande enheter vars rätt är överordnad individen.

För den som inte betraktar något av ovanstående skäl som giltigt är återhållsamhet den enda civiliserade hållningen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Kanske har vi ändå tur med vädret

Skärmavbild 2017-02-28 kl. 14.27.32

Först fler och fler väderkatastrofrapporter decennium för decennium … och sedan allt färre.         Skärmdump från databasen EM-DAT.

Många av oss märkliga figurer som veckovis, ibland dagligen, följer temperaturer, isar och väder har med spänning följt efterbörden av en av de starkaste El Niño-episoderna i mannaminne. Det tropiska väderfenomenet drev under 2015 och 2016 upp den globala medeltemperaturen till de högsta värden som uppmätts sedan man fick tillgång till någorlunda pålitlig mätutrustning.

Vad händer med temperaturen nu? Fastnar den på hög nivå eller kommer en markant nedgång? Hur mycket berodde på El Niño och hur mycket på underliggande uppvärmning? Och vad har värmerekorden inneburit, konkret?

De mest dramatiska temperaturöverskotten inträffade mellan senhösten 2015 och våren 2016. I maj föll temperaturen tillbaka, och efter ett nytt fall i oktober var det slut på månadsrekorden. Men sedan dess har den legat och skvalpat på en nivå som är ganska hög. När 2016 summerades kunde ett nytt årsrekord registreras för tredje året i rad (i strikt mening var det dock snarare jämnt skägg med 2015, eftersom skillnaden var för liten för att vara statistiskt säkerställd, vad det nu spelar för roll).

Det beskrivna gäller temperaturen vid jordytan; land och hav sammanräknade. Många av de klimatdebattörer och experter som brukar buntas samman under epitetet ”skeptiker”, inklusive den växande skaran ”lukewarmers” (människan påverkar klimatet, men konsekvenserna blir sannolikt inte så allvarliga), brukar lyfta fram de satellitmätningar som görs i troposfären. Dessa har visat en mer begränsad uppvärmning än markmätningarna. Enligt en satellitserie är 1998 fortfarande ett rekordår. Under hösten var tendensen att 2016 skulle ta över tronen, och enskilda månader var rekordvarma, men med en snabb avkylning i december blev det till slut oavgjort på helårsbasis.*)

Det finns nackdelar och fördelar med satellitmätningarna. Den mest uppenbara nackdelen är att serien inte sträcker sig längre tillbaka än 1979. Den mest uppenbara fördelen med att mäta långt upp i luften är att det inte finns någon risk för urban heating och andra förändringar i markmiljön som kan påverka mätresultaten.

Att förutsäga hur en påspädning av växthusgaser kommer att påverka jordens klimatsystem är ingen barnlek. Datamodellerna måste justeras för att anpassas till hur temperatur och annat faktiskt utvecklas. I själva verket är vi inte säkrare på klimatets känslighet för koldioxid i dag än vi var 1979, om man ska döma av de temperaturspann som angetts.

I samband med att klimatlagen nyligen skulle antas hördes svenska ministrar hävda att uppvärmningen går fortare än väntat. Men det kan man inte gärna säga, eftersom den gick klart långsammare än väntat i ungefär femton år före den senaste stegringen.

Trots det kraftiga El Niño-skuttet hamnar temperaturen 2015-2016 faktiskt inte över mitten av det spann FN:s senaste klimatmodeller förutspått. Den förra El Niño-episoden 1998 skickade upp temperaturen i övre kanten av spannet (för att sedan falla ner i nedre kanten).

De som talat om en accelererad uppvärmning denna vinter har dock haft en region att peka på: Arktis har haft flera spektakulära värmeperioder – tidvis mer än tjugo grader över normal temperatur – och iögonenfallande tunt med havsis för att vara vinter (dessutom har isen krympt i Antarktis samtidigt, vilket är mycket ovanligt).

Det är märkvärdigt, men det är trots det befogat att ha perspektiv. De polara klimatzonerna är planetens mest volatila. Att det där är tjugo grader över normalt på vintern säger inte särskilt mycket (betydligt mer på sommaren). Det inträffar då och då även i norra Norrland. Om genomsnittet i november för en plats i Arktis är minus tjugo är det inte svårt för temperaturen att nå noll om milda vindar når upp från exempelvis Atlanten. Däremot är frekvensen av sådana arktiska värmeböljor något att höja ögonbrynen över. En studie konstaterade att sådana här extrema värmeperioder har inträffat en eller två gånger per decennium sedan 1959. Nu har det varit tre på ett drygt år.

Även om uppvärmningen alltså inte varit riktigt så dramatisk som den ibland framställs är det uppenbart att det är rätt varmt på jorden. Vad har det fått för följder?

För att fortsätta med Arktis är det inte bara denna vinter havsisen runt nordpolen är ovanligt liten, utan den har visat en krympande tendens under lång tid. Det är svårt att ifrågasätta att klimatet i planetens nordligaste region tycks ha förändrats, men hur permanent det blir och hur farligt det är för människor, djur och växter är föremål för diskussion.

I övrigt syns få tecken på hotfulla planetära rubbningar under de rekordvarma åren 2015-2016.

• Spannmålsskördarna var större än någonsin förra året, och ökningen överträffade befolkningstillväxten. När det gäller vete sattes nya rekord både 2015 och 2016.

• Den tropiska cyklonaktiviteten i Atlanten var 2016 förvisso intensivare än de båda föregående åren men lugnare än under sammanlagt sex tidigare år det här århundradet, senast 2012.

• I Stilla havet var cyklonsäsongen genomsnittlig.

• Havsytans nivå har stigit i ungefär samma takt sedan mitten av 1800-talet, även om en viss ökning märkts de senaste decennierna. Det handlar om tre millimeter per år, vilket blir tre decimeter på hundra år.

• De klimatrelaterade naturkatastroferna har minskat i antal, ojämnt men stadigt, sedan början av 2000-talet. Antalet ökade lite 2015 och minskade sedan igen 2016.

• De väderrelaterade katastroferna (inte riktigt samma sak) har en liknande om än inte lik tydlig nedåtgående trend, men de visar en mycket kraftig nedgång 2016. Jämfört med 2005 är antalet halverat, visar katastrofdatabasen EM-DAT.

Statistiken gäller inrapporterade naturkatastrofer. Det är ett mått som rimligen kan antas bli mer pålitligt ju mer information vi har tillgång till. I dag är sannolikt inrapporterade och inträffade strängt taget samma sak. Så den senaste nedgången bör vara verklig, särskilt med tanke på mediernas fokus på stort drama och att alla numera håller ögonen på möjliga klimatrelaterade katastrofer.

Ju längre tillbaka i tiden man går, desto mer uppenbart blir det att dokumentationen av katastrofer i alla hörn av världen var ungefär lika pålitlig som äldre rapportering av sexualbrott. Ska man tro EM-DAT har det exempelvis varit fem gånger fler jordbävningar och vulkanutbrott på 2000-talet än det var på 1950-talet, vilket naturligtvis är orimligt. Förklaringen till den dramatiska skillnaden är att det i dag finns fler människor med större resurser att rapportera, och att dessa rapporter har större möjligheter att nå databaser som EM-DAT.

Långsamt går det, och effekterna är inte så lätta att detektera. Al Gore kommer knappast i sin livstid att behöva stå till svars för de spektakulära överdrifterna i ”En obekväm sanning”. Något är det som händer, men kanske har vi ändå tur med vädret.

Jag är ledsen, alarmister: klimatvetenskapen är inte klar på långa vägar.

Jag är ledsen, skeptiker: det är lite för varmt just nu för att kunna slappna av.

*) Fotnot: Nyligen har en av satellitserierna, RSS, uppdaterat sin modell för datainsamling, och i den nya versionen är uppvärmningen större än i den tidigare. Med den nya versionen är 2016 ett rekordår, och 1998 har förpassats till andraplatsen. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Med ett excelark i ena handen och människokärlek i den andra

HELA SVERIGE SKRAMLAR

Foto: TT

Trots blodbad i Mellanöstern, trots finanskriser som får länder att vackla på randen till bankrutt, trots Trump, Brexit och alla andra återkommande bakslag vet vi väl alla att världen i ojämn men stadig takt blir bättre hela tiden. Folk som Pinker och Roser, Ridley och Norberg, Fogel och Lomborg, Berg och Bolling har ju tjatat hål i huvudet på sina läsare om detta i tjugo år, och Ben J Wattenberg redan 1984.

Eller är det kanske inte självklart? Nej, det är det inte. Det krävs lite mer än att några debattörer utgjuter sig i spalter och böcker.

Hans Roslings storhet låg inte så mycket i att han visste mer än andra insatta experter och opinionsbildare. Den låg snarare i hans på samma gång analytiska och intuitiva förmåga att förstå vad folk inte förstår. Han insåg att vissa fakta, som många av oss andra dussinberättare kände till, var helt centrala för förståelsen av världen och därför behövde berättas på ett slagkraftigt och enkelt sätt.

När han googlade fram billiga flygbiljetter från Beirut till Stockholm för att visa de absurda inslagen i EU:s asylpolitik (regler som tvingar flyktingar att lägga alla sina besparingar på livsfarliga båtfärder), eller när han visade hur falsk ”rik-fattig”-föreställningen är genom att dela in världens miljarder i sandal-, cykel-, moped-, bil- och flygkategorier hajade även vi till som redan läst diagrammen, för det var så genialt: ”Ja! Så kan man naturligtvis lägga fram det.”

Och precis så borde vi ha lagt fram det. Och vi borde inte ha låtit den akademiska oron över att framstå som banala eller över att slå in öppna dörrar hindra oss.

Jag upplevde att jag i en hel del avseenden var lik Hans. Jag har åtminstone en liten eld som brinner därinne, och jag har också en lärarådra. Vi hade båda en viss intellektuell fåfänga – om jag var avundsjuk på hans tonträff och smarta påhittighet var han avundsjuk på att jag kunde skriva. Men han drevs allra mest av ivern att lära ut och en genuin upprördhet över att grundläggande fakta om världen inte nådde ut och att detta är till skada för beslutsfattandet.

Att den driften ledde till att hans lektioner till slut spreds så massivt hade inte så lite att göra med stor och frejdig självsäkerhet och hög svansföring. Det ska inte underskattas. Kombinationen hög svansföring och genuint goda avsikter är alltför sällsynt.

Lika upprörd som han var över ignorans var han över fortsatt onödigt lidande och orättvisor. Han hade ett hjärta av guld, men han var inget helgon, vilket han själv var den första att framhålla. När vi arbetade tillsammans i olika skrivprojekt var vi oeniga på en del punkter. Det kunde handla om livsåskådning eller vissa utrikespolitiska skeenden. En gång i en hotellobby grälade vi. Han hade förmodligen rätt i sak, men jag tyckte han var för rigid. Han ville inte kalla sig optimist utan ”possibilist”, och han hade goda förklaringar till det, men jag har närt en misstanke om att ett skäl var rädslan att stämplas som blåögd i ett samhälle där pessimisten ses som mer seriös.

Man ska inte glömma att Hans Rosling vandrade en lång väg innan hans envisa arbete, på senare år ihop med sonen och svärdottern, gav resultat (och han själv misströstade ganska ofta om huruvida det faktiskt hade gjort det). Före programvaran med den rörliga grafiken och innan Google köpte den och frigjorde resurser var Rosling delvis uppmärksammad i akademiska kretsar men inte alls hos den breda allmänheten. Han sökte bidrag, men fick inte alltid ja. I början av 2000-talet trodde han att han skulle bli tvungen att släppa projektet och gå tillbaka till en vanlig tjänst. Men uthållighetens konst är framgångens konst.

En av Roslings viktigaste insatser är för övrigt underskattad: hans energiska, nötande kamp för att få de stora internationella institutionerna och organisationerna att släppa sin statistik. Det är den som är själva guldet i den kunskapens guldgruva han öppnade.

Hans tidiga bortgång var ett sorgligt undantag, för han hade till syvende och sist rätt, förstås: Medellivslängden fortsätter att stiga, sjukdomar knäcks, och medan vi bekymrar oss över bakslag utvecklas världen därute, ofta snabbare än vi anar.

Hela stommen i Roslings uppdrag kommer att bestå och förädlas genom hans familj och medarbetare och deras idoga arbete med att föra ut grundläggande sanningar om världen. Samtidigt kan man inte undgå att notera att faktafrämjandets modigaste riddare gick ur tiden knappt tre veckor efter det att faktaresistensens överstepräst hamnat på världens högsta maktposition. Man kan bli deppig för mindre.

Så Hans Roslings verk behövs mer än någonsin, och vi måste alla hjälpas åt att föra hans filantropiska fackla vidare. Jag lovar att göra det, och jag ska försöka göra det på samma sätt som Hans: med ett excelark i ena handen och människokärlek i den andra. Bara så kan vi både förstå världen och göra den ännu bättre.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Hata bottenlös fattigdom mer än galaktisk rikedom

In this Aug. 14, 2014 photo, a woman walks along a city canal as office and apartment construction site is seen in the background at a slum in Jakarta, Indonesia. Across the developing world, migration from country to city has long been a potential path out of poverty. Less and less is that true for many in Asia, where the wealth gap is growing in many of the most densely populated cities in human history. (AP Photo/Tatan Syuflana) / TT / kod 436

Foto: TT/AP

Varje år lyfter biståndsorganisationen Oxfam fram världens ojämlikhet. Varje år är det färre människor som äger lika mycket som hälften av alla människor. I fjol var de 62, i år var de bara 8 (ja, åtta). Det är anslående. Det blir debatt varje gång.

Frågan om ekonomiska klyftor tas på större allvar än på mycket länge i nästan alla politiska läger och även i styrelserummen.

I DN uppstod nyligen ett klyftgnabb mellan Niklas Ekdal och Sandro Scocco. Båda debattörerna, en tidigare liberal ledarskribent och en socialdemokratisk ekonom, var ense om att alltför stora ekonomiska klyftor försämrar samhället. Detta är i själva verket alla ense om, den skiljande frågan är hur man definierar ”alltför”. Gnabbet handlade om historieskrivningen: Förstod de politiker som styrde under 1980- och 1990-talen, och som tog av marknadsliberalismen dess grimma, att politiken skulle leda till större klyftor? Absolut, menade Scocco, det var både medvetet och dåligt. Nej, menade Ekdal, det blev följden av en rad samverkande processer, som i sig var bra, och knappt någon medveten politik.

Marknadsliberaler ville rimligen aktivt öka klyftorna i ett så lönesammanpressat samhälle som det dåvarande svenska. Där har Scocco förmodligen rätt. Varför ville de det? Därför att alltför små klyftor (en tankebild som nästan inte låter sig skapas i dag) kan orsaka bristande ekonomisk dynamik och därmed mindre välståndsskapande aktivitet. Det var sannolikt fallet kring 1980, strax innan de marknadsekonomiska avregleringarna inleddes, när Sverige hade en ginikoefficient (ojämlikhetstal) på 0,2 – möjligen det mest löneutjämnade samhället i historien – samtidigt som inflationen galopperade på 14 procent och tillväxttalen var mycket knackiga.

Det är lätt att undvika att tala om sådana bekymmer nu, när fokus – med benäget bistånd från Thomas Piketty – ligger på problemet med ökande klyftor.

I dag ligger den svenska ginikoefficienten strax under 0,3, vilket är mer ”OECD-normalt”. Den har legat still sedan 2007. En helt avgörande förklaring till den uppgång som ägt rum är, precis som på global nivå, att en mycket liten klick i näringslivet upplevt en fullständigt raketartad inkomstökning medan nästan alla andra sakta men säkert fått det bättre. (Läs gärna den ambitiösa genomgång av utvecklingen och läget i Sverige som Forskning och Framsteg gjorde för ett par år sedan.)

Diskussionen borde verkligen handla dels om hur stora klyftor som är acceptabla, kanske till och med gynnsamma, dels i vilken ände av inkomstskalan klyftor gör minst respektive mest skada.

I den kraftigt förenklade bild som presenteras i Oxfams klyftrapport ser det ut som om det stora problemet är att några få människor är omåttligt rika, inte att flera hundra miljoner människor är häpnadsväckande fattiga. När organisationen får sådan kritik försäkrar den att fattigdomen är det stora problemet men hävdar samtidigt att själva klyftan mellan de rikaste – den lilla klicken superrika, får man förmoda – och de fattigaste försvårar kampen mot fattigdom. Den forskning de själva hänvisar till i samma andetag säger dock inte riktigt det. Den säger att det behövs en jämnare fördelning av den ekonomiska tillväxten mellan rika och fattiga länder. Försök hitta en enda Davosmagnat som har invändningar mot det. Kanske är det gamla nollsummespelet fortfarande populärt på Oxfams kontor.

Det har sagts hundra gånger vid det här laget att fattigdomen fallit, och den har fallit snabbare än bedömare trodde var möjligt för ett par decennier sedan. En lägre andel än någonsin i historien är extremt fattiga. Globalt lever vi i utjämningens tid. I den delen har Ekdal rätt. Klyftorna växer inom länder.

fattigkurva

Tröskeln för vilken nivå av fattigdom som chockar oss kommer efter hand att sänkas, och det är helt i sin ordning, för det går naturligtvis inte att slå sig till ro ens när ingen människa alls lever på mindre än två dollar om dagen. Men den principiella frågan här är följande: Är det värre om 20 procent lever nära svältgränsen och 1 procent är väldigt rika än om nästan ingen lever på svältgränsen och 0,1 procent är extremt rika? Den är retorisk, om någon undrar.

För länge sedan berikade sig eliten genom att tvinga till sig rikedomar, ofta med våld. De lade knappt två fingrar i kors för att skapa mervärden i den samhälleliga ekonomin. Varför skulle de? De ansåg sig ha rätt till rikedomarna. De superrika som finns i dag i världen och vars tillgångar sticker så i ögonen är i regel entreprenörer. De ska naturligtvis betala höga skatter. Låt deras barn betala arvsskatter. Men i processen mot kapitalansamlandet har tiotusentals jobb skapats och människor har fått löner som gett pengar till statskassor och höjt BNP.

Dessutom är de astronomiska tillgångar som redovisas i rader av indignerade rapporter summan av vad de superrika är goda för, inte summan av de guldmynt de har i sina pengabingar. Alla som äger en villa i något av storstadsområdena och har ett ordinärt jobb vet att de miljontillgångar man listas för i förmögenhetstabellerna är en illusion.

Forskning pekar på att klyftor i botten, liksom stora klyftor över hela inkomstskalan, är till skada för välståndsutvecklingen, medan klyftor i toppen av ett i övrigt ganska rikt samhälle kan vara till fördel för den ekonomiska ruljangsen. Det är egentligen inte förvånande.

Huruvida en liten klick superrika är något moraliskt förkastligt är en helt annan fråga. Somliga tycker kanske att en starkare socioekonomisk sammanhållning är så viktig att man får offra en optimal ekonomisk utveckling och därmed (skatte)resurser. Om detta må vi debattera.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Nej, nu får det räcka

Italy Rome 2024 Bid

Foto: TT

Den rätt krassa finans- och politikbloggaren Lars Wilderäng (”Cornucopia”) kallade en gång den här lilla konkurrenten för ”strutsbloggen”. Frågan är om den inte snart förtjänar ett annat fågelepitet, ”papegojbloggen”. Men tiderna är ju sådana. Det är svårt att fokusera på något annat än den politiska, eller snarare samhälleliga, dysterhet som breder ut sig i den massiva majoritet av befolkningen som den gränsivrande minoriteten med medvind brukar kalla ”det liberala etablissemanget”. Personer som vanligen lyser av tillförsikt har liksom slocknat. Vissa dagar har även mitt ljus flackat, ska erkännas.

Men nu får det vara nog, ärligt talat. Det vi uppvisar för tillfället kan vara historiens största kollektiva prov på hur extremt väl utrustat människans psyke är för att vädra fara och uruselt på att uppfatta goda signaler. (Händer det en bra och en dålig sak samtidigt, med ungefär likvärdiga konsekvenser, vinner den dåliga saken kampen om vår uppmärksamhet åtta dagar i veckan.)

Nu får vi lugna ner oss några hekto, vi som tror på demokrati, mänskliga rättigheter och globalisering i dess sanna och vida bemärkelse.

Vad är det som faktiskt har hänt, konkret?

Har du blivit mer främlingsfientlig än tidigare? Ivrar du mer för slutna gränser, är du mer benägen att vilja bromsa och kanske rulla tillbaka framstegen för jämställdhet och homosexuellas rättigheter? Har dina vänner det? Din familj? Dina kolleger?

En stor del av befolkningen är konservativ. Det syns inte sällan i länder som ofta tillämpar direktdemokrati. Det är inget nytt. Det är alltså heller inget nytt att en signifikant andel av befolkningen oroas över snabba förändringar, över att normer förskjuts och det man vant sig vid inte längre gäller. (Det låter banalt i förhållande till alla myndiga socioekonomiska analyser, men jag lutar mer och mer åt att det till inte ringa del handlar om läggning. Anekdotiska bevis återfinns vid varje släktmiddag.) Det nya är att dessa människor, som är lika informerade och utbildade som ”det liberala etablissemanget”, precis som alla andra är mindre auktoritetsbundna än tidigare och numera förstår att de kan uttrycka sitt missnöje på nätet och i valurnan.

Av alla USA:s röstberättigade gick 56 procent till valurnorna i höstas.  Av dem röstade nästan tre miljoner fler på Clinton än på Trump, trots att hon inte var särskilt populär ens bland demokrater. Några procent valde fristående kandidater. I slutänden satsade en dryg fjärdedel av väljarna på pampen med det brandgula håret.

Man ska inte förringa att klyftan mellan stad och land och mellan superrika och working poor är ett problem, inte heller att Trumps personlighet är oroväckande i sig. Däremot är det verkligen inte säkert att det vi såg i november var ett bevis för en kraftig förskjutning av värderingarna i det amerikanska samhället. Det är troligare att valet uttryckte oro, och i den mån det uttryckte värderingar var de sådana som alltid funnits, och rent av mindre i dag än förr. Mätningar visar exempelvis att inställningen till invandring och till homosexuellas rättigheter sakta men säkert blir mer positiv, medan acceptansen för könsdiskriminering stadigt sjunker. Som statsvetaren Elaine Kamarck beskrev saken i en DN-intervju är det inte orimligt att beskriva Trumps (och andra populisters) framgångar för de sista krampryckningarna av ett förgånget samhälle.

Oron vi känner är också väldigt Europa- och USA-fixerad. En miljard afrikaner och två tre gånger så många asiater, de som inte redan är del av den globala medelklassen, hoppar av otålighet över att äntligen få ta del av välfärd, frihet och rättigheter. De kan alla läsa och skriva, de har mobiltelefoner och de nöjer sig inte med korrumperade diktatorer mer än vi gör. Från Latinamerika är det tyst, eftersom mycket där går rätt väg. Efter uppgörelsen i Colombia har hela västra hemisfären fred.

Världen fortsätter att utvecklas. För varje chockerande steg bakåt är det två anonyma steg framåt. (Se vidare exempelvis här, här och här.)

Den verkligt stora förändringen i väst 2016 var rädslan och det tappade hoppet. Det var i första hand denna negativa känslokaskad som nådde nya krisartade nivåer, inte förhållandena i sak för människorna här på planeten. Hur upplyst är det?

Förhoppningsvis leder den väldiga uppmärksamheten på de senaste politiska bakslagen åtminstone till att de där två stegen fram kan tas lite raskare. För tänk på följande: Om de självutnämnda ”underdogs” som klagat på ”eliten” nu får mer makt, hur mycket lättare blir det inte att mobilisera de frihetliga motkrafterna? Det är kanske exakt vad den lite liknöjda liberala världsordningen behöver 27 år efter murens fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Att vara människa

Italy Daily Life Smartphones

Foto: TT/AP

November dränerar sinnet på det lilla lager av vardagsgnistor som byggts upp under sommaren, och när julmånaden kommer hänger sig många tacksamt åt de energigivande traditionerna i den mörkaste tiden.

Det brukar anses förståeligt och accepteras i regel också av dem som vurmar för ett ”naturligt” liv. Men naturligt är det knappast, elljusfrosseriet, tingeltanglet och klappkonsumtionen, åtminstone inte om man med ”naturligt” menar något som ligger närmare det liv våra hårt ansatta förfäder levde.

De ville ju inte stanna där, förfäderna. Då hade vi inte nått hit. Vi är människor – gruppberoende och trygghetstörstande men också rastlösa, nyfikna och gränsbrytande – och den tillvaro som är naturlig för oss är den vi skapar oss.

Skogen har varit vårt hem, och slätterna och stränderna, men också hyddorna, stenhusen, vardagsrummen och kontoren. Och genom årtusenden har vårt inre, det hypotetiska, det kanske möjliga, blivit allt centralare. I dag är också skärmen vårt habitat.

Om jag springer i skogen och samtidigt låter musik strömma genom min hjärna från lurar, är jag mindre närvarande i livet då? Är musiken en mindre naturlig del av tillvaron än ljudet av löpsteg och koltrastar?

Är det lägre livskvalitet i att konsumera film, datorspel och sociala medier än att gå i skog och mark, att bara prata med folk man möter och aldrig via en skärm?

Är det bättre att äta rovor med händerna än att excellera i alltmer komplicerade italienska kaffedrinkar?

Borde alla bo på landet? Det vore en ekologisk katastrof. Borde ingen mat industritillverkas? De farligaste gifterna finns i naturen.

Den som ändrar formen på sin näsa eller sina bröst fördöms för att förneka sitt naturliga utseende. Men är det onaturligt att återställa vikande hårväxt? Att justera en gomspalt? Att operera en klumpfot?

Var ska vi dra gränsen?

Vår plats på jorden är inte snävt definierad på det sätt hjortarnas eller getingarnas är. Den förflyttas ständigt. Desto viktigare då att vi använder hela vårt medvetandes kraft till att begripa konsekvenserna av vad vi gör.

Det enda riktigt viktiga vi borde fråga oss inför våra livsval är huruvida vi skadar eller inte och, helst, om vi möjligen bidrar till ett bättre liv för fler varelser. I övrigt: lev och låt leva.

Den som är ateist bör kunna dra slutsatsen att livsstilen inte är något av Gud givet. Den som är troende bör kunna komma fram till att det enda viktiga i ens andliga mognad är relationen mellan en själv och Gud, och gör man gott bör det vara gott. Det kan man göra på en skärm lika väl som i skogen. Förmodligen lättare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Fakta kan inte ha dålig tajmning

progress

Alla människors liv är sammanvävda. Det är vårt hopp, och det borde vara det vi ser, men ett sorgligt uttryck för våra globaliserade, medialiserade liv är motsatsen: Förtröstan och lugn har blivit en alltmer florstunn drapering kring tillvarons blödande hjärta av oro.

Så fort något oroväckande sker glömmer vi allt vi någonsin vetat om mänskliga framsteg. Kanske dröjer dessa fakta sig kvar i bakhuvudet som ett vagt minne, men vi tillmäter dem inget värde. Inget gott som gjorts har längre någon som helst betydelse.

Det är vad Donald Trumps valseger gjort med oss, redan innan något egentligen har hänt.

När jag för snart åtta år sedan gav ut en bok om att världen är bättre än vi tror var en vanlig reaktion ett mer eller mindre uppriktigt beklagande över hur plågsamt det måste vara att komma ut med så dålig tajmning. Boken kom mitt under brinnande finanskris, och rädslan för att allt skulle kollapsa var lika stor då som den är nu, minst. Det blev naturligtvis ingen kollaps, men det är det ingen som drar några slutsatser av i dag.

Jag kan livligt föreställa mig att Johan Norberg får liknande ”förstående” kommentarer angående sin bok ”Progress”, som kom ut för ett par månader sedan. Av typen: ”fin bok, men det var ju tråkigt att den skulle få så usel tajmning, mitt i Brexits och Trumps år, minsann.”

Det talas mycket om faktaresistens, inte minst på säkert välmenande kulturredaktioner, men en av de minst uppmärksammade men mest hårdnackat faktaresistenta hållningarna är vägran att ta in att världen bortom de korta svängningarna sakta men säkert blir bättre*). Det skrivs då och då böcker som gör vad de kan för att berätta detta, och Norbergs bok sällar sig nu till skaran.

För den som verkligen vet vad som hänt i världen tillför inte ”Progress” något nytt i grunden. För inte så länge sedan lämnade jag själv ifrån mig ett manus (ännu inte använt, av orsaker jag inte själv styr över) med innehåll så snarlikt Norbergs att jag måste le när jag läser. Men med tanke på vårt bräckliga skydd mot oro behöver dessa saker sägas ofta. Norberg gör det redigt och formulerar sig klart som klangen från en stämgaffel.

Som när han beskriver verkligheten för en genomsnittlig tioårig flicka på planeten jorden i dag i förhållande till den gamla onda tiden (min översättning):

”Samma tioåriga flicka har i dag större chans att nå pensionsåldern än hennes förfäder hade att nå sin femte födelsedag. Även om hon bor i ett av världens fattigaste länder har hon bättre tillgång till näring än en flicka i de rikaste länderna hade för 200 år sedan. Risken att hon kommer att leva i extrem fattigdom har minskat från nittio procent till mindre än tio procent. Hon går i skolan, precis som nästan alla andra i hennes generation, och analfabetismen kommer att utrotas under hennes livstid. Sannolikt stöttas hon av sina föräldrar, så att hon inte behöver hoppa av skolan och börja arbeta. Det finns en god chans att hon lever i en demokrati, där kvinnor har individuella rättigheter och skydd. Hon löper mindre risk att uppleva krig än någon annan generation i mänsklighetens historia. Risken att hon dör i en naturkatastrof är 95 procent lägre än den var för hundra år sedan, och hon kommer inte ens att höra talas om någon omfattande svält någonstans.”

I dag är mindre än tio procent av alla människor extremt fattiga. För 200 år sedan var mindre än tio procent inte extremt fattiga. Förbättringen är inget mindre än makalös. Ägna det en tanke nästa gång det rapporteras att sjuktalet stigit med en procent eller att Trump hotar revidera ett handelsavtal.

Jag tror att tidpunkten för Norbergs bok är lika rätt nu som varje år. Fakta kan inte ha dålig tajmning.

 

*) Snabbsammanfattning för nytillkomna läsare av denna blogg:

En helt dominerande förklaring till vår tids stora fokus på elände beror på att rapporteringen av elände har mångdubblats jämfört med för några decennier sedan. På enskilda områden och under vissa perioder blir läget sämre. Över längre tidsperioder blir däremot det mesta bättre, men detta blir inte nyheter.

• Fattigdomen minskar och hälsa och allmän levnadsstandard stiger oavlåtligen nästan hela tiden. Takten i minskningen av extrem fattigdom har förvånat även utvecklingsoptimister.

• Demokratin är uppenbart ett av de framsteg som tycks ligga skrynkligast till för tillfället. Men man kan ha perspektiv på det också. Antalet valdemokratier är nu 125, flest hittills. Världen är inte bara USA och Europa.

• Kriget i Syrien chockar, med all rätt. Sett över 50 års tid har dock antalet krig och dödsoffer i krig fallit dramatiskt. Det ökade 2008–2014, men utgångspunkten var den lägsta nivån i historien. Dödstalet det blodiga året 2014 var långt under toppnivåerna på 1970- och 1980-talen. Förra året sjönk åter antalet dödsoffer.

• Mordfrekvensen i världen har sjunkit de senaste åren.

• Miljön börjar förbättras när ett land når en viss levnadsstandard, och den tröskelnivån sjunker, eftersom kunskap om föroreningarnas hälsofaror lättare når ut och tekniken att rena utsläpp med mera blir billigare och mer tillgänglig. Indien är luftföroreningarnas epicentrum just nu. Kina har vänt. Miljöoroliga bör fokusera på två områden: utfiskning och klimat. Att få fiskbestånden att återhämta sig är en politisk utmaning men åtgärderna är inte komplicerade. Hur vi kommer ur klimatdilemmat är svårare. Även där finns dock olika saker att hålla reda på. Att temperaturen stigit är lätt att mäta, men exakt vad detta leder till och hur stor del av detta som är av ondo är inte klarlagt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

EU:s världspolitiska chans: Nobba Erdogan

Turkey Migrants

Gör om, gör bättre. Turkisk gränsvakt i Egeiska havet. Foto. TT/AP

Donald Trumps idé om en tolv meter hög mur mot Mexiko ger många européer kalla kårar. Samtidigt har EU kohandlat med Turkiet om att strypa flyktingströmmen och sonderar för fler liknande avtal med länder längs unionens rand.

Det sägs att Europa kan få en viktigare roll som världsaktör om Trump blir den globaliseringsfientliga isolationist han flaggat för. Att fler kommer att förlita sig på att EU står stadigt med en demokratisk och moralisk kompass i hand. Nå, det finns ett sätt att tidigt och tydligt ikläda sig en sådan roll: att markera mot Turkiet.

Inte på det sätt som brukar föreslås, att skrota medlemskapsförhandlingarna. De är i praktiken redan frysta, och de är ändå så långsiktiga att vi inte kan veta i vilket demokratiskt skick landet befinner sig när manglandet väl mynnar ut i något, och dessutom kan de fungera som ett slags lågintensiv demokratipåtryckning. Nej, det effektivaste, moraliskt rimligaste och politiskt modigaste vore att backa från migrationsuppgörelsen.

Turkiet har utvecklats enormt både ekonomiskt och socialt de senaste tjugo åren. Landet är en oundgänglig brygga mellan Europa och Mellanöstern. Men under den senare delen av Recep Tayyip Erdogans styre har landet fjärmat sig från rättsstatens principer i marschtakt, särskilt med den extremt paranoida reaktionen på sommarens misslyckade statskupp. Hotet om att återinföra dödsstraff och fängslandet av stora delar av den prokurdiska oppositionen i parlamentet borde vara droppen.

Unionen klev ner i grumligt vatten när den i ett slags desperation över flyktingkrisen outsourcade sin gränskontroll till Ankara. Sedan dess har grumligt vatten blivit dy. Det finns EU-länder som skulle gå med på vad som helst för att slippa uppleva en ny flyktingström, men de är inte i majoritet och det vore skam att låta dem representera världens människorättsliga högborg. Eftersom den turkiska regimen utgår från att EU aldrig vågar äventyra uppgörelsen utnyttjas den som ett frikort för hårdnande styre. Motkravet att mildra sina terrorlagar tycks Turkiet inte ens överväga. Ordet utpressning är inte långt borta.

– Tidigare har EU alltid kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter. Om det varit en väldig kritikstorm i EU hade oppositionen i Turkiet känt sig mer hoppfull. Nu är hopplösheten total, säger Turkietanalytikern Halil Karaveli.

Alla vet att det politiska och praktiska handlingsutrymmet är gravt inskränkt i den spända frågan om migration och flyktingar. Men det enda sättet för EU att komma ur den här knipan med hedern i behåll är att på eget initiativ riva avtalet och snabbt hitta en plan B.

Vad skulle hända? Turkiet missar inget tillfälle att hota med att flera miljoner flyktingar åter genast skulle välla in i Europa. Faktum är dock att ingen vet hur stora strömmarna skulle bli innan EU hinner utarbeta alternativen. I den krassa politiska verklighet som växte fram för ett år sedan var det trots allt de återupprättade inre gränskontrollerna mellan EU:s länder, stängningen av Balkanrutten, som var den primära orsaken till att flyktingströmmen avtog, inte turkarnas kustkontroll.

Få av de åtgärder en plan B måste innehålla är gjorda i en handvändning, men det finns ingen tid att förlora:

Ett gränslöst EU bygger på en effektiv yttre gränskontroll. Denna har fallerat, för att uttrycka sig försiktigt, vilket gjort att inre barriärer hastats fram. Därför behövs skärpt och bättre övervakning.

Som ensam åtgärd skulle stärkt gränskontroll skapa en ”fästning Europa”, där desperata migranter skulle fortsätta att drunkna i tusental. Därför behövs legala vägar in för asylsökande. EU:s ambassader har redan genom Schengenfördragets artikel 25 möjlighet att utfärda humanitära visum. Man behöver skapa viseringssystem som klarar chocker. En uppmjukning av transportörsansvaret är rimlig.

Skulle Turkiet mot förmodan aktivt driva lägerflyktingar västerut får EU se till att motsvarande läger, med acceptabel standard, upprättas i redan hårt prövade Grekland och Italien men också i Bulgarien, Malta, Cypern och Spanien och kanske även Kroatien och Frankrike. Dyrt? Med de sex miljarder euro man nu lovat Turkiet kommer man ganska långt. På sikt behövs permanenta, värdiga mottagningscentra med stor kapacitet i medlemsländerna vid Medelhavet.

Sedan är någon form av asylfördelning mellan medlemsländerna nödvändig. Viktor Orbans lag kommer att fortsätta att protestera. Man ska nog inte lägga energi på att försöka få med alla. De flesta kommer trots allt att acceptera andelar. De som har ryggen mot framtiden kan i stället betala.

Europa är inte ensamt. Det behövs nya internationella institutioner för att hantera alla former av migration, inte bara flyktingar.

Ska det skrivas avtal med emigrationsländer borde de inte handla om att betala för en gränsmur utan om att betala för att ungdomar där utbildas till europeiska bristyrken.

Sist men inte minst måste de länder som drivit den sociala ingenjörskonsten längst kunna tänka sig ett enklare första mottagande, fundera över hur människor ska kunna komma hit utan att omedelbart bli en del av det välfärdsreservat som, trots det opraktiska i sammanhanget, är tungt nationalstatsbaserat. Efter en första tid måste vägar successivt öppna sig in i systemen. Det kan inte vara omöjligt, och det är ingen av dem som just flytt livsfara eller misär som förväntar sig något annat. De flesta vill bara få en chans.

Tanken att det skulle gå att åstadkomma en ordning där nästan ingen alls kommer är en skygglappsfantasi. Ingen av oss som lever nu kommer att få se migrationsströmmarna upphöra i vår livstid. Krig tar slut, men det är inte i första hand krigsflyktingar som kommer att göra vad de kan för att ta sig in i Europa om tio år, det är ekonomiska flyktingar. De kommer framför allt att komma från Afrika: unga män och kvinnor som lyfts ur fattigdom så pass mycket att de har fått aspirationer i livet och kan göra resan norrut och som ser i sina smartphones eller tv-apparater vilka alternativ som står till buds. Bistånd till de fattigaste främjar migration.

Alltså krävs klok och långsiktig hantering, inte desperat och kortsiktig barrikadering. Framför allt måste vi vara uppfinningsrika, som ekonomen Michael Clemens påpekar.

En underanalyserad effekt av höga murar är för övrigt att de som lyckas ta sig in är extra benägna att stanna permanent. Emigration är en investering. Mycket få vill emigrera om de inte måste. Med mindre tillslutna gränser skulle sannolikt en stor andel av migranterna röra sig fram och tillbaka: ta arbete om det finns, men annars resa hem och försöka senare eller i något annat land.

Om det finns en demokratisk, moralisk och liberal instinkt kvar hos majoriteten av de människor som fått ynnesten att leva de friaste och värdigaste liven i artens historia dras förhoppningsvis en dag slutsatsen att det skulle bli bättre för både EU och Turkiet om vi gjorde om och gjorde rätt, steg för steg. Annars är skillnaden mellan EU:s och Donald Trumps syn på fattiga grannar inte en skillnad i art, endast i grad.

 

Fotnot: Trumps idé om att stoppa inflödet av mexikanska migranter är felgrundad i sak. Sedan ungefär tio år är nettoflödet mellan USA och Mexiko negativt: fler flyttar tillbaka söderut än migrerar norrut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Och här är, eh, ljuspunkterna

we-have-a-problem

Montage: The Economist

Känslan är overklig, och jag tror ärligt talat att den är det också för dem som faktiskt trott att Donald Trump skulle vinna. Han är ett gungfly i kostym och cowlick-frisyr. Men livet ska levas, barn ska snytas och mjölk ska köpas. Det är bara att fälla ner öronlapparna och ge sig ut.

Att hitta ljuspunkter efter nionde november-chocken blir som att försöka hitta en Trumpsupporter i Cambridge, Massachusetts, men den här bloggen vore inte vad den är om inte utmaningen antas.

Först dock ett kort resonemang om hur det kunde ske. (Jag vet att det går tretton på dussinet av den här sortens analyser för tillfället, och deja vù-känslan är stark även i bloggen, men det är sådana tider. Vill du avstå, hoppa över de sju närmast följande styckena.)

Med författaren Anne Applebaums ord är Trumps anhängare en del av den ”populistiska internationalen”. Man borde hellre kalla den ”missnöjesinternationalen”. För det första tillhör alla folket, men alla är verkligen inte missnöjda, i alla fall inte av samma skäl, och för det andra kan populism lika gärna vädja till folks visionära och filantropiska sidor som till deras intolerans och rädsla. Man kan argumentera för att Barack Obama vann på en populistisk agenda 2008. Han hade sakpolitiska förslag, men det var mycket känsla, mycket ”Change” och ”Hope”. Det tar emot att säga det, men troligen bars de som röstade på Trump inte så lite av den typen av känslor (åtminstone ”change”-delen).

Det kommer att skrivas böcker om varför Trump kunde vinna. Statsvetare kommer att strida om precis vilka bevekelsegrunder som avgjorde. Men med hjälp av de hekatomber av data som publicerats vet vi i alla fall väldigt väl vilka geografiska områden som röstade på Trump, och det var inte de som har flest invandrare och högst grad av livsstilsliberalism, sådant som sätter skräck i missnöjesinternationalen. Kärntrupperna finns i rostbältet.

Några av dem har känt arbetslösheten in på skinnet, men desto fler har känslan av att deras jobb och tillvaro hotas av konkurrens utifrån. Därför skrämmer öppna gränser och frihandel. Samma rädsla göder missnöjespartier på den här sidan Atlanten. Det är dock inte frihandeln som gör dem arbetslösa; handeln skapar tvärtom en ekonomisk tillväxt som medger en mjuklandning när branscher dör ut på grund av rationaliseringar i teknikrevolutionens spår.

Ny teknik, i dag med internet som nav, förskjuter ständigt alla ekonomiska förutsättningar. De flesta klarar omvälvningen och drar i regel nytta av den. Andra lyckas inte utan fastnar i den gamla världen. Alexander Bard och Jan Söderqvist talar om två nya klasser, ”nätokratin” och ”konsumtariatet”, där den sistnämnda utgörs av dem som stannat kvar och lever mer för konsumtion än produktion. Andra har beskrivit samma sak med andra termer.

Att vissa fastnar har delvis med utbildning att göra men inte enbart. Det har också delvis med urbanisering och välstånd att göra, men inte enbart där heller. Det är därför en svinrik magnat från New York som föddes med silversked i munnen kan framställa sig och för miljontals framstå som en man av folket.

Man kan diskutera länge hur stor andel av befolkningen som upplever att de stämplas som onödiga eller är rädda för att bli onödiga och därför hatar allt som rubbar en gammal ordning. Många som vridit och vänt på frågan kommer fram till att gruppens kärna i mogna ekonomier kan utgöra en fjärdedel, plus minus tio procentenheter i olika länder.

Hur kan en Trump i så fall ta hem presidentvalet? Valdeltagandet i USA är bara 55 procent, och om de missnöjda mobiliserar mer än de förnöjda och dessutom har draghjälp av att en stor andel framför allt velat skaka om Washington och till varje pris hålla hans konkurrent borta från presidentposten går det uppenbarligen.

Så till de tänkbara ljuspunkterna.

En åtminstone teoretisk liten fyrbåk är denna: Valresultatet är en otvivelaktig triumf för folkstyret. Trumps magsura och lögnaktiga varningar om att valet skulle vara riggat till elitens fördel kom på skam med besked. Och trots att segermarginalen var liten hördes inte ett ljud från Demokraterna om att resultatet skulle ifrågasättas.

För den som hatar resultatet men gillar majoritetsstyre blir det väldigt svårt att protestera alltför mycket mot att demokratin, så som vi har ordnat den (jag bortser här från valtekniska skillnader mellan länder), fungerar.

Självständigheten i väljarkåren är historiskt sett ganska häpnadsväckande. Tänk efter: Den som fick folkets förtroende hade stöd av noll ledande amerikanska tidningar (och totalt av bara sex procent av dem), aktivt stöd av mycket få ledande politiker, till och med i sitt eget parti, strängt taget ingen support från någon av ledarna i de övriga demokratierna, inget mätbart stöd från intellektuella, mer hån än uppbackning från kulturpersonligheter (utom Clint Eastwood-kategorin) och mötte under kampanjen ansenlig oro från näringslivet.

Kritiken mot Trump har med andra ord varit fullständigt förkrossande i alla delar av det som han själv och hans undervegetation med visst förakt skulle döma ut som ”eliten” och ”etablissemanget”. Ändå blir han nu president i världens mäktigaste nation. I den mån många av oss oroas av tidens politiska kantring i väst kan vi alltså inte skylla denna oro på makthavare utan på stora delar av folket.

Samtidigt måste man komma ihåg att utgångar av ordinarie val är mindre definitiva än genomförda folkomröstningsresultat (läs: Brexit). Det amerikanska folket får en ny chans att justera politiken redan om två år, i kongressvalet, och att byta ut presidenten om fyra. Och demografin missgynnar obevekligen Trumps kärntrupper.

En annan mer cynisk ljuspunkt, om en sådan går att föreställa sig, är att motståndet mot det han anses stå för är så pyramidalt att det inte är givet att han kan styra på det sätt många nu befarar. Det är inte ens säkert att han vill. Inget med Trump är säkert. Här finns tre möjligheter:

1) Hans giftiga kampanj var bara retorik. Han ville bli president och utnyttjade skickligt strömningar han sett men har egentligen ingen klar ideologi. Väl på plats på maktens topp kan han tänka sig både det ena och det andra. Världsledares uppmärksamhet smickrar honom och toppmöten tilltalar hans ego (inte olikt Berlusconi), vilket minskar risken för internationell konfrontation. Trump är utåtriktad, till skillnad från krigarpresidenten Bush den yngre, som i grunden var en stugsittare.

En så lös hållning är så klart bedrövlig av en ledare för världens supermakt, men här griper vi efter halmstrån.

2) Han menar vissa delar av det han sagt, närmare bestämt de som går att genomföra eftersom de ligger i linje med Republikanernas allmänna politik och därför kan vinna stöd i kongressen. Det gäller exempelvis skrotandet av Obamas sjukvårdsreform och kraftigt sänkta skatter. De hugskott som blir för svåra att förverkliga släpper han men får det att framstå som om han egentligen aldrig menat att de skulle genomföras.

3) Han menar allt han sagt, tänker försöka genomföra allt och knyter till sig samtliga av de få republikaner som stött honom genom alla vansinnigheter utan att darra på manschetten.

Detta  leder sannolikt till konfrontation i kongressen och i det egna partiet. Det leder till fortsatta protester på gatorna. (Efter hand borde det också leda till protester från många av dem som röstat på honom, när de bittert konstaterar att ”fantastisk ekonomi” och ”jobben tillbaka” var luftpastejer. Men det är en öppen fråga hur många av dem som ser sådana samband.)

Det leder rimligen också till politisk mobilisering på olika håll i landet för att driva rättssak mot muren, deportationerna, klimatavtalsbrottet, Iranavtalsbrottet och andra kontroversiella förslag.

Det leder kanske också till aktiva försök i kongressen att få till en riksrättsprocess enligt konstitutionens vitt tolkningsbara kriterium ”high crime and misdemeanors”. Kongressen avsatte trots allt Nixon. En juridikprofessor i Utah menar att kongressen inte ens behöver vänta på tvivelaktigt agerande i Ovala rummet, utan Donald Trumps misstänkta bedrägerier kring de seminarier han kallat Trump University vore fullt tillräckliga som riksrättsgrund redan från dag ett. Trump är kallad till rätten för fallet senare i november. Då nämner professorn inte ens anklagelserna om sexuella övergrepp.

Möjligheten till riksrätt ökar om Demokraterna lyckas ta över majoriteten i kongressens båda kamrar vid mellanvalen 2018. Blir Trump fälld återstår naturligtvis att se hur självständigt och klokt vicepresident Mike Pence kan sköta spakarna. Men han har trots allt varit kongressledamot och guvernör.

Kanske vet vi redan i februari vilken av vägarna ”The Donald” tar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Visa fler