Författar arkiv: clas-svahn

Raketfärd ska visa att jorden är platt

Mike Hughes är säker på att jorden är platt. Och han vill bevisa det genom skjuta iväg en raket som han själv ska färdas i. På det viset räknar han med att visa att bilderna från rymden som visar att jorden är en glob bara är fejk. En fejk iscensatt av den amerikanska rymdstyrelsen Nasa.

Trots att man skulle tro att vi alla borde veta bättre finns det ett antal jordbor som menar att det är omöjligt att resa jorden ”runt”. Om man försöker kommer man fram till kanten som består av isen kring Sydpolen.

Mike Hughes hade hoppats starta in episka resa i sanningens tjänst i lördags men krångel med en del myndighetstillstånd har istället för raketen skjutit upp själva uppskjutningen.

Tanken är att den vackert röda hemmabyggda raketen ska ta Hughes en halv kilometer upp i luften där han ska fotografera jorden och därmed bevisa att den är platt. Något han givetvis kommer att lyckas med eftersom den höjden är för låg för att jordens krökning ska synas.

Ett smart drag.

Mike Hughes tror alltså inte på vetenskap som metod eller på de forskare som använder metoden. De är en samling skojare som vill få oss att tro att jorden är rund. Varför är oklart. Samtidigt använder Hughes vetenskap för att bygga sin raket och få den att flyga. Logiken kan tyckas halta något men det bekymrar sällan de som bestämt sig för något.

Och det är kanske inte helt förvånande att Mike Hughes lagt sig till med tillnamnet ”Mad”.

Nu kanske någon tror att detta är ett amerikanskt fenomen. Och på ett sätt är det så. På 80-talet hade jag nöjet att träffa ordföranden i Flat earth society i hans bostad mitt ute i Nevadaöknen. Efter en stunds diskuterande tog Charles K. Johnson mig bakom huset och pekade.

Och platt var det. Så långt ögat nådde.

Hans fru Marjory, som var född i Australien, styrkte sällskapets tes när hon anslöt till oss ute i den obarmhärtiga ökensolen:

– Jag har aldrig gått uppochner, anförtrodde hon mig och min fotograf Stefan.

Det tror jag på – men eftersom allting är relativt så är jag också rätt övertygad om att Marjory faktiskt gick uppochner, åtminstone jämfört med hur vi själva stod den där dagen i Nevadaöknen.

Nu är såväl Charles som Marjory inte längre bland oss och platta jorden-sällskapet som organisation för en tynande tillvaro. Vilket alltså inte betyder att det inte längre finns folk som är beredda ”att ifrågasätta etablissemanget”.

För det är så det hela läggs fram. Makthavarna är inte att lita på. Vi ”small people”, som Carl-Henrik Svanberg skulle ha sagt, är förda bakom ljuset.

För några månader sedan såg jag ett eget exempel på just detta då en ung man mejlade mig och slog fast att eftersom han inte litar på Nasa så kan han heller inte vara säker på att jorden är rund.

Så kan logik också fungera.

För den som undrar är det redan bevisat att jorden är rund. Det lyckades den grekiske matematikern och astronomen Eratosthenes med 200 år före vår tideräknings början. Han lyckades till och med räkna ut omkretsen på ett sätt som fortfarande imponerar.

Och den som vill ha nutida argument kan alltid be en platta jorden-ivrare att förklara hur det kommer sig att solen kan stå i zenit på en plats samtidigt som det är natt på en annan. Inte lätt att få ihop om jorden liknar en pannkaka.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Snart faller stjärnorna

När det regnar stjärnor gäller det att ha vädret och månen på sin sida. Vädret är färskvara som inte ens meteorologerna alltid har koll på men månen, den går att förutse eftersom den ingår i det mäktiga urverk som vår natthimmel är det yttersta tecknet på.

För den 17 november är det dags för årets upplaga av meteorregnet leoniderna. En gång det mäktigaste av alla stjärnfallsregn på himlen men sedan några år allt tunnare och inte längre lika spektakulärt.

För den som inte vet vad jag pratar om så ska det sägas att det inte är stjärnor som faller, namnet till trots. Istället är det jorden som kolliderar med grus och sten som rör sig i en bana runt solen.

Vid vissa tidpunkter varje år rör sig vår planet in i dessa stråk av småsten som när de kolliderar med atmosfären skapar allt från små eldflugor till enorma eldklot. Allt beroende på vilken hastighet och vilken storlek dessa gruskorn och stenar har.

Snyggt är det när det är som bäst.

Leonidernas stjärnfallsregn inleds redan den 14 november och avslutas den 20 samma månad men själva toppen, maximum, för regnet är den 17 november. Då kan vi vänta oss mellan 10 och 20 meteorer i timmen. Några av dem hyfsat stora och värda att hålla sig vaken för.

Att leoniderna, som fått sitt namn efter stjärnbilden Lejonet som de ser ut att skjutas ut från, har fått rykte om sig att vara något alldeles speciellt beror på en natt i november 1833 då världen tycktes gå under för många nordamerikaner.

Det var den 13 november och himlen var klar och kolmörk. Tidningarna dagarna efter fylldes av vittnesmål om hur himlen tagit eld och hur ”oräkneliga” stjärnor fallit mot jorden. Så här återgav en brevskrivare, K. Warren, det han sett i en tidning:

”Jag såg hur hela himlavalvet lystes upp av en ström av fallande meteorer eller lysande kroppar. I storlek varierade de från den som planeten Venus har, som befann sig strax över horisonten, till en ynka lysande punkt, och de lämnade alla en lysande svans som kunde ses under flera sekunder, beroende på deras ljusstyrka. De största släppte stora gnistor ifrån sig som liknade korta blixtar som från åska. Det är omöjligt att försöka uppskatta hur många som syntes i varje ögonblick eftersom det varierade. Även om det fanns de som liknade det hela vid en snöstorm så var de inte lika många som flingorna i en sådan.”

Inte lika många, men många nog för att 1833-års leonidregn för alltid kommer att bli ihågkommet.

Numera är leoniderna på tillbakagång och det går inte längre att räkna med tiotusentals i timmen. Men själv tänker jag ändå gå ut för att spana eftersom belöningen kan bli så stor. Det räcker med några riktigt vackra för att natten ska vara räddad.

Den som vill satsa några timmar från 23 och en bit efter midnatt ska söka upp en mörk plats med bra sikt – och molnfritt väder. Fast den delen är ju som sagt svår att göra något åt.

Jordens rotation gör att himlen vrider sig så att Lejonet stiger allt högre upp under natten. Med start klockan 23, då i nordost, jagar Lejonet upp och mot öster timmarna efter midnatt. Och månen, som annars utgör en tråkig källa till ljusförorening håller sig den här gången under horisonten hela natten.

Varför inte satsa på en solstol och arma kläder denna fredagsnatt då det för många kan gå att ta en extra sovmorgon när lördagen väl slår till.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Första besöket från en annan stjärna

Som så ofta när det gäller rymden är historierna mycket bättre än namnet. För objekt A/2017U1 kan vara den första besökaren från en annan stjärna som passerar genom vårt solsystem och som vi människor faktiskt har koll på.

Universum är trots sina enorma avstånd en enhet där varje del kan påverka en annan. Att vi människor består av atomer som en gång fanns i exploderande jättestjärnor, många ljusår bort, är bara ett exempel som ofta brukar nämnas. Vi är alla stjärnbarn och därmed också en del av det stora hela.

Just nu är en exotisk besökare på väg genom vårt solsystem. Den upptäcktes i början av oktober av en forskargrupp på Hawaii. Astronomerna har uppskattat dess storlek till mindre än 400 meter och dess bana är sådan att den inte kommer att fångas in av solens gravitation. Vilket innebär att den också kan komma ”utifrån”, från en plats bortom vårt system av planeter och centralsol.

Från en annan stjärna i vår galax vintergatan. Okänt vilken.

Även om allt tyder på detta har astronomerna som upptäckte den först kontrollerat så att det inte rör sig om en himlakropp från vår egen bakgård. För det är möjligt för någon av de mindre himlakroppar som rör sig längst ute i kanten av solsystemet, i det som kallas Kuiperbältet eller till och med i Oorts moln, att få en bana som liknar A/2017U1:s om de råkar passera nära någon av de stora planeterna, Jupiter, Neptunus och Uranus.

Men när astronomerna har räknat på hur den lilla besökarens bana ser ut, när den dras ut bakåt i tiden, så hittar de ingen sådan förklaring. Istället tyder det mesta på att den kommer från en plats väldigt mycket längre bort.

– Den kommer från den interstellära rymden och den är på väg ut i den interstellära rymden, säger professor Gareth Williams vid Minor planet center som håller koll på himlakroppar som inte är planeter men som rör sig i vårt solsystem till The Guardian.

När A/2017U1 oväntat dök upp i solsystemet kom den ”uppifrån”. Nu finns det visserligen inget upp eller ned i rymden men om man ser solsystemet som en cd-skiva där planeternas banor ligger i samma plan runt solen (skivans mitt) så kom A/2017U1 ovanifrån och passerade förbi solen och Merkurius, farligt nära vår centralstjärna. Solens gravitation fick den att svänga kraftigt och nu fortsätter den sin färd uppåt men i en betydligt flackare vinkel.

När A/2017U1 var som närmast, den 9 september i år, var den 38 miljoner kilometer från solen. Vår egen planet är omkring 149 miljoner kilometer från solen.

Besöket hos oss blev kort. Och när A/2017U1 väl har försvunnit ur sikte så kommer ingen människa att kunna se den igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Tunnel skapar ny debatt om Stonehenge

Alla som har besökt Stonehenge har haft anledning att fundera över vem som egentligen stod för trafikplaneringen runt den annars magnifika platsen. Sedan årtionden var det varit biltrafiken och inte stenmonumentet som härskade över slätten. Och smattret från en och annan helikopter från den näraliggande RAF-basen Boscombe Downs.

Den minst sagt brusande A303:an passerar bara ett par hundra meter från stenstoderna medan en mindre väg (A344), som också den ofta var igenproppad med osande bilar, fram till 2013 ledde till den alldeles för snålt tilltagna parkeringsplatsen. Faktum var att vägen gick så nära Hälstenen att staketet som skilde vägen från området trängdes med stenen om utrymmet.

Nu är A344 borta men A303 har fortsatt att bygga en ljudkuliss några hundra meter från de stående stenarna. Fram till nu. För i dag, tisdag (12/9), beslutade den brittiska regeringen att satsa 16 miljarder kronor på en ny väg och en ny tunnel förbi Stonehenge, femtio meter längre bort än var vägen går i dag. Och därmed också göra stenformationen osynlig för passerande bilister – lite trist.

Men alla är inte nöjda. Att gräva i marken kring Stonehenge är att ge sig ut på helig arkeologisk mark.

Skådespelaren Tony Robinson säger till The Independent att den nästan tre kilometer långa tunneln är ”det mest brutala intrånget i stenålderslandskapet hittills”.

Det brittiska fornminnesämbetet är av en annan åsikt liksom transportministern Chris Grayling:

– Den här regeringen tar ett stort beslut för Storbritanniens framtid och den här storsatsningen i sydväst kommer att ge ett lyft för hela regionen.

Tony Robinson pekar å sin sida på det arkeologerna med tiden blivit allt mer medvetna om – Stonehenge är inte enbart det vackra, cirkelformade monumentet utan ett helt område som sträcker sig så långt ögat når. Ofta med sina fynd dolda under markytan.

Olika upptäckter ger honom rätt. Bland annat 90 stora stenar, eller hålen efter dem, som hittats under jorden och som en gång har utgjort ett kanske ännu mäktigare byggnadsverk och som upptäcktes inom området 2015.

Också organisationen The Stonehenge Alliance oroas och anser att tunnelplanerna kommer att orsaka ”svår och beständig skada” på landskapet:

– Projektet måste göras om helt, inte bara en mindre förändring som hotar att skada det ikoniska landskapet, säger Kate Fielden från The Stonehenge Alliance till tidningen.

Och det finns säkert skäl att vara försiktig. För även om alla vill ha bort biltrafiken runt Stonehenge så gäller det att inte gräva ned den på en plats som man kanske får ångra lite längre fram.

Stonehenge har i sina olika former stått på platsen i 5.000 år och kommer så att göra i ytterligare några tusen – om människan inte ställer till det. Ingen av de bilar som nu köar för att ta sig fram längs A303 kommer att överleva de vackra stenarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

The End: 23 september 2017

När detta skrivs är det den 9 september.

Alltså två veckor innan jorden kommer att gå under.

Låt mig förklara. Och det via en omväg.

Intresset för sanningen, fakta, källkritik och vad vi egentligen kan lita på har fått en renässans efter Donald Trumps intåg i Vita huset. Plötsligt visade sig sanningen vara ett gummiband som kunde formas lite hur som helst.

Men ska vi vara ärliga så har fakta utsatts för ett betydligt slitage och naggats i kanten långt tidigare. Och särskilt tydligt blev det med internets intåg i våra datorer, och nu i våra mobiler och paddor.

Det har helt enkelt hållit på några år.

I går intervjuades jag av UR:s Kjell Eriksson för en serie om källkritik (som ska sändas om ett par veckor) och där kunde vi konstatera att det finns rätt många numera som tvivlar på allt som har med myndigheter och auktoriteter att göra. Personligen tror jag att mycket av detta fick extra bränsle när Arkiv X gjorde sitt intåg i Sverige 1993.

Den som lärt känna Scully och Mulder vet att de som vi tror styr vår värld i själva verket styrs av andra.

Sedan dess har den alternativa verkligheten fått en plats att leva på. Det är helt enkelt väldigt enkelt att tro på saker som inte har den minsta grund i verkligheten. Är vi många nog finns det alltid några som är beredda att tro också på konstigheter.

Som att jorden kan gå under vilken dag som helst.

I slutet av augusti spred den kristne numerologen och stjärnskådarna David Meade en varning på nätet om att solförmörkelsen i USA den 21 augusti var inledningen på slutet för oss alla.

Meade menade att det faktum att månen var ”svart” (alltså inte belyst av solen som ju måste befinna sig bakom månen för att kunna bli förmörkad av månen), något som bara inträffar var 33:e månad (och då inte alltid resulterar i en solförmörkelse) och att förmörkelsen började i den 33:e delstaten (Oregon) för att sluta på den 33:e breddgraden var beviset.

Jorden skulle gå under. Vem kan tro något annat?

Enligt Meade kommer apokalypsen att inträffa 33 dagar efter denna historiska förmörkelse vilket betyder den 23 september. Vilket är en lördag och faktiskt dagen för min familjs surströmmingsfest.

Den siffertokige numerologen menar att jordens sista stund kommer att beseglas av en planet kallad Nibiru som då ska krascha in i jorden och förtära oss alla i ett brinnande inferno.

Det är långt ifrån första gången som jag skriver en blogg eller en artikel om att någon ”välinformerad” människa tror sig kunna se in i framtiden och därmed också förkunna tidpunkten för mänsklighetens sista suck.

Hittills har de inte lyckats särskild bra.

Det finns dock ett kreativt element i Meades dystopiska vision. Han plockar in en planet (Nibiru) som ingen har sett och som är fullständigt tagen ur luften. Om man inte räknar den alternativa verklighet som råder på vissa delar av internet. Där lever Nibiru och har hälsan.

Bilder publiceras regelbundet när planeten är nära jorden (vilket den är så ofta att man undrar om den över huvud taget har en omloppsbana) och trots att belackarna säger att det bara är reflexer i kameralinsen så kan de som vill tro ge stöd åt varandra i forum där tvivlarna hålls på behörigt avstånd.

För egen del hade jag nog hellre plockat fram bränderna i Kalifornien, översvämningar i Texas och den annalkande orkankatastrofen i Florida för att skrämma upp folk. Det är i alla fall tre händelser som finns på riktigt.

Men inte heller dessa kommer att utplåna vår planet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Stjärnfallsregn i kamp med månen

I morgon, lördag, kan det vara värt att vända blicken mot skyn då det är dags för årets upplaga av stjärnfallsregnet perseiderna. Tyvärr störda av månens ljus.

Perseiderna har fått sitt namn efter stjärnbilden Perseus som de små rymdstenarna och gruskornen ser ut att skjutas ifrån. Ljuset från dem skapas i det ögonblick som de kosmiska resenärerna kolliderar med jordatmosfären och med en hastighet av omkring 60 kilometer per sekund går sitt öde till mötes. De flesta brinner upp men några få kan också nå marken, eller havet vilket är troligast.

Årets skådespel kan bjuda på så många som 80-talet meteorer (”stjärnfall”) i timmen så det lönar sig att lämna stadens ljus och skaffa sig en ren horisont och en än renare himmel.Men månens ljus kan minska antalet perseider som faktiskt kan ses med blotta ögat till mellan 20 och 30 i timmen. Stadens ljus är också en motståndare att kämpa mot så den som kan bör ta sig till mörkare nejder. Tyvärr kommer månen upp över horisonten i öster redan vid 22.20-tiden medan Persues befinner sig över horisonten i nordost.

Det kan löna sig att börja spana strax innan månens ljus börjar ställa till det.

Ser ni en liten vacker samling stjärnor nära horisonten i nordost, under Perseus, när ni är ute och spanar så är det stjärnhopen Plejaderna som syns där. Vacker den också.

Meteorregnet ser alltså ut att komma från Perseus, en långsmal stjärnbild som klättrar från horisonten upp mot zenit. Men själva stjärnfallen kan ses över hela himlen. Drar man en linje bakåt från deras färdväg så pekar den alltid mot grekiske hjälten.

Ett bra sätt att följa meteorernas framfart är att lägga sig i en solstol med långt tillbakadraget ryggstöd och spana uppåt med fötterna riktade mot nordost.

Ett molntäcke kan tyvärr snabbt sätta stopp för det hela. Då är det omöjligt att se några stjärnfall. Enligt SMHI ska det bli klart i västra Götaland och stora delar av Svealand samt sydvästra Norrland medan Stockholm, Gotland och Norrlandskusten ska få det mulet.

Flest meteorer brukar kunna ses kring midnatt och några timmar framåt mot morgonen.

Skälet till att vi kan se perseiderna samma dagar år efter år är att jorden då passerar genom ett område i rymden där kometen Swift-Tuttle en gång i tiden tappade en massa grus efter sig. Ungefär som när en grusbil kör längs gatorna på vintern. Och eftersom kometgrusets och jordens banor korsar varandra en gång varje år så bjuds vi jordbor på detta skådespel. Helt gratis.

Meterorregnet pågår mellan den 8 och 15 augusti men det är på lördag natt som jorden passerar den tjockaste delen av grusspåret och det är då man kan hoppas på att se de flesta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Nya dokument – Spionplan mötte ufo över Medelhavet

Så har ännu en världsufodag passerat. Närmare bestämt den 2 juli. En av alla dessa Dagar som numera befolkar våra almanackor. Jag ska inte gå in på alla detaljer eller på varför jag tycker att det är ett dåligt datum – den som vill läsa om det kan med fördel klicka sig in på min blogg från 2014. Argumenten håller än i dag.

Clas Svahns blogg: Världsufodagen

Men det händer en del på ufofronten och själva begreppet ”flygande tefat” firade 70 år den 24 juni. Då, 1947, gjorde privatflygaren Kenneth Arnold den observation som för evigt har gett oss bilden av två hoplagda tefat som sinnebilden för ett okänt föremål med möjligt utomjordiskt ursprung. Och detta trots att han själv aldrig sa att de såg ut så.

Den brittiska försvarsmakten har nämligen släppt sin sista stora samling tidigare hemliga dokument med rapporter om oidentifierade flygande föremål. Ett arbete som har pågått under många år och som nu alltså avslutats.

Tusentals sidor har på det viset gjorts tillgängliga för den som vill läsa dem – men denna gång har Nationalarkivet, som är den myndighet som släpper dem, valt att inte skanna dem. Vill man läsa dem får man åka dit.

Ett av dokumenten beskriver ett möte mellan ett amerikanskt signalspaningsflygplan av typen RC-135 och ett okänt objekt över Medelhavet den 19 oktober 1982. Uppgifterna om händelsen kommer från brittiska militärer stationerade på RAF-basen Troodos på Cypern.

Den brittiska personalen kunde höra hur besättningen ombord på det amerikanska planet ropade på hjälp sedan ett föremål med ett tjugotal blinkande lampor plötsligt närmade sig flygplanet på omkring 10.000 meters höjd.

Föremålet synts såväl på radar som för blotta ögat och det var när det började cirkla runt spionplanet som signalisten slog larm.

Två amerikanska F-14-plan och ett brittiskt jaktplan av typen Phantom skickades till området men ingen av piloterna ombord på dessa hann se något innan föremålet, av besättningen på spionplanet, sågs flyga iväg mot Afrika.

Då hade observationen, som inleddes vid 16-tiden lokal tid, pågått i 90 minuter.

Ufologen och professorn i journalistik vid Sheffielduniversitet, David Clarke, skriver i en blogg att föremålet inte kunde ses på någon av de radarstationer som fanns på marken eller på något av de fartyg som var i området.

Händelsen kom att utredas av de brittiska försvarsmyndigheterna under några veckor innan resultatet skickades till det amerikanska försvarsdepartementet i november samma år. Vilket resultatet blev framgår inte av de nu frisläppta dokumenten, skriver Clarke.

Vad värre är. Trots att det fanns radarfilmer och bilder så återfinns ingenting av detta i rapporten som nu för första gången sett dagens ljus. Det är helt klart att bilderna användes i samband med analysen av händelsen.

David Clarke noterar dock att man misstänkte att det rörde sig om en hägring från Israel eller Libanon.

Förklaringen känns inte helt klockren. Enligt rapporten rörde sig föremålet så nära som några kilometer från spionplanet, cirklade runt det och kunde ses av hela besättningen under 90 minuter. Visserligen är ögonvittnen notoriskt problematiska men här har vi även en registrering på flygplanets radar.

Oavsett förklaring så är rapporten intressant. Men frågan är om det går att hitta fler dokument i amerikanska arkiv, där det borde finnas sådana. Att brittiska försvaret förstört allt bakgrundsmaterial och därmed alla möjligheter för den som vill kontrollera vad som egentligen hände är bedrövligt – men helt i linje med hur man gjort med liknande uforapporter tidigare.

Frågan är alltså om bilder och slutsatser har sparats i något amerikanska arkiv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Ett verkligt World Wide Web

Små men många. Det är svaret på frågan om hur hela världen ska få tillgång till internet.

Och de som är små och många, det är satelliter som inom några år ska täcka hela planeten och se till så att även de som i dag inte har råd eller har möjlighet till en uppkoppling kommer att få det.

Hur dessa fattiga sedan ska få råd att skaffa sig datorer, det är en annan fråga.

Andra har datorer men inget nät. Och kanske ska dessa nu få en möjlighet att surfa precis som många av oss andra redan har tagit för givet sedan många år.

Idén till det som kallas One Web kommer från den amerikanske entreprenören Greg Wyler. Företaget skapade han 2012 och nu hoppas han att 684 mikrosatelliter ska ge den halva av jorden som i dag saknar nät en billig och säker uppkoppling.

För så många är det som saknar internet. En rapport från den internationella teleunionen som publicerades i slutet av 2014 sa att mer än halva jordens befolkning lever i www-skugga.

Nu lovar Greg Wyler att ändra på det. Projektet kostar många miljarder dollar och i en intervju med Sky News säger han att hälften är i hamn, resten kommer att lånas.

Förutom uppkoppling ska One Web skapa ett globalt nödlägessystem som ska kunna användas när katastrofer river ledningar och gör det omöjligt att kommunicera.

Spännande är det och det kan inte förvåna någon att Virgins Richard Branson också finns med på ett hörn när det gäller själva uppskjutningarna. Och aktieägarna bakom One Web, vars ägarföretag heter WorldVu Satellites, är heller inga småfirmor. Här hittar vi bland andra Airbus och Coca-Cola.

Så inom några år kan det vara dags att vända blicken mot skyn när man tänker på internet som ett verkligt World Wide Web.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Wow!-signalen – en vanlig komet

wow2017

Det var den 15 augusti 1977 som forskare vid Ohio state university i USA fick in en 72 sekunder lång signal från rymden när de lyssnade med ett radioteleskop i riktning mot stjärnhopen M55 i Skyttens stjärnbild. En signal som absolut inte borde höras där.

Upphetsat skrev professor Jerry R. Ehman ordet ”Wow!” på datautskriften av signalen. Kanske var det första tecknet på att vi inte var ensamma där ute.

Signalen kom och gick och trots ivrigt lyssnade i samma riktning lyckades ingen astronom få in signalen igen.

Teleskopet lyssnade på frekvensen 1420 megahertz eller våglängden 21 centimeter. Den våglängd som en väteatom har och en våglängd som de radioastronomer som lyssnar efter liv i rymden ofta rattar in.

Men trots ivrigt lyssnade i samma riktning lyckades ingen astronom få in signalen igen. Och tystnaden har gjort det svårt att få ett säkert svar på vad – eller vem – som en gång sände ut den.

Men nu har förklaringen kommit. Efter 40 år av spekulationer. Svaret kom som en snilleblixt till Antonio Paris, professor i astronomi vid St Petersburg college i Florida, när han körde under en motorvägsbro samtidigt som en lastbil passerade på vägen ovanför.

– Det slog mig att det skulle kunna ha varit ett föremål som passerade över oss, precis som lastbilen. En lastbil som vi aldrig kommer att se igen. Det skulle ha kunnat vara en komet eller asteroid som passerade, sa han i en intervju.

Utrustad med sin teori grävde professor Paris igenom Nasas arkiv i jakten på något som skulle passa in. Och – han hittade två.

De misstänkta bovarna bakom signalen var två kometer vid namn 266P/Christensen och P/2008 Y2 (Gibbs) som passerade mellan teleskopet i Ohio och M55, fast oändligt mycket närmare jorden, samtidigt som professor Ehman tänkte och skrev sitt ”Wow!”. Kunde det vara så enkelt att det som i årtionden tagits för en signal från en annan värld bara var en komet?

Som tur var passerade de båda kometerna jordens närhet igen, även om de inte gjorde det tillsammans; i november 2016 och i februari 2017. En grupp forskare från Center of Planetary Science, CPS, riktade då sina teleskop mot dem – och se, de fick träff! Signalerna från de båda kometerna stämde exakt med dem som fångats in 40 år tidigare och de togs emot på 1420 megahertz.

Idén att det skulle kunna vara kometer som orsakade signalen hade ifrågasatts Nasaforskaren James Bauer vid Jet Propulsion Laboratory som ställt den relevanta frågan om varför ingen liknande signal upptäckts tidigare. Om det nu var så att en komet kunde orsaka denna. Kometer är ju vanliga medan ”Wow!”-signaler inte är det.

Kritiken fick CPS-forskarna att kontrollera också andra kometer och snart fick de in samma typ av signaler också från dem. Slutsatsen blev att forskarna kunde slå fast att de visserligen inte kunde vara helt säkra på att signalen från 1977 hade orsakats av just 266P/Christensen men att de ”med ganska stor säkerhet” kunde säga att signalen orsakats av en komet och inte av en utomjordisk intelligens.

För att vara säkra rörde forskarna radioteleskopet en grad från kometen – varvid signalen försvann. Så snart teleskopet åter riktades mot kometen kom signalen tillbaka.

”Signalen var ett naturligt fenomen från ett objekt i solsystemet”, konstaterade man.

Lite tråkigt. Men, det är alltid bättre att veta än att inte veta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

När solen dansade på himlen

Fatimabarnen171717

Fem miljoner besökare om året kan inte ha fel. Jacinta Marto, Francisco Marto och de två syskonens äldre kusin Lúcia de Jesus dos Santos mötte verkligen Jungfru Maria vid Fatima i Portugal den 13 maj 1917.

På lördagen förklarade påven Franciskus två av barnen som helgon. Lúcia de Jesus dos Santos fall är fortfarande under behandling även om påven Johannes Paulus II lovade att hon skulle komma till himlen.

Inget av barnen lever i dag. De två yngsta, Jacinta och Francisco, avled i den fruktade influensaepedimin Spanska sjukan 1918 och 1919 medan kusinen Lúcia hann bli 97 år innan hon gick bort 2005.

Barnens vision, som skeptiker starkt ifrågasatt, kom att få förnyad aktualitet när påven Johannes Paulus II blev skottskadad under ett attentat i Vatikanen den 13 maj 1981. Alltså på årsdagen av Fatimauppenbarelsen.

Johannes Paulus tillskrev ”Jungfrun av Fatima” det faktum att han klarat livhanken.

Nu är det inte så lätt det där med datum. Händelserna vid Fatima pågick under en tid och sammanlagt handlar det om sex uppenbarelser mellan den 13 maj och 13 oktober 1917 och den viktigaste sägs ofta vara det så kallade solundret som ägde rum den 13 oktober. Då samlades ett stort antal människor sedan de hört talas om barnens upplevelser.

De fick se himlen skingras från moln, regnet upphöra och Jungfru Maria syntes i skyn. Hon öppnade sina händer och ljus strömmade från dem. Kort därefter började solskivan dansa på himlen.

Frågorna vi måste ställa oss är två:

1. Är det möjligt att barnen såg Jungfru Maria på riktigt?

2. Och – kan solen dansa på himlen?

Människor har sett den heliga jungfrun vid en rad tillfällen och i min värld handlar det om tillfällen då tron tar över och människor ser vad de vill se. Jag har själv varit med när ett par tusen troende i en kyrka i Stockholm såg Jungfru Maria i och utanför ett fönster i kyrkan.

Och trots att jag stod där bland alla kunde jag trots att jag verkligen försökte inget se. Jag tog bilder men allt som syntes var fukt på rutan. Ändå var många jag pratade med efteråt övertygade om att de verkligen sett jungfrun. Även de hade bilder. Av samma fukt.

Kan solen dansa? Nej, det kan den inte. Om solen skulle börja röra på sig så skulle hela världen, i alla fall den del som har dag, märka det. Det är omöjligt att solen kan fara runt på himlen bara över Fatima.

Och att flytta på solen utan att det skulle påverka hela solsystemet det kan ingen.

Möjligen gud då.

Bilden här ovan kommer från bildbyrån Alamy och föreställer de tre barnen med Lucia i mitten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Visa fler