Författar arkiv: clas-svahn

Tunnel skapar ny debatt om Stonehenge

Alla som har besökt Stonehenge har haft anledning att fundera över vem som egentligen stod för trafikplaneringen runt den annars magnifika platsen. Sedan årtionden var det varit biltrafiken och inte stenmonumentet som härskade över slätten. Och smattret från en och annan helikopter från den näraliggande RAF-basen Boscombe Downs.

Den minst sagt brusande A303:an passerar bara ett par hundra meter från stenstoderna medan en mindre väg (A344), som också den ofta var igenproppad med osande bilar, fram till 2013 ledde till den alldeles för snålt tilltagna parkeringsplatsen. Faktum var att vägen gick så nära Hälstenen att staketet som skilde vägen från området trängdes med stenen om utrymmet.

Nu är A344 borta men A303 har fortsatt att bygga en ljudkuliss några hundra meter från de stående stenarna. Fram till nu. För i dag, tisdag (12/9), beslutade den brittiska regeringen att satsa 16 miljarder kronor på en ny väg och en ny tunnel förbi Stonehenge, femtio meter längre bort än var vägen går i dag. Och därmed också göra stenformationen osynlig för passerande bilister – lite trist.

Men alla är inte nöjda. Att gräva i marken kring Stonehenge är att ge sig ut på helig arkeologisk mark.

Skådespelaren Tony Robinson säger till The Independent att den nästan tre kilometer långa tunneln är ”det mest brutala intrånget i stenålderslandskapet hittills”.

Det brittiska fornminnesämbetet är av en annan åsikt liksom transportministern Chris Grayling:

– Den här regeringen tar ett stort beslut för Storbritanniens framtid och den här storsatsningen i sydväst kommer att ge ett lyft för hela regionen.

Tony Robinson pekar å sin sida på det arkeologerna med tiden blivit allt mer medvetna om – Stonehenge är inte enbart det vackra, cirkelformade monumentet utan ett helt område som sträcker sig så långt ögat når. Ofta med sina fynd dolda under markytan.

Olika upptäckter ger honom rätt. Bland annat 90 stora stenar, eller hålen efter dem, som hittats under jorden och som en gång har utgjort ett kanske ännu mäktigare byggnadsverk och som upptäcktes inom området 2015.

Också organisationen The Stonehenge Alliance oroas och anser att tunnelplanerna kommer att orsaka ”svår och beständig skada” på landskapet:

– Projektet måste göras om helt, inte bara en mindre förändring som hotar att skada det ikoniska landskapet, säger Kate Fielden från The Stonehenge Alliance till tidningen.

Och det finns säkert skäl att vara försiktig. För även om alla vill ha bort biltrafiken runt Stonehenge så gäller det att inte gräva ned den på en plats som man kanske får ångra lite längre fram.

Stonehenge har i sina olika former stått på platsen i 5.000 år och kommer så att göra i ytterligare några tusen – om människan inte ställer till det. Ingen av de bilar som nu köar för att ta sig fram längs A303 kommer att överleva de vackra stenarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

The End: 23 september 2017

När detta skrivs är det den 9 september.

Alltså två veckor innan jorden kommer att gå under.

Låt mig förklara. Och det via en omväg.

Intresset för sanningen, fakta, källkritik och vad vi egentligen kan lita på har fått en renässans efter Donald Trumps intåg i Vita huset. Plötsligt visade sig sanningen vara ett gummiband som kunde formas lite hur som helst.

Men ska vi vara ärliga så har fakta utsatts för ett betydligt slitage och naggats i kanten långt tidigare. Och särskilt tydligt blev det med internets intåg i våra datorer, och nu i våra mobiler och paddor.

Det har helt enkelt hållit på några år.

I går intervjuades jag av UR:s Kjell Eriksson för en serie om källkritik (som ska sändas om ett par veckor) och där kunde vi konstatera att det finns rätt många numera som tvivlar på allt som har med myndigheter och auktoriteter att göra. Personligen tror jag att mycket av detta fick extra bränsle när Arkiv X gjorde sitt intåg i Sverige 1993.

Den som lärt känna Scully och Mulder vet att de som vi tror styr vår värld i själva verket styrs av andra.

Sedan dess har den alternativa verkligheten fått en plats att leva på. Det är helt enkelt väldigt enkelt att tro på saker som inte har den minsta grund i verkligheten. Är vi många nog finns det alltid några som är beredda att tro också på konstigheter.

Som att jorden kan gå under vilken dag som helst.

I slutet av augusti spred den kristne numerologen och stjärnskådarna David Meade en varning på nätet om att solförmörkelsen i USA den 21 augusti var inledningen på slutet för oss alla.

Meade menade att det faktum att månen var ”svart” (alltså inte belyst av solen som ju måste befinna sig bakom månen för att kunna bli förmörkad av månen), något som bara inträffar var 33:e månad (och då inte alltid resulterar i en solförmörkelse) och att förmörkelsen började i den 33:e delstaten (Oregon) för att sluta på den 33:e breddgraden var beviset.

Jorden skulle gå under. Vem kan tro något annat?

Enligt Meade kommer apokalypsen att inträffa 33 dagar efter denna historiska förmörkelse vilket betyder den 23 september. Vilket är en lördag och faktiskt dagen för min familjs surströmmingsfest.

Den siffertokige numerologen menar att jordens sista stund kommer att beseglas av en planet kallad Nibiru som då ska krascha in i jorden och förtära oss alla i ett brinnande inferno.

Det är långt ifrån första gången som jag skriver en blogg eller en artikel om att någon ”välinformerad” människa tror sig kunna se in i framtiden och därmed också förkunna tidpunkten för mänsklighetens sista suck.

Hittills har de inte lyckats särskild bra.

Det finns dock ett kreativt element i Meades dystopiska vision. Han plockar in en planet (Nibiru) som ingen har sett och som är fullständigt tagen ur luften. Om man inte räknar den alternativa verklighet som råder på vissa delar av internet. Där lever Nibiru och har hälsan.

Bilder publiceras regelbundet när planeten är nära jorden (vilket den är så ofta att man undrar om den över huvud taget har en omloppsbana) och trots att belackarna säger att det bara är reflexer i kameralinsen så kan de som vill tro ge stöd åt varandra i forum där tvivlarna hålls på behörigt avstånd.

För egen del hade jag nog hellre plockat fram bränderna i Kalifornien, översvämningar i Texas och den annalkande orkankatastrofen i Florida för att skrämma upp folk. Det är i alla fall tre händelser som finns på riktigt.

Men inte heller dessa kommer att utplåna vår planet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Stjärnfallsregn i kamp med månen

I morgon, lördag, kan det vara värt att vända blicken mot skyn då det är dags för årets upplaga av stjärnfallsregnet perseiderna. Tyvärr störda av månens ljus.

Perseiderna har fått sitt namn efter stjärnbilden Perseus som de små rymdstenarna och gruskornen ser ut att skjutas ifrån. Ljuset från dem skapas i det ögonblick som de kosmiska resenärerna kolliderar med jordatmosfären och med en hastighet av omkring 60 kilometer per sekund går sitt öde till mötes. De flesta brinner upp men några få kan också nå marken, eller havet vilket är troligast.

Årets skådespel kan bjuda på så många som 80-talet meteorer (”stjärnfall”) i timmen så det lönar sig att lämna stadens ljus och skaffa sig en ren horisont och en än renare himmel.Men månens ljus kan minska antalet perseider som faktiskt kan ses med blotta ögat till mellan 20 och 30 i timmen. Stadens ljus är också en motståndare att kämpa mot så den som kan bör ta sig till mörkare nejder. Tyvärr kommer månen upp över horisonten i öster redan vid 22.20-tiden medan Persues befinner sig över horisonten i nordost.

Det kan löna sig att börja spana strax innan månens ljus börjar ställa till det.

Ser ni en liten vacker samling stjärnor nära horisonten i nordost, under Perseus, när ni är ute och spanar så är det stjärnhopen Plejaderna som syns där. Vacker den också.

Meteorregnet ser alltså ut att komma från Perseus, en långsmal stjärnbild som klättrar från horisonten upp mot zenit. Men själva stjärnfallen kan ses över hela himlen. Drar man en linje bakåt från deras färdväg så pekar den alltid mot grekiske hjälten.

Ett bra sätt att följa meteorernas framfart är att lägga sig i en solstol med långt tillbakadraget ryggstöd och spana uppåt med fötterna riktade mot nordost.

Ett molntäcke kan tyvärr snabbt sätta stopp för det hela. Då är det omöjligt att se några stjärnfall. Enligt SMHI ska det bli klart i västra Götaland och stora delar av Svealand samt sydvästra Norrland medan Stockholm, Gotland och Norrlandskusten ska få det mulet.

Flest meteorer brukar kunna ses kring midnatt och några timmar framåt mot morgonen.

Skälet till att vi kan se perseiderna samma dagar år efter år är att jorden då passerar genom ett område i rymden där kometen Swift-Tuttle en gång i tiden tappade en massa grus efter sig. Ungefär som när en grusbil kör längs gatorna på vintern. Och eftersom kometgrusets och jordens banor korsar varandra en gång varje år så bjuds vi jordbor på detta skådespel. Helt gratis.

Meterorregnet pågår mellan den 8 och 15 augusti men det är på lördag natt som jorden passerar den tjockaste delen av grusspåret och det är då man kan hoppas på att se de flesta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Nya dokument – Spionplan mötte ufo över Medelhavet

Så har ännu en världsufodag passerat. Närmare bestämt den 2 juli. En av alla dessa Dagar som numera befolkar våra almanackor. Jag ska inte gå in på alla detaljer eller på varför jag tycker att det är ett dåligt datum – den som vill läsa om det kan med fördel klicka sig in på min blogg från 2014. Argumenten håller än i dag.

Clas Svahns blogg: Världsufodagen

Men det händer en del på ufofronten och själva begreppet ”flygande tefat” firade 70 år den 24 juni. Då, 1947, gjorde privatflygaren Kenneth Arnold den observation som för evigt har gett oss bilden av två hoplagda tefat som sinnebilden för ett okänt föremål med möjligt utomjordiskt ursprung. Och detta trots att han själv aldrig sa att de såg ut så.

Den brittiska försvarsmakten har nämligen släppt sin sista stora samling tidigare hemliga dokument med rapporter om oidentifierade flygande föremål. Ett arbete som har pågått under många år och som nu alltså avslutats.

Tusentals sidor har på det viset gjorts tillgängliga för den som vill läsa dem – men denna gång har Nationalarkivet, som är den myndighet som släpper dem, valt att inte skanna dem. Vill man läsa dem får man åka dit.

Ett av dokumenten beskriver ett möte mellan ett amerikanskt signalspaningsflygplan av typen RC-135 och ett okänt objekt över Medelhavet den 19 oktober 1982. Uppgifterna om händelsen kommer från brittiska militärer stationerade på RAF-basen Troodos på Cypern.

Den brittiska personalen kunde höra hur besättningen ombord på det amerikanska planet ropade på hjälp sedan ett föremål med ett tjugotal blinkande lampor plötsligt närmade sig flygplanet på omkring 10.000 meters höjd.

Föremålet synts såväl på radar som för blotta ögat och det var när det började cirkla runt spionplanet som signalisten slog larm.

Två amerikanska F-14-plan och ett brittiskt jaktplan av typen Phantom skickades till området men ingen av piloterna ombord på dessa hann se något innan föremålet, av besättningen på spionplanet, sågs flyga iväg mot Afrika.

Då hade observationen, som inleddes vid 16-tiden lokal tid, pågått i 90 minuter.

Ufologen och professorn i journalistik vid Sheffielduniversitet, David Clarke, skriver i en blogg att föremålet inte kunde ses på någon av de radarstationer som fanns på marken eller på något av de fartyg som var i området.

Händelsen kom att utredas av de brittiska försvarsmyndigheterna under några veckor innan resultatet skickades till det amerikanska försvarsdepartementet i november samma år. Vilket resultatet blev framgår inte av de nu frisläppta dokumenten, skriver Clarke.

Vad värre är. Trots att det fanns radarfilmer och bilder så återfinns ingenting av detta i rapporten som nu för första gången sett dagens ljus. Det är helt klart att bilderna användes i samband med analysen av händelsen.

David Clarke noterar dock att man misstänkte att det rörde sig om en hägring från Israel eller Libanon.

Förklaringen känns inte helt klockren. Enligt rapporten rörde sig föremålet så nära som några kilometer från spionplanet, cirklade runt det och kunde ses av hela besättningen under 90 minuter. Visserligen är ögonvittnen notoriskt problematiska men här har vi även en registrering på flygplanets radar.

Oavsett förklaring så är rapporten intressant. Men frågan är om det går att hitta fler dokument i amerikanska arkiv, där det borde finnas sådana. Att brittiska försvaret förstört allt bakgrundsmaterial och därmed alla möjligheter för den som vill kontrollera vad som egentligen hände är bedrövligt – men helt i linje med hur man gjort med liknande uforapporter tidigare.

Frågan är alltså om bilder och slutsatser har sparats i något amerikanska arkiv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Ett verkligt World Wide Web

Små men många. Det är svaret på frågan om hur hela världen ska få tillgång till internet.

Och de som är små och många, det är satelliter som inom några år ska täcka hela planeten och se till så att även de som i dag inte har råd eller har möjlighet till en uppkoppling kommer att få det.

Hur dessa fattiga sedan ska få råd att skaffa sig datorer, det är en annan fråga.

Andra har datorer men inget nät. Och kanske ska dessa nu få en möjlighet att surfa precis som många av oss andra redan har tagit för givet sedan många år.

Idén till det som kallas One Web kommer från den amerikanske entreprenören Greg Wyler. Företaget skapade han 2012 och nu hoppas han att 684 mikrosatelliter ska ge den halva av jorden som i dag saknar nät en billig och säker uppkoppling.

För så många är det som saknar internet. En rapport från den internationella teleunionen som publicerades i slutet av 2014 sa att mer än halva jordens befolkning lever i www-skugga.

Nu lovar Greg Wyler att ändra på det. Projektet kostar många miljarder dollar och i en intervju med Sky News säger han att hälften är i hamn, resten kommer att lånas.

Förutom uppkoppling ska One Web skapa ett globalt nödlägessystem som ska kunna användas när katastrofer river ledningar och gör det omöjligt att kommunicera.

Spännande är det och det kan inte förvåna någon att Virgins Richard Branson också finns med på ett hörn när det gäller själva uppskjutningarna. Och aktieägarna bakom One Web, vars ägarföretag heter WorldVu Satellites, är heller inga småfirmor. Här hittar vi bland andra Airbus och Coca-Cola.

Så inom några år kan det vara dags att vända blicken mot skyn när man tänker på internet som ett verkligt World Wide Web.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Wow!-signalen – en vanlig komet

wow2017

Det var den 15 augusti 1977 som forskare vid Ohio state university i USA fick in en 72 sekunder lång signal från rymden när de lyssnade med ett radioteleskop i riktning mot stjärnhopen M55 i Skyttens stjärnbild. En signal som absolut inte borde höras där.

Upphetsat skrev professor Jerry R. Ehman ordet ”Wow!” på datautskriften av signalen. Kanske var det första tecknet på att vi inte var ensamma där ute.

Signalen kom och gick och trots ivrigt lyssnade i samma riktning lyckades ingen astronom få in signalen igen.

Teleskopet lyssnade på frekvensen 1420 megahertz eller våglängden 21 centimeter. Den våglängd som en väteatom har och en våglängd som de radioastronomer som lyssnar efter liv i rymden ofta rattar in.

Men trots ivrigt lyssnade i samma riktning lyckades ingen astronom få in signalen igen. Och tystnaden har gjort det svårt att få ett säkert svar på vad – eller vem – som en gång sände ut den.

Men nu har förklaringen kommit. Efter 40 år av spekulationer. Svaret kom som en snilleblixt till Antonio Paris, professor i astronomi vid St Petersburg college i Florida, när han körde under en motorvägsbro samtidigt som en lastbil passerade på vägen ovanför.

– Det slog mig att det skulle kunna ha varit ett föremål som passerade över oss, precis som lastbilen. En lastbil som vi aldrig kommer att se igen. Det skulle ha kunnat vara en komet eller asteroid som passerade, sa han i en intervju.

Utrustad med sin teori grävde professor Paris igenom Nasas arkiv i jakten på något som skulle passa in. Och – han hittade två.

De misstänkta bovarna bakom signalen var två kometer vid namn 266P/Christensen och P/2008 Y2 (Gibbs) som passerade mellan teleskopet i Ohio och M55, fast oändligt mycket närmare jorden, samtidigt som professor Ehman tänkte och skrev sitt ”Wow!”. Kunde det vara så enkelt att det som i årtionden tagits för en signal från en annan värld bara var en komet?

Som tur var passerade de båda kometerna jordens närhet igen, även om de inte gjorde det tillsammans; i november 2016 och i februari 2017. En grupp forskare från Center of Planetary Science, CPS, riktade då sina teleskop mot dem – och se, de fick träff! Signalerna från de båda kometerna stämde exakt med dem som fångats in 40 år tidigare och de togs emot på 1420 megahertz.

Idén att det skulle kunna vara kometer som orsakade signalen hade ifrågasatts Nasaforskaren James Bauer vid Jet Propulsion Laboratory som ställt den relevanta frågan om varför ingen liknande signal upptäckts tidigare. Om det nu var så att en komet kunde orsaka denna. Kometer är ju vanliga medan ”Wow!”-signaler inte är det.

Kritiken fick CPS-forskarna att kontrollera också andra kometer och snart fick de in samma typ av signaler också från dem. Slutsatsen blev att forskarna kunde slå fast att de visserligen inte kunde vara helt säkra på att signalen från 1977 hade orsakats av just 266P/Christensen men att de ”med ganska stor säkerhet” kunde säga att signalen orsakats av en komet och inte av en utomjordisk intelligens.

För att vara säkra rörde forskarna radioteleskopet en grad från kometen – varvid signalen försvann. Så snart teleskopet åter riktades mot kometen kom signalen tillbaka.

”Signalen var ett naturligt fenomen från ett objekt i solsystemet”, konstaterade man.

Lite tråkigt. Men, det är alltid bättre att veta än att inte veta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

När solen dansade på himlen

Fatimabarnen171717

Fem miljoner besökare om året kan inte ha fel. Jacinta Marto, Francisco Marto och de två syskonens äldre kusin Lúcia de Jesus dos Santos mötte verkligen Jungfru Maria vid Fatima i Portugal den 13 maj 1917.

På lördagen förklarade påven Franciskus två av barnen som helgon. Lúcia de Jesus dos Santos fall är fortfarande under behandling även om påven Johannes Paulus II lovade att hon skulle komma till himlen.

Inget av barnen lever i dag. De två yngsta, Jacinta och Francisco, avled i den fruktade influensaepedimin Spanska sjukan 1918 och 1919 medan kusinen Lúcia hann bli 97 år innan hon gick bort 2005.

Barnens vision, som skeptiker starkt ifrågasatt, kom att få förnyad aktualitet när påven Johannes Paulus II blev skottskadad under ett attentat i Vatikanen den 13 maj 1981. Alltså på årsdagen av Fatimauppenbarelsen.

Johannes Paulus tillskrev ”Jungfrun av Fatima” det faktum att han klarat livhanken.

Nu är det inte så lätt det där med datum. Händelserna vid Fatima pågick under en tid och sammanlagt handlar det om sex uppenbarelser mellan den 13 maj och 13 oktober 1917 och den viktigaste sägs ofta vara det så kallade solundret som ägde rum den 13 oktober. Då samlades ett stort antal människor sedan de hört talas om barnens upplevelser.

De fick se himlen skingras från moln, regnet upphöra och Jungfru Maria syntes i skyn. Hon öppnade sina händer och ljus strömmade från dem. Kort därefter började solskivan dansa på himlen.

Frågorna vi måste ställa oss är två:

1. Är det möjligt att barnen såg Jungfru Maria på riktigt?

2. Och – kan solen dansa på himlen?

Människor har sett den heliga jungfrun vid en rad tillfällen och i min värld handlar det om tillfällen då tron tar över och människor ser vad de vill se. Jag har själv varit med när ett par tusen troende i en kyrka i Stockholm såg Jungfru Maria i och utanför ett fönster i kyrkan.

Och trots att jag stod där bland alla kunde jag trots att jag verkligen försökte inget se. Jag tog bilder men allt som syntes var fukt på rutan. Ändå var många jag pratade med efteråt övertygade om att de verkligen sett jungfrun. Även de hade bilder. Av samma fukt.

Kan solen dansa? Nej, det kan den inte. Om solen skulle börja röra på sig så skulle hela världen, i alla fall den del som har dag, märka det. Det är omöjligt att solen kan fara runt på himlen bara över Fatima.

Och att flytta på solen utan att det skulle påverka hela solsystemet det kan ingen.

Möjligen gud då.

Bilden här ovan kommer från bildbyrån Alamy och föreställer de tre barnen med Lucia i mitten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Månarna som kan dölja liv

enceladus1704

Det är månarna som överraskar och som får forskarna på jorden att drömma om liv i rymden.

Jupitermånarna Io och Europa och Saturnus måne Titan är tre kandidater som ofta nämns i sammanhanget. Io för att den kan ha haft liv i en fjärran forntid. Europa och Titan för att de döljer var sin ocean under ytan.

Och så nu – Enceladus, en av Saturnus månar där Nasas rymdsond Cassini hittat vätgas och vatten på den märkliga månen som också den täcks av ett enormt islager varunder det döljer sig en ocean av vatten. Bilder visar också hur is och vätgas sprutar upp från månens yta.

Resultaten från Cassinis förbiflygning visar också att månen har förutsättningar för liv men säger inget om att det verkligen finns liv där just nu. Men inte minst fyndet av väte i månens oceaner gör det möjligt för mikroorganismer att få energi om vätgasen förenas koldioxiden som finns i vattnet, menar Nasas forskare.

Bilder från Cassini visar en värld genomkorsad av långa sprickor och rader av kratrar efter träffar av rymdstenar, meteoriter. En spännande värld där många av svaren alltså döljs under ytan.

Vid en presskonferens i veckan var Thomas Zurbuchen från Nasas vetenskapliga center i Washington D. C. hoppfull:

– Detta är den hittills bästa kandidaten när det gäller att hitta en plats som har några av de ingredienser som behövs för en miljö som kan ha liv, sa han.

Nu hoppas Nasaforskarna att man också ska hitta fosfor och svavel i Enceladus ocean. Något som skulle öka chanserna till liv ytterligare.

På bilen ovan syns Enceladus på en bild tagen av Cassini från ett avstånd av 96.000 kilometer och på bilderna nedan syns vad forskarna tolkar som gejsrar av is och vätgas som sprutar upp ur månens ocean. Bilden till vänster är originalbilden och den till höger en simulering som lagts på originalbilden. Samtliga bilder är tagna 2015. 

moonsprutare1704

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Att tänka med magen

trump490170414

När Donald Trump steg in i Vita huset fick okunskapen ett stolt ansikte.

Det kan låta som ett tråkigt angrepp mot mannen med världens viktigaste jobb men faktum är att påståendet grundar sig på ord som den amerikanske presidenten själv står för.

I en intervju med Washington Post den 17 juli förra året förklarade Trump att han inte behövde läsa särskilt mycket eftersom han använder sig av ”sunt förnuft”.

Trump slog också fast att han var skeptisk till experter eftersom dessa saknade hans goda instinkter. Och att han inte hade tid att läsa.

Så är kunskap ett hinder för att fatta bra beslut? Är magkänslan den bästa kompassen? Är böcker bara ett hinder som tar tid från sociala medier och snabba tevenyheter?

Själv jobbar jag med snabba nyheter. Varje dag skriver jag ett antal artiklar som ska ge DN:s läsare uppgifter om det som händer i vår värld och som kan konsumeras på datorer, läsplattor och mobiler. Jag facebookar och twittrar och skriver ett par bloggar. Jag lever ett i många stycken digitalt liv.

Men utan böcker och tidskrifter vore livet så mycket torftigare och världen så mycket svårare att förstå.

I en artikel i Washington Post i dag fredag (14/4) läser jag hur vi alla invaggas i tron att världen håller på att falla samman och hur Trumps påstående att ”allt är en enda röra” har sitt ursprung i att vi numera sitter under en strid ström av intryck, inlägg och infall som publiceras i en fart som vi inte längre har kontroll över.

Röran har säkert funnits där sedan länge. Det är bara det att den plötsligt blivit synlig. Lokala händelser som få brydde sig om har flyttat in i våra mobiler. Enstaka händelser blir många när vi ser dem summeras.

Plötsligt blir varje händelse en händelse som berör oss alla. Då är det lätt att bli rädd och att känna sig liten och maktlös.

För att förstå allt detta måste vi läsa på. Att lyssna på röster som vandrat den väg vi nu själva fortsätter på. Att se bakåt även om vägen fram är den som lockar mest. Att inse att det som hänt också är viktigt när nuet drabbas av informationsinfarkt.

Och inget är roligare än att fastna i en bra bok, det kan röra sig om en roman eller en faktabok som sätter saker i ett sammanhang. Är den väl skriven blir hjärnan glad.

För Donald Trump har flera av hans magkänslor bytts ut mot kunskap under hans första tid i Vita huset. Sådant han trott har förvandlats till vetande och plötsligt har han tvingats ändra åsikt. Magen har fått jobba med goda chokladkakor medan hjärnan lyssnat på presidenter. Vilket är den bästa uppdelningen.

För mig är kunskap viktig. Att tänka med magen är inte bra ens när man är mätt.

Det är alltid bättre att veta än att tro.

Bilden på Donald Trump är tagen av Rex/Shutterstock.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Första bilden på det osynliga

universumdark

Den lyser inte och den reflekterar inget ljus. Men nu har forskare från universitetet i Waterloo lyckats fånga den på bild. Den mörka materian som tros utgöra en fjärdedel av all materia i kosmos syns för första gången.

Tanken på att det finns en sorts materia som helt skiljer sig från den vi är vana vid här på jorden har förts fram sedan universums stora stjärnsystem visat sig röra sig på ett annat sätt än vad de borde.

Galaxer snurrade lite för fort och grupper av galaxer rör sig inte som uträkningarna visar.

I själva verket bor vi i ett universum där vår närmaste omgivning är undantaget. När jag träffade den australiske Nobelpristagaren i fysik, Brian P. Schmidt, i december 2011 visade han mig hur universum var konstruerat: 4,5 procent av det består av sådant som vi människor kallar vår verklighet. Resten kan vi inte se eller också har vi mycket svårt att mäta det.

Denna ”rest” är mörk energi och mörk materia. 95,5 procent alltså. I princip allt.

Nu har en forskargrupp från universitetet i Waterloo i Kanada hittat bevis för att den mörka materian faktiskt går att upptäcka. Genom att ta bilder av 23.000 par av galaxer har de försökt att upptäcka om det finns tecken på att paren hänger samman på något sätt. På att det finns en brygga av mörk materia mellan dem.

Och till slut lyckades de, skriver Royal Astronomical Society i ett pressmeddelande.

Det forskarna tittade efter var hur ljuset från bakomliggande galaxer påverkades när det passerade galaxparen. Låg de långt ifrån varandra märktes inget. Låg de närmare än 40 miljoner ljusår kunde de se hur någon form av materia, som inte gick att se för blotta ögat, böjde ljuset i vad som kallas en gravitationslins.

Något osynligt men uppenbart materiellt gjorde så att ljuset böjdes av.

På bilden ovan, som är sammansatt av flera bilder tagna under lång tid (och kommer från forskarnas rapport), syns hur ett stråk av mörk materia går mellan galaxerna. Det vi ser är effekterna av det osynliga, av den mörka materian.

Om upptäckten håller är det alltså första gången som det finns belägg för att mörk materia är en kraft att räkna med i universum.

Nu återstår bara att upptäcka den mörka energin också så har vi koll på hela kosmos.

Eller kanske ändå inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Visa fler