Författar arkiv: clas-svahn

Wow!-signalen – en vanlig komet

wow2017

Det var den 15 augusti 1977 som forskare vid Ohio state university i USA fick in en 72 sekunder lång signal från rymden när de lyssnade med ett radioteleskop i riktning mot stjärnhopen M55 i Skyttens stjärnbild. En signal som absolut inte borde höras där.

Upphetsat skrev professor Jerry R. Ehman ordet ”Wow!” på datautskriften av signalen. Kanske var det första tecknet på att vi inte var ensamma där ute.

Signalen kom och gick och trots ivrigt lyssnade i samma riktning lyckades ingen astronom få in signalen igen.

Teleskopet lyssnade på frekvensen 1420 megahertz eller våglängden 21 centimeter. Den våglängd som en väteatom har och en våglängd som de radioastronomer som lyssnar efter liv i rymden ofta rattar in.

Men trots ivrigt lyssnade i samma riktning lyckades ingen astronom få in signalen igen. Och tystnaden har gjort det svårt att få ett säkert svar på vad – eller vem – som en gång sände ut den.

Men nu har förklaringen kommit. Efter 40 år av spekulationer. Svaret kom som en snilleblixt till Antonio Paris, professor i astronomi vid St Petersburg college i Florida, när han körde under en motorvägsbro samtidigt som en lastbil passerade på vägen ovanför.

– Det slog mig att det skulle kunna ha varit ett föremål som passerade över oss, precis som lastbilen. En lastbil som vi aldrig kommer att se igen. Det skulle ha kunnat vara en komet eller asteroid som passerade, sa han i en intervju.

Utrustad med sin teori grävde professor Paris igenom Nasas arkiv i jakten på något som skulle passa in. Och – han hittade två.

De misstänkta bovarna bakom signalen var två kometer vid namn 266P/Christensen och P/2008 Y2 (Gibbs) som passerade mellan teleskopet i Ohio och M55, fast oändligt mycket närmare jorden, samtidigt som professor Ehman tänkte och skrev sitt ”Wow!”. Kunde det vara så enkelt att det som i årtionden tagits för en signal från en annan värld bara var en komet?

Som tur var passerade de båda kometerna jordens närhet igen, även om de inte gjorde det tillsammans; i november 2016 och i februari 2017. En grupp forskare från Center of Planetary Science, CPS, riktade då sina teleskop mot dem – och se, de fick träff! Signalerna från de båda kometerna stämde exakt med dem som fångats in 40 år tidigare och de togs emot på 1420 megahertz.

Idén att det skulle kunna vara kometer som orsakade signalen hade ifrågasatts Nasaforskaren James Bauer vid Jet Propulsion Laboratory som ställt den relevanta frågan om varför ingen liknande signal upptäckts tidigare. Om det nu var så att en komet kunde orsaka denna. Kometer är ju vanliga medan ”Wow!”-signaler inte är det.

Kritiken fick CPS-forskarna att kontrollera också andra kometer och snart fick de in samma typ av signaler också från dem. Slutsatsen blev att forskarna kunde slå fast att de visserligen inte kunde vara helt säkra på att signalen från 1977 hade orsakats av just 266P/Christensen men att de ”med ganska stor säkerhet” kunde säga att signalen orsakats av en komet och inte av en utomjordisk intelligens.

För att vara säkra rörde forskarna radioteleskopet en grad från kometen – varvid signalen försvann. Så snart teleskopet åter riktades mot kometen kom signalen tillbaka.

”Signalen var ett naturligt fenomen från ett objekt i solsystemet”, konstaterade man.

Lite tråkigt. Men, det är alltid bättre att veta än att inte veta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

När solen dansade på himlen

Fatimabarnen171717

Fem miljoner besökare om året kan inte ha fel. Jacinta Marto, Francisco Marto och de två syskonens äldre kusin Lúcia de Jesus dos Santos mötte verkligen Jungfru Maria vid Fatima i Portugal den 13 maj 1917.

På lördagen förklarade påven Franciskus två av barnen som helgon. Lúcia de Jesus dos Santos fall är fortfarande under behandling även om påven Johannes Paulus II lovade att hon skulle komma till himlen.

Inget av barnen lever i dag. De två yngsta, Jacinta och Francisco, avled i den fruktade influensaepedimin Spanska sjukan 1918 och 1919 medan kusinen Lúcia hann bli 97 år innan hon gick bort 2005.

Barnens vision, som skeptiker starkt ifrågasatt, kom att få förnyad aktualitet när påven Johannes Paulus II blev skottskadad under ett attentat i Vatikanen den 13 maj 1981. Alltså på årsdagen av Fatimauppenbarelsen.

Johannes Paulus tillskrev ”Jungfrun av Fatima” det faktum att han klarat livhanken.

Nu är det inte så lätt det där med datum. Händelserna vid Fatima pågick under en tid och sammanlagt handlar det om sex uppenbarelser mellan den 13 maj och 13 oktober 1917 och den viktigaste sägs ofta vara det så kallade solundret som ägde rum den 13 oktober. Då samlades ett stort antal människor sedan de hört talas om barnens upplevelser.

De fick se himlen skingras från moln, regnet upphöra och Jungfru Maria syntes i skyn. Hon öppnade sina händer och ljus strömmade från dem. Kort därefter började solskivan dansa på himlen.

Frågorna vi måste ställa oss är två:

1. Är det möjligt att barnen såg Jungfru Maria på riktigt?

2. Och – kan solen dansa på himlen?

Människor har sett den heliga jungfrun vid en rad tillfällen och i min värld handlar det om tillfällen då tron tar över och människor ser vad de vill se. Jag har själv varit med när ett par tusen troende i en kyrka i Stockholm såg Jungfru Maria i och utanför ett fönster i kyrkan.

Och trots att jag stod där bland alla kunde jag trots att jag verkligen försökte inget se. Jag tog bilder men allt som syntes var fukt på rutan. Ändå var många jag pratade med efteråt övertygade om att de verkligen sett jungfrun. Även de hade bilder. Av samma fukt.

Kan solen dansa? Nej, det kan den inte. Om solen skulle börja röra på sig så skulle hela världen, i alla fall den del som har dag, märka det. Det är omöjligt att solen kan fara runt på himlen bara över Fatima.

Och att flytta på solen utan att det skulle påverka hela solsystemet det kan ingen.

Möjligen gud då.

Bilden här ovan kommer från bildbyrån Alamy och föreställer de tre barnen med Lucia i mitten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Månarna som kan dölja liv

enceladus1704

Det är månarna som överraskar och som får forskarna på jorden att drömma om liv i rymden.

Jupitermånarna Io och Europa och Saturnus måne Titan är tre kandidater som ofta nämns i sammanhanget. Io för att den kan ha haft liv i en fjärran forntid. Europa och Titan för att de döljer var sin ocean under ytan.

Och så nu – Enceladus, en av Saturnus månar där Nasas rymdsond Cassini hittat vätgas och vatten på den märkliga månen som också den täcks av ett enormt islager varunder det döljer sig en ocean av vatten. Bilder visar också hur is och vätgas sprutar upp från månens yta.

Resultaten från Cassinis förbiflygning visar också att månen har förutsättningar för liv men säger inget om att det verkligen finns liv där just nu. Men inte minst fyndet av väte i månens oceaner gör det möjligt för mikroorganismer att få energi om vätgasen förenas koldioxiden som finns i vattnet, menar Nasas forskare.

Bilder från Cassini visar en värld genomkorsad av långa sprickor och rader av kratrar efter träffar av rymdstenar, meteoriter. En spännande värld där många av svaren alltså döljs under ytan.

Vid en presskonferens i veckan var Thomas Zurbuchen från Nasas vetenskapliga center i Washington D. C. hoppfull:

– Detta är den hittills bästa kandidaten när det gäller att hitta en plats som har några av de ingredienser som behövs för en miljö som kan ha liv, sa han.

Nu hoppas Nasaforskarna att man också ska hitta fosfor och svavel i Enceladus ocean. Något som skulle öka chanserna till liv ytterligare.

På bilen ovan syns Enceladus på en bild tagen av Cassini från ett avstånd av 96.000 kilometer och på bilderna nedan syns vad forskarna tolkar som gejsrar av is och vätgas som sprutar upp ur månens ocean. Bilden till vänster är originalbilden och den till höger en simulering som lagts på originalbilden. Samtliga bilder är tagna 2015. 

moonsprutare1704

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Att tänka med magen

trump490170414

När Donald Trump steg in i Vita huset fick okunskapen ett stolt ansikte.

Det kan låta som ett tråkigt angrepp mot mannen med världens viktigaste jobb men faktum är att påståendet grundar sig på ord som den amerikanske presidenten själv står för.

I en intervju med Washington Post den 17 juli förra året förklarade Trump att han inte behövde läsa särskilt mycket eftersom han använder sig av ”sunt förnuft”.

Trump slog också fast att han var skeptisk till experter eftersom dessa saknade hans goda instinkter. Och att han inte hade tid att läsa.

Så är kunskap ett hinder för att fatta bra beslut? Är magkänslan den bästa kompassen? Är böcker bara ett hinder som tar tid från sociala medier och snabba tevenyheter?

Själv jobbar jag med snabba nyheter. Varje dag skriver jag ett antal artiklar som ska ge DN:s läsare uppgifter om det som händer i vår värld och som kan konsumeras på datorer, läsplattor och mobiler. Jag facebookar och twittrar och skriver ett par bloggar. Jag lever ett i många stycken digitalt liv.

Men utan böcker och tidskrifter vore livet så mycket torftigare och världen så mycket svårare att förstå.

I en artikel i Washington Post i dag fredag (14/4) läser jag hur vi alla invaggas i tron att världen håller på att falla samman och hur Trumps påstående att ”allt är en enda röra” har sitt ursprung i att vi numera sitter under en strid ström av intryck, inlägg och infall som publiceras i en fart som vi inte längre har kontroll över.

Röran har säkert funnits där sedan länge. Det är bara det att den plötsligt blivit synlig. Lokala händelser som få brydde sig om har flyttat in i våra mobiler. Enstaka händelser blir många när vi ser dem summeras.

Plötsligt blir varje händelse en händelse som berör oss alla. Då är det lätt att bli rädd och att känna sig liten och maktlös.

För att förstå allt detta måste vi läsa på. Att lyssna på röster som vandrat den väg vi nu själva fortsätter på. Att se bakåt även om vägen fram är den som lockar mest. Att inse att det som hänt också är viktigt när nuet drabbas av informationsinfarkt.

Och inget är roligare än att fastna i en bra bok, det kan röra sig om en roman eller en faktabok som sätter saker i ett sammanhang. Är den väl skriven blir hjärnan glad.

För Donald Trump har flera av hans magkänslor bytts ut mot kunskap under hans första tid i Vita huset. Sådant han trott har förvandlats till vetande och plötsligt har han tvingats ändra åsikt. Magen har fått jobba med goda chokladkakor medan hjärnan lyssnat på presidenter. Vilket är den bästa uppdelningen.

För mig är kunskap viktig. Att tänka med magen är inte bra ens när man är mätt.

Det är alltid bättre att veta än att tro.

Bilden på Donald Trump är tagen av Rex/Shutterstock.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Första bilden på det osynliga

universumdark

Den lyser inte och den reflekterar inget ljus. Men nu har forskare från universitetet i Waterloo lyckats fånga den på bild. Den mörka materian som tros utgöra en fjärdedel av all materia i kosmos syns för första gången.

Tanken på att det finns en sorts materia som helt skiljer sig från den vi är vana vid här på jorden har förts fram sedan universums stora stjärnsystem visat sig röra sig på ett annat sätt än vad de borde.

Galaxer snurrade lite för fort och grupper av galaxer rör sig inte som uträkningarna visar.

I själva verket bor vi i ett universum där vår närmaste omgivning är undantaget. När jag träffade den australiske Nobelpristagaren i fysik, Brian P. Schmidt, i december 2011 visade han mig hur universum var konstruerat: 4,5 procent av det består av sådant som vi människor kallar vår verklighet. Resten kan vi inte se eller också har vi mycket svårt att mäta det.

Denna ”rest” är mörk energi och mörk materia. 95,5 procent alltså. I princip allt.

Nu har en forskargrupp från universitetet i Waterloo i Kanada hittat bevis för att den mörka materian faktiskt går att upptäcka. Genom att ta bilder av 23.000 par av galaxer har de försökt att upptäcka om det finns tecken på att paren hänger samman på något sätt. På att det finns en brygga av mörk materia mellan dem.

Och till slut lyckades de, skriver Royal Astronomical Society i ett pressmeddelande.

Det forskarna tittade efter var hur ljuset från bakomliggande galaxer påverkades när det passerade galaxparen. Låg de långt ifrån varandra märktes inget. Låg de närmare än 40 miljoner ljusår kunde de se hur någon form av materia, som inte gick att se för blotta ögat, böjde ljuset i vad som kallas en gravitationslins.

Något osynligt men uppenbart materiellt gjorde så att ljuset böjdes av.

På bilden ovan, som är sammansatt av flera bilder tagna under lång tid (och kommer från forskarnas rapport), syns hur ett stråk av mörk materia går mellan galaxerna. Det vi ser är effekterna av det osynliga, av den mörka materian.

Om upptäckten håller är det alltså första gången som det finns belägg för att mörk materia är en kraft att räkna med i universum.

Nu återstår bara att upptäcka den mörka energin också så har vi koll på hela kosmos.

Eller kanske ändå inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Ett bildarkiv för rymdnördar

galaxbild170328

För oss rymdnördar är den en guldgruva. Inte minst för oss som rycktes med av kampen mellan Sovjet och USA om att få upp den första människan i rymden, komma först till månen eller att skicka den första sonden till planeten Mars. Nasas nya digitala bildarkiv bjuder på en historielektion och drömmar om framtiden.

Då, på 60- och 70-talet, som är de årtionden som jag själv är gammal nog att minnas, var rymden långt ifrån den vardagslunk som resorna till den internationella rymdstationen ”ISS” nu kan ge sken av. Trots att de givetvis inte är det för dem som genomför dem.

Och nu, för oss som minns och för alla som vill veta, har Nasa lagt ut 140.000 bilder, filmer och ljudfiler i en enorm databas där vi alla kan söka, titta och plocka ned allt vi vill. För Nasas bilder är gratis för mänskligheten att använda sig av. Och i dag öppnades det för alla nyfikna.

Databasen är sökbar och här hittar vi bilder på människor i rymden, av rymdfarkoster, av galaxer, av prylar och av en hel massa annat. Här ovan kan ni se hur databasen ser ut när ni sökt er fram till ordet ”galaxies”. Närmare bestämt Malströmsgalaxen, eller M51, i stjärnbilden Jakthundarna, avbildad av Hubbletelskopet.

Klicka er dit med en gång! Det finns mängder av roliga bilder att se.

Den som vill kan sortera på olika år eller filtrera för bara bilder, videor eller ljudfiler. Kvaliteten på bilderna är riktigt bra och många träffar är överraskande. Personligen fastnade jag för en bild av Werner von Braun iklädd full träningsdräkt gjord för tyngdlöshetsträning i bassäng. Ett foto taget 1967, två år innan den första amerikanen satte sin fot på månen, något som von Braun var direkt delaktig i. Den bilden har jag aldrig sett förut. Ni kan se honom här nedan.

Bilden känns så härligt rå, så typisk den tidiga rymdfarten där allt var möjligt och tekniken så långt ifrån vad vi är vana vid i dag att den till och med fått vissa att tvivla på att vi varit på månen. Just detta är bragden bakom landningen 1969. Att trots knackig teknik lyckas med ett av mänsklighetens största framsteg.

Det finns mycket att häpna över i Nasas bildarkiv. Inte minst de mäktiga Hubblebilderna visande avlägsna galaxer som får oss att se ett universum så fyllt av stjärnor och möjligheter till liv att det svindlar. Dessa, och ännu fler bilder, finns också på rymdteleskopets egen bildsida.

Också Apolloprojektet har sin egen bildsajt med det mesta från hela månprojektet.

Så bläddra på, titta och läs. Och förundras över vad människan kan åstadkomma och hur mycket som faktiskt återstår att upptäcka.

vonbraun170328

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Trump släcker fyra ögon mot jorden

För USA:s president Donald Trump är klimatförändringarna och växthuseffekten ”fake news”. Något som märks tydligt när Trump nu lägger sin första budget och bland annat kapar miljödepartementets budget med ett yxhugg.

Och det förvånar knappast att Nasas budget för miljöforskning från rymden också drabbas. Enligt sajten Space.com kommer fyra planerade större vetenskapliga projekt att dras in om budgeten går igenom.

Satelliten Pace som ska övervaka världshavens ekosystem och molnbildningen över jorden försvinner. Skulle ha skjutits upp 2022.

OCO-3 som är ett rymdobservatorium planerat att placeras på den internationella rymdstationen ”ISS”, med ögonen på koldioxidutsläppen försvinner.

Clarreo som är ett instrument för att studera atmosfären ur ett klimatperspektiv och som planeras att skjutas upp till ”ISS” omkring 2020 försvinner.

Satelliten Deep space climate observatory som också ska arbeta med att studera klimatförändringarna försvinner.

Förutom dessa fyra program riskerar även ett annat, minst sagt spännande, att strykas. Projektet kallas Asteroid Redirect System och är tänkt att flyga till en asteroid, bryta loss en stor del av den för att sedan föra den till en bana runt månen där astronauter ska kunna besöka den.

Donald Trump kommer alltså att ge vetenskapsmännen sämre koll på vad som händer med vår jord. Trump släcker några av de ögon som ska visa oss människor hur vår planet mår. Och han gör det för att han tror att allt som rör klimatförändringarna bara är en enda stor bluff.

Och för att han vill satsa pengarna på en starkare militär. Fler vapen. Mindre vetenskap. Det är Trumps tydliga budskap.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Churchill: Vi är inte ensamma

En av andra världskrigets mest kända ledare, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, var också intresserad av frågan om liv i universum. Det visar en essä som Churchill skrev 1939, året innan han blev premiärminister, och som legat begravd i ett arkiv i årtionden.

Uppsatsen, som var på elva sidor återupptäcktes i National Churchill Museum i Fulton i Missouri i USA och skickades då vidare till den israeliske astrofysikern och författaren Mario Livio. Och det är Livio som nu har gjort Churchills uppsats känd igen. Men hela väntar ännu på tillstånd att få publiceras.

Uppsatsen hade den inte alltför ovanliga titeln ”Är vi ensamma i universum?” och Churchill var öppen för att kosmos inte var en tom och öde plats utan sannolikt bjöd på liv också på andra planeter.

”Jag, om någon, är inte så oerhört imponerad av den framgång vår egen civilisation har gjort, att jag är beredd att tro att vi är den enda plats i detta enorma universum som innehåller levande, tänkande varelser, eller att vi är den högsta typen av mental och fysisk utveckling som någonsin har dykt upp i det stora utrymmet av rymd och tid.”, skrev Churchill i uppsatsen.

Och Churchill kunde se det som skulle bli verklighet först trettio år senare:

”En dag, möjligen inom en inte alltför avlägsen framtid, kan det bli möjligt att resa till månen, och kanske även till Venus och Mars”, skrev han och drog sedan slutsatsen att de enda planeter som kunde härbärgera liv i vårt eget solsystem var vår egen jord och Venus.

BBC noterar att Churchill var intresserad av naturvetenskap och att han blev den förste brittiske premiärminister att anställa en vetenskaplig rådgivare.

Winston Churchill har visat intresse för liv i universum också vid ett annat tillfälle. Åtminstone om vi ser ett samband mellan rapporter om ufo, eller flygande tefat som dessa fenomen ofta kallades i början av 1950-talet, och resenärer som besöker oss från andra planeter.

I ett kort pm till sin Air Lord Cherwell daterat den 28 juli 1952 frågade Churchill rakt på sak: ”Var innebär egentligen allt det där om flygande tefat? Vad kan det betyda? Vad är sanningen? Låt mig få en rapport när det passar dig.”

Resultatet blev bildandet av en grupp kallad ”Flying saucer working party”, den första officiella (men topphemliga) utredning när det gäller ufofenomenen i Storbritannien. Dess slutsats blev att observationerna troligen hade naturliga förklaringar men att det inte gick att utesluta att det kunde röra sig om besökare från andra planeter.

Och där står vi än i dag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

CIA:s svenska ufofall

ciadok1701

När det amerikanska underrättelseorganet CIA för några dagar sedan lade ut 13 miljoner dokument på nätet fanns där också ett antal som berörde svenska ufoobservationer. Inga kioskvältare eftersom samtliga dokument grundar sig på artiklar i den svenska dagspressen och sedan länge är kända av ufointresserade i Sverige.

Här rör det sig inte om några egna undersökningar av uforapporter från Sverige. Istället är det tidningsartiklar som agenter placerade på den amerikanska ambassaden i Stockholm har översatt, kommenterat och skickat hem.

Många av rapporterna handlar om vanliga fenomen som meteorer men det finns också ett par mer svårförklarade händelser. Men det finns en riktig nyhet – den kommer sist.

Låt oss titta på CIA-materialet.

Under tre dagar i december 1953, den 18–20, skrev Dagens Nyheter (och en rad andra svenska tidningar men det nämner inte CIA) om en observation gjord av besättningen på ett Transair Airlines flygning från Malmö till Stockholm den 17 december.

I en intervju med DN berättar piloten Ulf Christiernsson hur han och flygmekanikern Olle Johansson i fullt dagsljus mött ett runt föremål i närheten av Hässleholm.

”När föremålet kom närmare kunde jag uppfatta att det var symmetriskt och metalliskt”, berättar Christiernsson för DN.

Föremålet syntes under sammanlagt tio sekunder och var enligt vittnena inte bemannat.

Senare framträdde en man, direktör Bertil Dahlström, och berättade att han några timmar tidigare släppt upp 300 reklamballonger söder om Hässleholm. Om det var möjligt för någon av dessa att hålla sig i luften i två timmar blev aldrig klarlagt.

Den 27 januari 1954 gick meteorexperten Bertil Lindblad från observatoriet i Lund ut och menade att det de två ombord på planet kunde ha sett var en meteor. Vilket knappast är en särskilt trolig teori eftersom det rörde sig om en dagsljusobservation och en så pass ljusstark meteor i så fall borde ha rapporterats av mängder av personer i södra Sverige.

CIA-materialet innehåller också en rapport av en ljusstark meteor från 16-tiden den 9 januari 1954. Meteoren rörde sig över Skåne och Blekinge innan den exploderade över Köpenhamnsområdet.

Den 14 maj 1954 skrev DN om hur en silverfärgad kula med svans” rört sig över Norrbotten den 14 maj. Av allt att döma en större meteor.

Den 18 maj 1954 publicerade Svenska Dagbladet en artikel om en serie observationer i flera delar av Norrbotten den 17 maj. Vittnen beskrev ett runt föremål med en svans efter sig. Enligt polisen rörde det sig inte om en ballong. Av beskrivningarna att döma kan även detta ha rört sig om en bolid, alltså en större meteor.

Den 20 januari 1959 publicerade Stockholms-Tidningen en artikel på förstasidan om en observation i Stigsjö nära Härnösand. Där beskrevs hur ett rund föremål med en lysande ring runt sig flög fram mot åtta personer vid Långsjön. Föremålet uppskattades vara sex meter stort och sågs i tre minuter.

Och så, den mest intressanta, från den 6 mars 1960. Esse Jansson i Norrtälje, som är ute för att fotografera en satellit vid 05.15 på morgonen, lyckas istället fånga två oidentifierade lysande föremål när de passerar över himlen. Hastigheten var inte olik en vanlig satellits, konstaterar CIA.

Några minuter senare såg en man i Bromma, Thorsten Håkansson, vad han först trodde var en satellit som rörde sig horisontellt över himlen men sedan vek av 90 grader och försvann under horisonten.

Jag har själv talat med Esse Jansson vid flera tillfällen och även studerat hans bild och frågan om vad han egentligen fotograferade är fortfarande olöst.

Samma datum, fast vid 20-tiden på kvällen, ser besättningen på ett av Linjeflygs plan som befann sig vid Sundsvall, vad man bedömer som en hittills oidentifierad satellit. Kapten Mauritz Hamrin säger till DN att hans andrepilot Kjell Ferm sett något som han trodde var en satellit. Samma föremål sågs även av astronomen Gunnar Larsson-Leander från observatoriet i Saltsjöbaden som till Dagens Nyheter säger att han är säker på att det inte var en meteor utan kan ha varit en satellit.

Förutom dessa äldre rapporter finns det också en del dokument som rör de så kallade spökraketerna som syntes och rapporterades över Sverige, Norge och Finland (främst) 1946. Alltså avlånga till synes cigarrformade föremål som sågs av flera tusen människor och som ibland störtade i sjöar.

I ett av dokumenten (från den 26 augusti 1946) framför de amerikanska militär- och marinattachéerna i Stockholm teorin att observationerna var skapade av den svenska försvarsstaben för att skapa ett läge där Öst hotar Väst och på så sätt få mer pengar till försvaret.

Eftersom jag själv har undersökt spökraketerna och intervjuat många vittnen och militärer som var direkt inblandade i utredningarna kan den teorin avfärdas ganska lätt. Men det är ändå intressant att den faktiskt framfördes på allvar av attachéerna i Stockholm.

För det övriga materialet gäller: Inget nytt för oss som intresserat oss för ufofenomenet och knappast något som kom att påverka CIA:s inställning till det. Men det finns mängder av rapporter från andra länder också för den som vill läsa vidare i CIA:s databas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Förintelsen är inte alternativa fakta

490hedifried1701

Den är inte tjock. Jag läste ut den på buss och tunnelbana till jobbet och under någon halvtimma vid köksbordet när jag kommit hem. För den var svår att sluta läsa.

Men tunnheten kompenseras av ordens tyngd. Och det är svårt att inte ställa sig frågan efteråt: Vad händer när den sista rösten tystnat?

Hédi Fried och henne syster var fångar i Hitlertysklands koncentrationsläger. De båda överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och lever nu i Sverige. Hédi Fried har sedan befrielsen 1945 ägnat en stor del av sitt liv åt att berätta, skriva och informera om Förintelsen. Om nazisternas plan som syftade till att utrota judarna. Och andra som inte passade in i nationalsocialisternas bild av världen.

Otaliga skolelever har haft förmånen att lyssna, att ställa frågor och att få svar. Från en som vet.

72 år har gått sedan fångarna i Hitlers förintelse- och arbetsläger befriades. De som överlevde börjar bli allt färre. Hédi Fried själv är 92 år och inom en snar framtid kommer den siste överlevaren ha dött.

Jag för ofta diskussioner med män (99 procent av dem som skriver i dessa ärenden är män) som inte tror än på det ena och än på det andra. En ung man tror att jorden kan vara platt eftersom han inte litar på Nasa. Som om det vore Nasa som hade bestämt den saken.

En annan tvivlar på att terrorattacken i Berlin i julhelgen har ägt rum. Istället tror han att det var en ”fals flag”-operation där en säkerhetstjänst låtsats utföra dådet för att få misstankarna riktade mot andra. Och, ska vi tro den unge mannen, så dog ingen. Också det är bara ett påhitt.

Den som vill tvivla på att människan landat på månen eller att Förintelsen ägt rum behöver inte många klick för att hitta bränsle som underblåser någon av dessa idéer.

En av världens mest framgångsrika filmskapare, amerikanen Steven Spielberg, förstod detta och skapade efter att ha gjort ”Schindler’s list” 1993 ett projekt som i dag är tillgängligt på nätet – Visual history archive.

Målet, i slutet av 1994, var att intervjua 150.000 överlevare men hittills har Shoah-stiftelsen, som för arbetet vidare, hunnit med 54.000 vittnesmål i 62 länder och på 41 språk.

Andra filmer, omkring 1.000 timmar, finns hos Steven Spielberg film and video archive.

Men snart finns det bara filmer, dokument och böcker kvar. ”Bara”? Ja, för några kommer detta inte att räcka. För den som tvivlar på myndigheter och dokument gäller inte sådant. Och, ska vi vara ärliga, knappast ögonvittnen heller. För någonstans på nätet finns det alltid någon som kan lägga fram sin sanning.

Sina alternativa fakta.

Här är det lätt att tänka på månlandningen. För trots att omkring 100.000 personer var inblandade, allt från tekniker till astronauterna själva, och att ryssarna aldrig hade tigit om det hela varit en bluff samt att många kilo månsten återfördes till jorden – för att nämna några saker – så finns det de som tvivlar.

När jag gick i skolan och sedan studerade till journalist fick jag lära mig att kontrollera en uppgift. För tvivel är alltid bra att bära med sig som journalist. Men jag fick också lära mig att skilja på bra och dåliga källor. Något som tyvärr blivit allt svårare när nätet kryllar av filmer, ”nyhetssajter” och självutnämnda ”experter” som intill förväxling liknar dem som verkligen vet något.

Och när USA:s egen president inte drar sig för att använda källor som ingen vettig journalist skulle ta i, ja då blir läget ännu knepigare.

Hédi Frieds bok är en behövlig tankeställare om hur vi i dag riskerar att vara på väg att glömma vår historia. Och hennes idoga arbete i upplysningens tjänst har säkert gett många unga en bättre start än de annars skulle ha fått. För att möta en människa av kött och blod som kan levandegöra det hon beskriver är trots allt det allra bästa.

Och Förintelsen är inte alternativa fakta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Visa fler