Bloggen har flyttat

Hej alla läsare.

Sthlm i mitt hjärta har flyttat.

Nu hittar du krönikorna på: http://www.dn.se/om/sthlm-i-mitt-hjarta/

Varmt välkommen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Götgatan 16.15

Kan nya syskon födas utanför tullarna?

På ett Söderkafé häromsistens hejdade sig en tidigare kollega vid mitt bord, och vi hamnade i det outtömliga ämnet innerstaden kontra förorten. Var det inte möjligen så att den tidigare skarpa innerstadsgränsen börjar luckras upp?

Tendenser och goda försök till citykaraktär kan ses i till exempel Hammarby sjöstad och i sydväst, inklusive de redan från början stadsliknande klassiska förorterna Aspudden och Gröndal. Ett oundvikligt problem är geografin. Vattnet runt öarna. Sjöstaden är ingen plats dit Söderfolk släntrar för att kolla läget, även om båtfärder alltid är trevliga.

Det borde vara lättare i nordänden. Haga­staden är ett gott försök till uppluckring, men det är trots allt en bra bit från en överdäckad bangård vid Karolinska upp till Solna centrum eller Sumpan.

En storstad blir inte riktigt stor förrän det finns mer än ett centrum med verklig city­karaktär, som folk på ett naturligt sätt kan välja mellan, menade kollegan. Jag funderade och insåg att så där är det nog i Berlin, London och Paris. Kanske måste man nå tre fyra miljoner för att det ska bli så, tänkte jag.

Men sedan tänkte jag om. Öarna och vattnet, för tusan. Innerstaden har väl alltid varit fyra olika centrum. Pyttiga med internationella mått, förvisso, men Södermalm, Norrmalm, Gamla stan och Kungsholmen har ju faktiskt distinkt olika karaktär. Det nya är snarare att dessa fyra olika långa, olika klädda och olika pratsamma Stockholmssyskon börjar genmodifiera om sig till en och samma kis. Kan nya syskon till kisen födas utanför tullarna?

Anders Bolling 

Anders Bolling är reporter på DN. Med nio år i söderort och arton år i Nacka på nacken.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Hornstulls vårdcentral 15.30

En påminnelse om hur skört livet kan vara

Du kan gå in direkt, säger kvinnan i receptionen och skriver in mitt personnummer i datorn. Hon kan det utantill. En arbetsrelaterad skada har gjort mig till ­ofrivillig stamkund på vårdcentralen i Hornstull. Varje besök är en nyttig påminnelse om hur skört livet kan vara. När jag kliver över tröskeln slår mig tanken: hur man kan leva ett halvt liv i en bubbla där döden alltid känns lika avlägsen. Det är en ödmjuk ynnest att få leva i ett land som förskonats från krig och elände. Just elände och krig som annars är en del av mitt arbete, såsom i skrivande stund här i Belgrad.

EU:s stängda dörr för människor som flyr våld och lidande har skapat en situation som osar bränd plast, kokt te och desperation. Omkring tusen människor har fastnat i ett humanitärt ingenmansland och sover i övergivna baracker. Platsen liknar mest en gigantisk avskrädeshög där otaliga råttor äter sig feta. Det är svinkallt. Skabb och löss sprider sig i brist på vettig hygien.

Jag har inte varit i Belgrad sedan 2001 – då Milosevic störtades och kollegan i rummet bredvid trodde att toalettdörren gått i baklås varpå han resolut sparkade sönder den. Han hade glömt att det var en skjutdörr. Jag berättar historien för Ahmad, en flykting som tillfälligt tolkar för mig, och vi skrattar gott tillsammans. Det är 30 år och en kontinent emellan oss – men på samma gång är det inget avstånd alls. Nästa vecka ska jag tillbaka till vårdcentralen men Ahmad kommer att vara kvar här i den sotsvarta misären. När jag åter kliver över tröskeln kommer jag att skänka en tanke till Ahmad och hur orättvist livet ibland kan vara. Må det gå honom väl.

Paul Hansen

Paul Hansen är fotograf på DN och längtar efter kloka politiska ledare som ser längre än till nästa opinionsundersökning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

S:t Eriksplan 23.30

Ett gott skratt före läggdags fungerar utmärkt

Vi skulle gå ut på stan en helg, den vita månaden till trots. Man kan ju för all del beställa en kaffe en halvtimme innan midnatt på en bar och vänta i en kvart för att personalen måste sätta i gång kaffemaskinen som står i något hörn.

I väntan fastnade vi i stället framför Youtube. Främst med ett klipp på en man som ramlar i nio sekunder när han skottar snö. Han lyckas till slut styra upp balansen. Efter nio sekunder, alltså. Nio sekunder är en lång tid att snubbla.

Att någon lyckats fånga sekvensen på film och sedan laddat upp det på internet ser jag som en gåva. Vi spelade klippet igen ett par gånger. Kanske sju.

Snubbelhumor. Jag har förstått att detta är en något missaktad typ av humor? Det grundar jag till viss del på reaktionerna när jag ohejdat skrattar högre åt den fumlige Kramer än den neurotiske George under Seinfeld-tittning i grupp.

Men jag tittade på snubbelklippet igen innan jag skulle somna. Okej, det var fem gånger.

Tydligen ska man dock undvika att titta på digitala skärmar en stund innan man ska sova. I grunden rimligt. Men att fnissa en stund innan sömnen fungerade faktiskt alldeles utmärkt. Har inte sovit så gott sedan jag kom hem från Arvikafestivalen 2007.

Så tittar jag på klippet på tunnelbanan en morgon. Tyvärr går det inte att titta på det utan att skratta, vilket jag tydligen också gör. Ljudligt, av blickarna från mina för mig okända medresenärer att döma.

Men in till redaktionen kom jag, glad. Så blev det en bra dag också.

Sofie Österström

Sofie Öster­ström är reporterpraktikant på Dagens Nyheter och skrattar åt snubblande män och mörk, brittisk humor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Arninge golfklubb 16.15

Skidor med pannlampa – där har min gräns gått

Lätt stressad sladdar jag in på parkeringen och minns min lunchkonversation med säljaren i affären:

– Det är ljusflödet som är grejen, kolla lumenvärdet om du vill ha en bra pannlampa.

– Okej. Är 500 lumen bra?

– För 199 spänn? Skämtar du. Sjukt bra. Kolla den här, kostar 600, 180 lumen.

– Dessutom får du fem olika nivåer på ljusstyrkan och så har den boostläge om du inte känner att du vill dra på ännu mer.

Jag ska alltså åka skidor med pannlampa, teknikträning inför Stafettvasan i Täby konstsnöspår på Arninge golfklubb.

Det finns inget som får mig så lugn och harmonisk som att åka längdskidor. Kanske är det så andra upplever meditation, en sorts renande av själen. Det krävs inte mycket snö för att jag ska ge mig ut. Och visst, jag har också dragit i väg med bilen ett par timmar för att hitta ett bra konstsnöspår. Men åka skidor med pannlampa – där har min gräns gått. När jag sett skidåkare vara på väg mot spåret hemma på Värmdö sent på kvällarna har jag tänkt:

1. Ser det inte väldigt töntigt ut?

2. Är det inte farligt? Ser man verkligen någonting?

3. Hur besatt kan man egentligen vara av att åka skidor?

Efter två timmar i konstsnöspåret på Arninge golfklubb har jag svaren:

1. Jo. Men lite coolt också, eller?

2. Allt handlar om lumen.

3. Vet inte. Jag vill bara åka. Mer. Längre. Nu.

Ibland är det väldigt skönt att omvärdera sina principer. Vilken idiot jag varit som missat den här möjligheten – klart man ska åka skidor med pannlampa.

Kanske dags att testa boostläget redan i kväll?

Martin Fransson

Martin Fransson är sportchef på Dagens Nyheter och längtar alltid efter snö.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Folkungagatan 17.44

Så försvann Sveriges sista nothandel

Ska köpa en present och beger mig till Aulos Musik i det trevliga myllret av småbutiker på Folkungagatan. I denna nothandel kan man alltid hitta något passande till musikintresserade vänner. Oftast kommer man hem med något oplanerat till sig själv också.

Det var ett par år sedan sist och jag hittar inte butiken. Vet ungefär var den ska ligga ett par kvarter från Medborgarplatsen, men det är något som inte stämmer. Får tag i adressen på mobilen och inser att jag befinner mig alldeles intill. Men skyltfönstren är täckta av brun papp. Av nothandeln syns inte ett spår.

Hit har jag tagit mig då och då ända sedan jag kom till Stockholm på 80-talet för att botanisera bland noter och notböcker. Här kunde man bläddra bland notböckerna på samma sätt som i skivbackarna med vinyl. Alltid hittade man något som man inte visste att man behövde.

Sökte man efter något specifikt så fanns den mycket kunniga personalen snabbt till hands.

I kommentarer på Aulos Musiks inofficiella Facebooksida läser jag att butiken slog igen redan i höstas på grund av sjukdom och ekonomiska svårigheter. Det som återstod av nothandeln mot slutet kördes på tippen.

Detta ska vara både Stockholms och hela Sveriges sista nothandel. Och det är klart, om en nothandel inte kan överleva ens i Sveriges huvudstad, var skulle den då kunna klara sig någonstans?

Ibland känns det bara väldigt svårt att acceptera tidens gång.

Hans Arbman

Hans Arbman är reporter på DN och erkänner motvilligt att han själv ibland kollar på saker i stadens butiker – för att sedan beställa dem billigare på internet. Det ska han sluta med nu.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Solna 20.37

Ovänskapen sträckte sig sällan längre än till måndag

En gång i tiden gick det på fredags­kvällarna som ett lämmeltåg av ungdomar mellan centrumgårdarna i Kista, Husby och Akalla. Massor av unga människor i rörelse, varav några inte alltid betedde sig exemplariskt, men som snarare var att jämställa med busungar än kriminella.

Ibland uppstod det bråk och någon fick en käftsmäll, men ovänskapen sträckte sig sällan längre än till måndagen då nästa skolvecka började.

Jag har också tillbringat mycket tid i stan, där jag har sett människor bli sparkade i huvudet eller knivskurna, mött ungdomar och äldre som har gått ned sig helt i droger. Människan är ofta inte en rimlig varelse, vissa av oss ­kommer alltid falla för frestelser eller ge efter för jakten på en snabb inkomst.

Svärta och sorg är delar av alla människors liv, men det som pågår i våra socioekonomiskt utsatta områden i dag – där relativt lindriga snedsteg eller upplevda kränkningar kan leda till mord – är en nationell kris.

Det är en pågående särskild händelse som kräver en blocköverskrivande överenskommelse kring hur situationen för barn och ungdomar som bor i dessa trakter ska förändras. Ett sakläge som behöver hanteras över ett antal mandatperioder utan att påverkas vid maktskiften.

Efter ännu ett mord på en ung man, knappast årets sista, är det vad jag mest av allt ­önskar av 2017 – den politiska viljan att bygga om tillsammans.

Behrang Behdjou

Behrang Behdjou är reporter på DN och sörjer med ännu en familj som har förlorat ett barn. Vila i frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Röda linjen, T-centralen 16.22

Får man sticka i tunnelbanan?

Flickan tittar storögt på mig, och håller hårdare i sin morfars arm. Och jag blir så där osäker igen. Har jag brutit mot ännu en av alla dessa Stockholms­regler som jag inte känner till?

Några har jag lärt mig. Man måste ta av sig ryggsäcken i lokaltrafiken. Man får inte gå för långsamt. Man måste vara effektiv när man kommer fram till kassan.

Men får man sticka i tunnelbanan? Flickans blick från sätet mittemot tyder på motsatsen.

Det stod ”Slytherinhalsduk” på yngsta dotterns önskelista. För sju år sedan fick storasyster en röd- och guldrandig halsduk med ett lejon på – symbolen för elevhemmet Gryffindor i Harry Potters skola. Men då var jag hemmafru i Wien. Nu, som pendlande och heltidsarbetande, har jag inte tid att sticka och tänka ut mönster.

Dagen före julafton gick jag i alla fall och köpte två nystan grönt och ett nystan silverfärgat garn – elevhemmet Slytherins färger – och slog in i ett paket. På juldagsmorgonen började jag på halsduken. Och blev fast i träsket igen.

Hur har jag klarat mig utan att sticka under alla dessa år? En stressforskare berättade om vikten av återhämtning. Mindfulness är inget för mig, och tvärtemot vad alla säger blir jag bara trött, ledsen och nedstämd av att träna.

Men stickningen gör mig lugn, glad, hög – ja, nästan besatt.

Flickan och hennes morfar kliver av vid universitetet. Jag hör att de bara är på besök i stan på jullovet, på väg till Naturhistoriska riksmuseet.

Och jag vet alltså fortfarande inte om det är okej att sticka på tunnelbanan.

Maria Gunther

Maria Gunther är vetenskaps­redaktör på DN, och önskar i smyg att någon i familjen ska börja känna sig som en Hufflepuff. Och vilja ha en halsduk.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Vasastan 20.30

Oro är väl ändå mer ­förödande för ­hälsan, tänker jag

Kan jag få lite varmt vatten, tack?”

– Ursäkta?

Jag har bjudit hem tjejgänget från gymnasiet på middag. För varje tillfälle vi ses är det någon som har snappat upp ett nytt forskningsrön som snabbt får fäste hos samtliga.

Det började i sena tonåren när vi alla, inklusive jag själv, unisont fick för oss att vi var laktos­intoleranta. Vi betalade fem kronor extra för att få laktosfri mjölk i caffelatten och gjorde smoothies på sojayoghurt. Några år senare kom ”glutenintoleransen” och quinoa gjorde intåg i våra liv och fick ersätta alla produkter som innehöll gluten. Efter detta började det att handla mer om miljö och hälsa än om självdiagnostiserade allergier.

Till att börja med skulle allt vara ekologiskt. Sedan skulle i allra högsta grad all typ av fläskkött undvikas. Därefter kom köttlarmet, tätt följd av insikten att det egentligen inte är speciellt bra att äta fisk heller.
Nu är näst intill hela min bekantskapskrets flexitarianer, även kallat fuskvegetarian. Att dricka alkohol känns också otrendigt.

Stolt serverar jag min nya laktos- och glutenfria vegetariska paradrätt med en termos varmt vatten.

När vännerna har gått googlar jag livslängd i länder i Europa och ser till min förtjusning att de livsbejakande italienarna lever längre än svenskarna. Är det något som är förödande för hälsan är det väl ändå oro och ängslighet, tänker jag och korkar upp en flaska rött.

Ida Yttergren

Ida Yttergren är reporter på DN och tror att vi skulle må bättre av att sluta vara så ängsliga och i stället njuta lite mer av livet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0

Gjörwellsgatan 13.07

Bör man hälsa på någon med bar underkropp?

Lunchträning. Egentligen är det en rätt tveksam idé eftersom välbefinnandet äts upp av det akuta stresspåslag som tidsnöden medför. Men det är så livsvillkoren ser ut för stockholmare. Så nu står jag här i omklädningsrummet med darrande knän efter fem kilometer på löpbandet.

Att jag är nyduschad spelar ingen roll. Jag känner mig ändå som en mosbricka. Ansiktet är flammande rött. Eftersvetten gör heta pärlor i pannan.

Någon närmar sig skåpet intill. En kille med skägg. Nyduschad han med. Men vänta, känner jag honom? Han liknar en ytligt bekant. Borde jag hälsa?

Jag bestämmer mig för att dubbelkolla och vänder blicken mot honom. Han är oerhört naken. Jag vänder bort huvudet med sådan kraft att jag tappar min deodorant som rullar in under ett skåp. Jag har fortfarande inte lyckats avgöra om det är den bekante.

Nytt försök. Om det nu är han ska jag göra en sån där manligt sammanbiten nick utan så mycket som ett spår av glädje, så som jag föreställer mig att ryska asfaltsläggare hälsar. Ja, det blir bra.

När jag återvänder med blicken står han där Ankeborg. Det verkar som att det faktiskt är den ytligt bekante. Tankarna rusar. Bör man hälsa på någon med bar underkropp? Vad säger Magdalena Ribbing? Ännu värre, tänk om han påbörjar ett samtal.

Jag löser situationen genom att rafsa ihop mina grejer medan jag fixerar blicken i klinkergolvet. Sedan låser jag in mig på toaletten och andas i fyrkant.

Andreas Nordström

Andreas Nordström är webbredaktör på DN Stockholm och springer just nu helst med Omaha-bandet Bib i lurarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
Visa fler